I krislägen ropar folket efter starkare organisationer och starkare ledare. I fredstid däremot har samma organisationer knappt någon legitimitet hos folket. Man ifrågasätter organisationerna och deras styrelser och ser sig inte delaktig i deras utveckling. Finns det någon ljus framtid om vi inte lyckas lösa detta strukturproblem?

 början på 70-talet och ända fram till slutet på 80-talet spelade den assyriska rörelsen en stark roll inom den egna folkgruppen. Organisationer hade ett starkt stöd från folket och föreningarna var en naturlig mötesplats för alla åldrar. Man fyllde det behov som fanns vid den tiden. Någonstans på vägen tappade rörelsen fokus och medlemmarnas engagemang har minskat med tiden. Idag står rörelsen vid ett vägskäl.

Alla politiska och nationella rörelser har sina toppar och sina dalgångar, så även den assyriska. Det som dock utmärker en rörelses styrka och svagheter är hur man hanterar tider av svårmod. Den senaste tidens attacker på symboler för rörelsen; branden mot föreningen i Södertälje och misshandeln av Assyriskaspelaren Gabriel Awrohum, blottlägger inte bara den hotbild som finns mot assyrier i staden utan också rörelsens brist på struktur vid krislägen.

I goda tider har jag vid flertalet tillfällen hört föreningsrepresentanter ifrågasätta sitt medlemskap i Assyriska riksförbundet i Sverige – ARS. Motiveringen har varit att förbundet inte behövs, att det spelat ut sin roll. Nu när föreningen brinner och våra spelare blir misshandlade pekar samma personer på riksförbundet och frågar vad förbundet ämnar göra för att försvara den assyriska saken. Varför agerar inte förbundet snabbare och mer kraftfullt?

ARS, som bildades 1977, förväntas försvara assyriska kärnvärden både i Sverige och i hemländerna. På dess agenda finns bland annat erkännandet av folkmordet Seyfo, vårt språks benämning på svenska, S:t Gabrielklostrets rättigheter gentemot den turkiska staten, ett stopp på utvisningen av assyriska familjer till Irak, stärkandet av språket och den assyriska identiteten samt bevarandet av våra assyriska högtider. Till dessa uppgifter ska förbundet även ge ut tidskriften Hujådå och dess webbversion Hujada.com.

Det krävs inget geni för att snabbt inse att riksförbundet i allra högsta grad behövs. Ingen fråga om saken. Frågan blir istället om förbundet är tillräckligt starkt i fråga om förtroende och kapital. Förbundet blir aldrig starkare än sina medlemmar och om dessa anser att ARS spelat ut sin roll, måste man sluta förvänta sig stordåd.

Om medlemmarna däremot tycker att ovanstående frågor är livsviktiga för assyrisk identitet och assyriska rättigheter bör man också engagera sig för att stärka ARS och dess föreningar. Om det är just riksförbundet som är problemet bör man fundera på vilken annan organisation som bör ta det ansvaret och ge det allt sitt stöd, moraliskt som ekonomiskt.

Visst har ledarskapet ett ansvar, men vem utgör i slutändan rörelsen? Är det de förtroendevalda eller folket som valt dem som bär det största ansvaret? För min del är det en ond cirkel som stärks av att vi skyller ansvaret för utvecklingen på varandra.

På papperet har vi organisationer vars styrelser är valda av folket, i verkligheten ger vi inte dem den legitimitet och det stöd som krävs för att kunna leda. Väljer vi en ny styrelse vartannat år bara för att upprätthålla en bild, en symbol? Det är en fråga som vi måste ställa oss idag.

Ett annat problem är att vi alltid kopplar vårt engagemang till vilka personer som just då sitter i en styrelse. Så snart våra vänner lämnar styrelsen upphör vårt engagemang för hela organisationen. Vi lämnar den i sticket och rörelsen förlorar sin välbehövliga kontinuitet. Vi måste rannsaka oss själva och inse att det är organisationen och den roll som den spelar som är det viktiga, inte vem som sitter på styrelseposterna för dagen.

Som statslöst folk är vi extra känsliga och behöver starka ledare som kan föra vår talan. En samspelt grupp som har ett gemensamt mål. Idag kör var och en sitt eget race tills man upptäcker att man kört fast. Att man inte kommer längre i sin strävan. Då först ropar man på organisationerna och ställer dem till svars.

Det är dags att inse att assyriska rörelsens styrka och svaghet är allas ansvar. Det är folket som utgör rörelsen, folket som skapat organisationerna. Vill vi ha en stark rörelse måste vi vara med och bry oss, engagera oss i goda som dåliga tider. Annars förblir vi en skugga av den stormakt vi en gång var.