Hujådå presenterar första delen av två artiklar där författaren Lennart Warring erbjuder en ny syn på Gilgamesheposet och dess koppling till Platons filosofi.
Gilgamesheposet är det mest berömda litterära verket från Mesopotamien. De första delarna av eposet upptäcktes 1872 i British Museum dit en stor mängd lertavlor hade skickats av arkeologer som arbetade i Irak. Idag har det gått exakt 140 år sedan eposet upptäcktes.
Den mest kompletta samlingen av Gilgamesheposet fann man i Ashurbanipals bibliotek i Ninive. Under åren som har gått har nya upptäckter gjorts och idag har nästan hela eposet återskapats. Så sent som 1999 gjordes ett nytt fynd på British Museum. En arkivarie hittade ett litet fragment av en lertavla som han tyckte kunde passa in i eposets första rad. Under hela 1900-talet saknades nämligen en liten bit av första raden. Arkivarien kontaktade assyriologen Andrew George som är en av världens främsta kännare av Gilgamesheposet. Tillsammans pusslade de in fragmentet i första raden av eposet och plötsligt insåg de att forskarna under alla år förstått raden felaktigt. Det man hittills hade funnit var orden ”Han som såg allt…världen.” Man hade då gissat att det ursprungligen stod ”Om honom som såg allt ska jag berätta för världen”.
Med det nya fyndet fick raden en helt annan betydelse. Det upptäckta ordet var ”grund” (ishdu). Det akkadiska ordet nagbu som man hade översatt som ”allt” kunde inte betyda ”allt” eftersom ordet allt inte kunde vara ”jordens grund”. En alternativ betydelse av ordet nagbu är ”djupt, underjordiskt vatten”. Den nya läsningen av den första raden blev därför: ”Han som såg djupet, jordens grund”. Vad syftade ”djupet” på? Det kunde inte ha varit något annat än den kosmiska underjordiska källan Apsu, var allt som existerar har sin grund i. Apsu kallas också ”Vishetens källa”.
En annan upptäckt är att Gilgameshs psykologiska och andliga utveckling går genom tre mycket tydliga faser. I början av berättelsen är Gilgamesh upptagen med att tillfredställa sina behov och begär. Han anordnar styrketävlingar mot stadens unga män. Gilgamesh vinner varje gång medan de unga männen blir bara tröttare och tröttare på Gilgameshs tilltag och hyllande av sig själv. Gilgamesh har också infört regeln att han får ligga med bruden före den blivande maken. Denna fas präglas av strävan efter maktbegär och sexuella begär. Man kan sammanfatta Gilgameshs första fas av utveckling som begärets fas.
Gilgameshs beteende får befolkningen att vända sig till gudarna och be dem att ingripa mot Gilgameshs förtryck av stadens invånare. Det är på så sätt som Enkidu skapas för att bli en motvikt till Gilgameshs ohämmade agerande. Efter det att Enkidu brottats med Gilgamesh och de två blivit vänner vidgas Gilgameshs perspektiv. Hans blick vänder sig mot världen utanför staden. Han vill nu bekämpa det onda och göra något gott för världen. Han beslutar sig för att strida mot och döda monstret Humbaba som han ser som en personifikation av ondskan. Gilgamesh vill gå till eftervärlden som en stor hjälte. Han utropar att han vill skapa sig ”ett evigt namn, ett evigt rykte”. Den andra fasen i hans utveckling har väckt hans moraliska ansvarskänsla. Den andra fasen är hjältefasen.
Efter Enkidus död lämnar Gilgamesh sin tron och flyr ut i vildmarken. Där börjar han tänka över livet. Det går upp för honom att också han en gång kommer att dö som Enkidu. Han beger sig ut på en resa sökande efter meningen med livet och döden och ett sätt att undkomma döden och få evigt liv. För att kunna uppnå det behöver han visdom. Det markerar början på den tredje fasen, sökandet efter visdom. Han beger sig ut på en lång resa där han till slut träffar Utnapishtim, den legendariske hjälten som en gång för mycket länge sedan byggde en ark som räddade honom själv, hans familj men också mänskligheten och även gudarna som höll på att gå under i den stora floden de hade sänt. När det inte längre fanns människor som bad och offrade till dem, insåg de att de behövde människornas offer för att överleva. Efter floden ångrade gudarna sig. Som tack för att Utnapishtim räddat mänskligheten och gudarna fick han evigt liv. När Gilgamesh kom till Utnapishtim berättade han om att han sökte ett sätt att undkomma döden och få evigt liv. Utnapishtim svarade då med ett långt visdomstal. Han sa att ingenting i denna värld kan bestå utan är dömt att försvinna och dö bort. Att han fått evigt liv var en engångsföreteelse.
Trots detta gav Utnapishtim Gilgamesh en möjlighet till evigt liv genom att berätta om livets växt. Gilgamesh hittade växten i havets botten. Men en orm kom och åt upp växten när Gilgamesh badade och den fick evigt liv i stället. Besviken begav sig Gilgamesh tillbaka till Uruk. När han såg staden beundrade han den och dess långa runda stadsmur. Det har tolkats som att han till slut försonades med döden och fick frid till slut. Detta budskap finns utan tvekan i eposet. Det fanns också redan i det gammalbabyloniska eposet. Men det finns också ett annat och dolt budskap i eposet.
*Den andra delen av artikeln publiceras inom kort.
Lennart Warring
Författare
