Förra gången skrev jag om några böcker från 1920-talet som behandlade östassyrier. Den här gången går vi betydligt längre bak i tiden och det handlar mest om västassyrierna. Horatio Southgate (1812-94) var en amerikansk präst som gjorde omfattande resor i Mellanöstern. De resulterade i flera böcker av vilka den mest intressanta för oss utkom år 1856. Den har en extremt lång titel:Narrative of a visit to the Syrian (Jacobite) Church of Mesopotamia: with statements and reflections upon the present state of Christianity in Turkey and the character and prospects of the Eastern Churches. Boken utkom i nytryck år 2003.
Boken är en skildring från en tre månader lång resa i det osmanska riket som Southgate gjorde år 1841. Den är tidvis långrandig med detaljerade beskrivningar av landskapet och olika strapatser under färden. Som den präst han är ger sig författaren också ofta in på långtgående teologiska utläggningar. Men det finns också mycket som är läsvärt för den som intresserar sig för assyriernas historia.
Under sin resa noterar Southgate det hat som muslimer hyser mot kristna. I Trabzon har lokala muslimer rivit ner en kyrka. I Edrenes har han svårt att få kontakt med de lokala kristna; först när dessa övertygats om att Southgate är kristen vågar de prata med honom. Han berättar också om en regelrätt pogrom som nyligen drabbat de kristna i Diyarbakir. Folkmordet i Turkiet kom inte som en blixt från klar himmel. Det hade föregåtts av decennier av misstro, avund och hat.
Ändå ser inte Southgate vad som skulle komma. Han inser inte att det stora hotet är att de styrande besluter att göra slut på de kristna minoritetsfolken. Istället oroar han sig för att det sekulära europeiska inflytandet – ”den västerländska livsstilens fasoner och frivoliteter och ännu mer den korrupta litteratur som blir tillgänglig genom ökade kunskaper i franska” – ska påverka de orientaliska kyrkorna och leda till att många av deras medlemmar avfaller. Här förfaller författaren till ren moralpanik.
Det är inte bara den sekulära västerländska livsstilen som Southgate fruktar och föraktar. Han är också oerhört kritisk mot den katolska kyrkan och sörjer över att den lyckats locka över folk från den syrisk-ortodoxa, den nestorianska och den armeniska kyrkan, något han betecknar som ”påvlig usurpation”. Konsekvent kallar han katolikerna för ”papister”.
När Southgate gör sin resa har stora delar av det inre Turkiet upplevt en omfattande hungersnöd. Han konstaterar att många städer avsevärt förfallit sedan hans senaste besök tre år tidigare. Det gäller bland annat Mardin som förfallit ”på grund av hungersnöden och misskötseln”. Nisibin beskriver han som ett rövarnäste, dit diverse skumma element sökt sig undan rättvisan. Däremot har Southgate mycket positivt att säga om Zafaranklostret där han blir vänligt mottagen och har givande samtal med den syrisk-ortodoxa patriarken.
Southgate ger också intressanta demografiska uppgifter. Mosul sägs nu inte ha mer än 20 000 invånare av vilka 12 000 är muslimer och 6 000 kristna. Zakho beskrivs som helt förfallet med inte fler än hundra familjer, av vilka endast fem är assyriska. Jezire sägs ha 200 familjer, av vilka 50 tillhör kaldeiska och syrisk-katolska kyrkan och 12 den syrisk-ortodoxa. Av Mardins kristna befolkning tillhör 500 familjer den armenisk-katolska, 454 den syrisk-ortodoxa, 200 den syrisk-katolska och 40 den kaldeiska kyrkan. Hur tillförlitliga dessa uppgifter är kan det vara svårt att bedöma, men någon lokal sagesman måste ligga bakom dem.
Det mest intressanta och det mest berömda i Southgates reseskildring är beskrivningen av besöket i Harput. Han uppger att det finns 100 ”syriska” (syrisk-ortodoxa) familjer i staden och i en närliggande by. Sedan tillägger han:
Jag noterade att armenierna inte kände dem under det namn jag använde, Syriani, utan kallade dem ASSOURI, vilket genast slog mig på grund av dess likhet med engelskans Assyrians, som de hävdar sin härstamning ifrån, eftersom de är söner – efter vad de hävdar – till Assur ”som gick ut ur Shinars land och byggde Nineve, staden Rechovot, Kelah och Resin mellan Nineve och Kelah; det är den stora staden.”
Så kom vi alltså igen in på namnet på denna folkgrupp. I vissa språk har begynnelsebokstaven a bevarats, i andra har den försvunnit. Men redan 1841 kunde alltså en besökare konstatera att de syrisk-ortodoxa i Harput hävdade att de härstammade från forntidens assyrier och var söner till Assur. Detta var innan Austen Henry Layard började sina arkeologiska utgrävningar i norra Mesopotamien.
