Solens heta strålar bet sig fast på mitt bleka ansikte. Äntligen lite D-vitamin och mindre plagg att ta på sig. Jag verkligen njöt av att vara i Bryssel och inandas allt nytt hopp som lite sol och vårväder kan bidra med. Men i all denna hoppfulla solskenshistoria fanns en annan bild. Tiggerskan med sitt barn.

Det slår mig ganska snabbt, som också är mamma, hur dessa tiggerskor förmår sig att sitta med sina barn och använda dem som lockbete för att få in pengar. Först blev jag arg och tyckte att det var hemskt. Hur kunde man använda sina barn på detta sätt?

Självklart gick det inte att gå förbi en treårig liten flicka med solhatt som räckte ut sin halvsöndriga McDonald’s mugg. Men snabbt föll ändå polletten ner för mig, tiggerskorna har inget annat alternativ. Det svenska sociala skyddsnät som vi så gärna tar för givet finns inte överallt. I Sverige hade man förmodligen tagit in barnen för att skydda dem.

Det är verkligen hjärtskärande att se att det i vårt moderna Europa finns barn som lever på knappt existensminimum. Även om man nu väljer som jag gjorde att ge en extra slant så fort jag gick förbi en tiggerska med ett barn, var det som att stilla sitt dåliga samvete. Det kändes ok för stunden. Men ruset över tillfredställelsen att nu hjälper jag till lite, tar snabbt slut.

Bilden av dessa små barn på gatorna i vårt Europa följde mig hem. Jag hade svårt att släppa det eftersom det är i u-länder som vi är vana vid att se sådana öden.

Kanske blir det extra starkt för att jag har barn själv och för att jag med åren har blivit mer sentimental. För i vissa stunder måste jag erkänna att jag ville gråta och flera gånger blev jag tårögd. Men vad hjälper det barnen?

Nog är det så att flera av oss har gått förbi tiggare; det är som om de blir osynliga på något vis. Vi tycker säkert det är obehagligt och känner medlidande, men i slutänden går vi ändå hem och glömmer allt och är lite extra tacksamma att vi ändå har det bra. Men att göra något konkret är det få av oss som gör, inklusive mig själv. Vi har liksom inte tiden.

Jag tror att jag med säkerhet hade bidragit till någon organisation om jag visste att det fanns någon som stödjer tiggare. Men någonstans tycker man att det inte skulle behöva finnas tiggeri och att våra samhällen i Europa ska vara strukturerade så att det utplånar tiggeri.

Frågan jag ställer mig är vad jag kan göra för att hjälpa till bortsett från pengar? Att stanna upp och titta människor i ögonen har blivit en grej jag gör och försöker vara medmänniska genom att samtala lite.

Även om det är ädelt så tror jag att det behövs politiska medel för att hantera tiggeri speciellt där barn är involverade. Här kan jag i politiken uppmärksamma och kontakta mina företrädare om vad de gör i Europa parlamentet för dessa barn.

Jag kommer att ta kontakt med de företrädare som jag känner för att uppmärksamma detta. Kanske kan du också uppmärksamma frågan nästa gång du möter en människa som tigger.´