Jag står i mitten av mitt sovrum med låst dörr för att be till Gud, såsom jag har gjort i flera år. Denne allsmäktige och kärleksfulle Guden som är närvarande överallt som jag tillber; finns Han? Hör Han mig?

En gång när jag var liten så skulle min familj gå på ett bröllop. Själv skulle jag inte gå på festen eftersom jag var så liten – istället skulle jag sova hemma hos mina släktingar, vilket var mycket roligare. Väl hemma hos dem så var det till en början väldigt kul. När sovdags närmade sig så gick alla till sängs men frånvaron av John Blund höll mig borta från sömnen och efter en kort tid infann sig en stor hemlängtan som skulle utvecklas till en nästintill panikartad ångest. Jag ville och skulle hem, men hur? Alla släktingar låg och sov förutom pappan. Jag skulle hellre dö än att gå för att fråga honom om skjuts hem – och även om jag vågade så skulle pappan inte ha gått med på det. Min familj var på bröllopsfest och skulle därefter åka hem direkt sent in på natten. Men någonting måste jag göra, tänkte jag. Allt verkade hopplöst.

Jag höjde högerhand och tryckte tummen, pekfingret samt mittfingret mot varandra och lade dem mot pannan: ”B-Shem Abo…” Gud kan nog hjälpa mig, tänkte jag. Han gillar nog också om jag ber på assyriska, inte svenska. ”…wa-Bro u-Ruho Hayo Qadisho…” Problemet var att denna bön var den enda jag kunde på assyriska, men jag fortsatte; ”…had Aloho shariro. Amin.” Jag tog ett djupt andetag. Hade Han hört mig? Kunde Han höra mig när jag låg och viskade detta från en lägenhet i en förort utanför Stockholm? Försöka duger så jag testade igen. Och igen. Sedan började jag gråta. Vad skulle jag ta mig till? Eftersom jag kunde uttrycka mig bäst genom svenska så började jag be: ”Gud, snälla säg till min mamma att hon måste komma hit och hämta mig. Jag vill inte vara kvar här.” Jag bad så intensivt att tårarna rann. Min farfar, som hade avlidit, kunde kanske hjälpa mig: ”Juddo, säg till Gud att Han ska säga till mamma att hon måste komma, snälla!” Exakt hur länge jag höll på vet jag inte – min tidsuppfattning hade försvunnit – men ungefär två timmar skulle jag gissa. Jag blundade och bad, öppnade ögonen för att låta tårarna rinna, jag blundade och fortsatte. Det verkade som om Gud inte kunde höra mig – jag försökte få min farfar, jungfru Maria och Jesus att berätta för Gud hur jag kände. Gud, Maria och Jesus kunde kanske inte svenska, tänkte jag, men min farfar kunde ju lite i alla fall. Vad gjorde jag för fel? Dörrklockan ringde. Några sekunder gick, men det kändes som timmar. En diskret knackning på dörren följde efter ljudet av ringklockan. Inte kan det väl vara…? Nej, inte en chans. Klockan är ju runt ett på natten bara. Assyriska bröllop brukar hålla på in i de tidigaste morgontimmarna. Det måste vara…någon annan. Jag hörde hur pappan i familjen, som för övrigt är min kusin, gick upp för att öppna dörren. Jag andades ut tyst – från dess att ringklockan hade ringt hade jag hållit andan. Då min kusin låste upp och öppnade dörren, hörde jag min mamma och min storebror hälsa på honom viskande och hur de bad om ursäkt för att de kommit så sent. Det kunde inte vara sant! Den trygga känslan av min mammas röst fick mig att luta tillbaka huvudet mot kudden, torka bort tårarna och le. Med en sista blick uppåt, mot himlen, tänkte jag: Gud har hört mig…
Jag blundade och sov.

Än idag vet jag inte varför min mamma och bror hade kommit för att besöka mina släktingar som jag sov över hos. Hur osannolikt det än var att de skulle komma, så kom dem. Det har aldrig spelat någon roll för mig. Allt var ju glasklart – Gud hade hört mig. Idag, 14 år senare, minns jag ännu denna händelse. Jag tar till mig minnet med mer skepsis än förr. Ännu har jag inte frågat varför de kommit. Parapsykologer skulle möjligtvis förklara detta som telepati. Det finns naturligtvis mer rationella förklaringar; de kanske inte tyckte bröllopet var så roligt och därför lämnade de festen tidigare än förväntat. Kanske ville de bara besöka släktingarna för att kolla att allt var lugnt. Det var slumpen, eller ödet om man så vill.
Aldrig i mitt liv har något liknande skett. Jag ville så innerligt att min familj skulle komma och inget annat spelade någon roll. På den tiden var jag ungefär 8-9 år och trots att jag bad lika intensivt i senare åldrar har det aldrig skett på samma sätt med liknande följd. En engångsföreteelse skulle man kunna kalla det, vilket i sin tur ger mer rum för det tvivel som länge dvalts i mitt innersta. Jesus säger: ”Be så skall ni få.” Menade han bara en gång i livet? Gud hör mig inte alls numera. Jag ber om tecken, ett mindre under, att Han ska visa att Han hör mig. En allsmäktig, kärleksfull Gud måste ju förstå. Det har Han gjort tidigare när jag sov över hos mina släktingar. Eller? Gud ska veta hur svårt det är att be Honom att öppna mitt hjärta när tron kapitulerar för tvivlet. Allt jag möts av i mina böner är en total tystnad.

Idag vill jag tro att min mamma och bror kom den där natten för att Gud hade hört mig. Jag vill, men mina rationella resonemang står i vägen för min tro. Jesus och Paulus uppmanar oss människor till att tro. Jag har inte för avsikt att häda, men det är lätt för just de två att säga när de själva hade direkt kontakt med Gud. Trots detta känner sig Jesus övergiven och ängslig vid vissa tillfällen. Hur övergiven och ängslig ska jag då, som inte har direkt kontakt med Gud, känna mig? När jag hör berättelser om företeelser idag som människor erfar; till exempel att änglar har uppenbarat sig för dem, att jungfru Maria avtecknad på en tavla har fått tårar och gråtit eller att en präst lyckats hela sjuka människor – när jag hör detta fylls jag av tvivel och med min kritiska förmåga, som jag möjligtvis fått av Gud, krossar jag tron. Till skillnad från till exempel vetenskapsmän som utifrån sin subjektiva forskningsmetod vill påvisa att det inte är sant, så vill jag innerligt tro på att det är sant. Jag vill tro, men tron ger efter för tvivlet. Tro eller tvivel, tro eller tvivel – det är inte två alternativ, utan snarare är dessa båda lika oskiljaktiga som maken och makan i ett olyckligt äktenskap. De går hand i hand, den ena finns inte utan den andra. Skiljs de mot all förmodan åt, så försvinner deras ändamål. Det är lättare för maken eller makan att fly från sin partner än för tron att fly från tvivlet. Tron flyr ej från tvivlet, utan hakar sig fast vid det. Vad gör man? Försöker bygga upp en gyllene medelväg mellan de båda motsatserna, en sorts harmoni mellan tro och tvivel.

Alla som gör anspråk på att vara troende kristna, är de verkligen så djupt troende att de inte ger plats för tvivlet? Kan det vara så att de endast ger sken för sin starka tro, men i själva verket så dväljs osäkerhet i deras innersta? Antagligen så har de inte reflekterat kring sin tro. De är troende för att de har växt upp i en religiös omgivning. Nu skulle vissa vilja påstå att jag generaliserar. Människors värderingar är avspegling av samhällets värderingar. Västerlandet har mycket större fokus på individen än vad till exempel assyrierna hade i sina hemtrakter, där kollektivet och gemenskapen spelade en större roll. Därför hör man i Sverige allt oftare att de som är troende säger: ”Jag tror på mitt eget sätt. Jag behöver inte gå till kyrkan för att vara kristen. Min tro finns inom mig, ingen behöver bry sig.” Detta individualistiska tankesätt har präglat de yngre generationerna av assyrier. Då får naturligtvis vår kyrka svårt att locka ungdomarna till kyrkan. Att som kyrka med betoning på kollektiv religiositet komma till ett av världens mest sekulariserade och individfokuserade länder gör det inte lätt. En annan intressant tanke är att Svenska kyrkan haft flera århundraden på sig att reformeras. Sverige har upplevt upplysningstiden som starkt påverkat synen på religion och då förstås kyrkan. Hur ska då de assyriska kyrkorna klara av detta på mindre än en generation? I världens mest sekulariserade land, Sverige då förstås, är det oerhört modernt att vara ateist. Att vara troende är samma sak som att vara gammalmodig, irrationell och omodern. Men inte jag – jag är ännu inte en produkt av det sekulariserade samhället. Jag är inte gammalmodig, men jag är traditionell; inte heller är jag irrationell, jag är djuptänkande. Min tro och mitt tvivel beror på mina egna reflektioner, och inte på samhällets värderingar. Låt inte samhällets värderingar bestämma vad du ska tro på. Så, nu står jag i mitten av mitt sovrum med låst dörr för att be till Gud, såsom jag har gjort i flera år. Denne allsmäktige och kärleksfulle Guden som är närvarande överallt som jag tillber; finns Han? Hör Han mig? Skall Han alltid tiga? Jag väntar på svar, och tills dess ska jag tro på Honom, tills dess ska jag tillbe Honom…