Om en man örfilar en tjej på gatan ignorerar vi det, bara för att sedan komma hem till någon radhusidyll, titta frugan i ögonen och börja meningen med: ”Vet du vad som hände idag när jag…”

Det är natt, jag hänger på youtube och kollar in ”Best of Antonio Cassano” innan jag skriver in ”Kabba Samura goal against ÖIS” i sökfältet. Regnet piskar ner från himmelen och trädens grenar dansar afrikansk folkdans. Bilden utanför mitt fönster påminner mig om Gotham City. Jag inser att Batman är död.

Batman fanns där när någon råkade illa ut. Blev det bråk så kom han farande med sina magmuskler och löste allting. Han bröt det vardagliga mönstret som vi skapade, vilket gick ut på att varje person sköter sig själv och skiter fullständigt i vad som sker runt om en.  Nu är vi där igen.

Vi trampar över lik, bryr oss inte om att lyfta på våra kalorifyllda kroppar och ge den 80-åriga damen platsen vi sitter på i bussen.  Är det en man som örfilar en tjej på gatan ignorerar vi det, bara för att sedan komma hem till någon radhusidyll, titta frugan i ögongen och börja meningen med: ”Vet du vad som hände idag när jag…”

Jag beundrar människor som bryter mönster och krossar samhällets ramar. Som går emot strömmen på ett eget genuint vis. Som snackar med folk på busshållplatsen, drar skämt med främlingar och försöker hjälpa till när något inte är som det bör vara.

I Frankrike finns en lag om civilkurage där varje medborgare är skyldig att hjälpa någon i nöd. Bör den inte även införas i Svea rike?

Hade A-lagarna på bänkarna inte varit alkisar hade de räddat Sverige. De har inga spärrar eller gränser; de skriker och gestikulerar, skämtar och skriker.  Deras hjärtan brinner mer än den vardagliga svensken som traskar runt som en robot.

Och nu kommer vintern i 210 kilometer i timmen; som en turkisk käftsmäll. Då låser vi in oss i hemmen och i oss själva. Mentaliteten blir kallare än snön tills den första vårsolen kommer, för då kommer leendena tillbaka. Som om ingenting har hänt. Precis som allt annat. Som om ingenting har hänt. Vem bryr sig?

Jag avslutar mitt youtubesurfande med ”Oasis – Live Forever” och funderar på om Batman verkligen hade några magmuskler under den där hårda dräkten.
Hur som helst, he is dead.

Året var 1988 då jag frälste världen med min närvaro. Jag fick mitt namn efter en assyrisk prins som dock aldrig blev kung. Därför är mitt alias Den okrönte kungen. Tillsammans med min vän August, den förste kejsaren i Romerska imperiet, bildar vi bandet DGP (De Glömda Poeterna) som en dag ska ha världen under sina fötter.

Jag älskar fotboll, och mycket av mitt liv kretsar runt Sampdoria och Assyriska FF. Så jag vet ett och annat om fotbollens produktion av obarmhärtig lidelse.

Jag bloggar samt skriver krönikor för Göteborgs Posten. Till hösten pluggar jag på Ljungskiles folkhögskola. Tills dess, rulla lugnt mina vänner.