För en dryg månad sedan publicerade vi en text av Robel George Golo om problematiken kring assimilering för assyrier i diaspora. Michel Ankido Hanna anser att det enda sättet att bevara assyriskheten är ett eget autonomt område. Enda hindret för detta är oenigheten bland oss själva.
Robel George Golo tog upp ett viktigt ämne i sin insändare, som publicerades på Hujada.com i maj, när han resonerade kring assimilering av assyrier i diaspora. Assimilering av ett folk anser jag vara i stort sett oundviklig. En kortsiktig lösning vore till exempel att inrätta institutioner som skulle bevara och utveckla vår kultur. Men detta är inte heller den mest optimala lösningen enligt mitt sätt att se på saken.
Den lösningen som jag istället förespråkar är autonomi, och jag ska berätta varför jag är så övertygad om att det är det enda sättet. I den fortsatta framställningen använder jag benämningen assyrier, som också inbegriper övriga benämningar som gäller vårt folk som till exempel syrianer och kaldéer. Jag hoppas också att denna text leder till en fortsatt debatt om autonomifrågan.
En kulturbevarande institution är beroende av olika faktorer såsom värdländer, finansiella bidrag och ett folkligt engagemang att bevara ett språk som inte har någon reell betydelse. Ingen reell betydelse i den bemärkelsen att det assyriska språket inte har något syfte idag. Ingen stat är uppburen av det assyriska språket. Och för folket i diasporan är det assyriska språket en börda att lära sig i det långa loppet. Sådan är sanningen. Men med en autonomi skulle språket inte bara få ett reellt syfte, utan dessutom skulle det samtidigt få ett bevarande och sannolikt ett uppsving.
Jag är en syrisk-ortodox assyrier som har vuxit upp i Sverige. Jag har stått utanför den assyriska rörelsen under större delen av mitt liv. Jag har integrerats med svenskheten och allt vad det innebär. Inget fel med det. Men problemet ligger snarare i när integreringen övergår till assimilering. Det vill säga en fullständig anpassning till majoritetens kultur, språk och värderingar såsom Golo nämner i sin insändare.
Jag bryter när jag talar assyriska och jag kan förstås inte heller skriva. Betänk då att min mamma är hemspråkslärare och att min pappa är en gammal ADO:are. Jag bryter alltså på assyriska. Hur sorgligt är det? Det enda jag egentligen har ärvt är idén om en assyrisk nation och jag är knappast ensam om denna situation. Ju längre tid vi nästlar in oss i diasporan desto mer assimilerade kommer vi att bli.
Jag inser att texten i förra stycket säger att assimilering är lika med en utrotning av det som gör oss till assyrier. Låt vara att västländerna kanske inte har något uppsåt att assimilera oss, men faktumet att vi sjunker kvarstår. Det som händer i diasporan är att vår nationella existens sakta men säkert blir utrotad. Det är bland annat därför vi måste ha en autonomi där vi kan konservera allt som gör oss till oss.
Vår vistelse i diasporan skall ses som en möjlighet till ommobilisering och det är det vi ska göra. Under alla omständigheter bör vi åtminstone försöka. Därför spelar det ingen roll hur rik du är, hur god du är, hur vacker du är eller hur skicklig du är. Du är i slutändan fortfarande statslös. Du är fortfarande föremål för fördomar. Du är fortfarande den som mer eller mindre måste bevisa att du är integrerad i olika sammanhang och du är fortfarande den som arbetar i motvind i jämförelse med respektive stats etnicitet.
Du är fortfarande den som inte kan använda ditt modersmål utanför ditt hem. Du är fortfarande den som måste förklara var du kommer ifrån även om du är född ett stenkast från där frågan ställdes. Och när du har förklarat var du kommer ifrån är du definierad utifrån den förklaringen. Du kan antingen välja det nyss sagda eller assimilering. Är detta frihet?
Folk säger att jag är naiv när jag nämner autonomi och menar att jag inte är realistisk på något sätt. Frågan de ställer är ofta hur vi ska få autonomi när det finns femtio miljoner kurder och bara sjuhundra tusen assyrier i hemlandet. Till dessa personer har jag bara en sak att säga: Odo med all respekt, vad är det här för jävla förlorarfasoner? Om det så skulle bo hundra miljoner kurder, hundra miljoner araber och endast fem assyrier där nere. Ska vi som folk bara ge upp då? Är vi så svaga?
Och när vi ändå är inne på ämnet. Är det verkligen kurder och araber som är våra fiender idag 2009? Tänk på det lite seriöst nu. Kurderna har åtminstone informellt erkänt folkmordet. De har återgivit, låt vara en bråkdel, assyrisk mark och nyligen har det regionala kurdiska parlamentet infört tillägg om bland annat en assyrisk autonomi. Inte ens Sverige har gjort detta. Just nu tror jag att den uppmålade fientligheten mot kurderna grundas på historiska händelser, framförallt under Seyfo.
Men fientligheten har förstås också kyrkliga, inte religiösa, grunder eftersom kurder framförallt är muslimer. Jag vill inte undervärdera betydelsen av Seyfo för vårt folk. Snarare tvärtom. Minnet av Seyfo är en del av vår identitet, men vi kan inte stänga in oss i en vrå och vara bittra resten av vår existens. Vi behöver försoning. Kurder är knappast vår undergång idag. Men däremot ska jag berätta vad som är vår undergång.
Jag pratar förstås om den eviga interna oenigheten. Alla assyrier vet nämligen vägen. Varenda jävel av vårt folk oavsett historiesyn, religion, språk, börd och yrke vet; att om vi tillsammans, enade vill ha ett land, är det vårt. Den som säger något annat vill uppsåtligen splittra folket och är därmed, enligt mig, en nationsförrädare oavsett historiesyn. Därför säger jag att vår undergång inte är kurder, turkar eller araber, utan just denna splittring bland folket; oenigheten bland oss själva.
Att vi inte har kunnat hitta en kompromiss är inte bara beklagligt. Det är, om man får vara grov, att pissa på våra förfäders gravar. Vi är en skam inför våra förfäder i detta avseende. Och fortsätter det på detta sätt, lär vi snart mörda varandra med hat i våra hjärtan. Vår nationsfader Naum Faiq pratade om enighet, Hujådå, bland vårt folk. Viska det ordet i din brors öra när du snart mördar honom. Gå sedan och var bitter på kurder och araber. Vilket hyckleri.
Bröder. Jag säger att autonomi är en realitet idag och att autonomi är en oumbärlig nödvändighet för vår överlevnad som ursprungsbefolkning både kort och långsiktigt. Och jag hävdar att autonomi är ett säkerställande av vår kulturella existens. Vi ska varken dras ner i mörkret eller vara tysta. Vi ska stå upp för vårt folk tills vi bokstavligen inte kan stå upp längre. Den dag vi slutar kämpa är allt som har varit, allt som har gjorts och allt som har sagts av oss assyrier förlorat. Jag kanske är naiv, men för mig är autonomi för assyrier det mest realistiska jag har trott på jämte Gud. Min tro är blind, ensidig och villkorslös.
När vi ändå är inne på ämnet tro. Vi har idag tusentals assyrier bara i Sverige som går till kyrkan varje söndag för att be. Och så kallar de mig naiv. Kom nu därför inte och säg till mig att tanken om autonomi är omöjlig. Jag, som assyrier, som ett resultat av mer än sextusen år av kultur, som ett bevis av våra förfäders blodslinje, som en människa som gör allt för överlevnad, accepterar inte denna defaitism bland vårt folk. Tvärtom. Jag föraktar defaitismen bland oss. Ja, rent av hatar den.
En dag kommer våra ben inte längre att bära oss och våra sinnen kommer att ha tappat sin skärpa. Men tills dess står jag lojal till ADO och de patrioter som rörelsen innefattar. Vi har en ideologi som är odödlig, ett engagemang som är omutbart och en dröm som driver oss. Tillsammans, konvergerade och hågade, är jag övertygad om att vi i slutändan vinner autonomi. Vilket slut det än må vara för min del. Och jag räknar också med att dö på kuppen därför att jag inte har något att förlora. Har jag ingen frihet är jag per definition en fånge. Jag är trött på den här rotlösheten i diasporan. Trött på alla jävla intriger och på alla motsättningar inom vårt folk.
Jag vill ha en försoning inom folket. Jag vill att vi ska tro och lita på varandra igen. Och omsider, mer än något annat, vill jag ha ett land. Får vi detta är i alla fall jag en vinnare, då kan jag dra mig tillbaka och göra det vi är menade att göra; att leva i frid i ljuset av obegränsad kärlek. Men tills dess härjar det krig i min själ. Vrede i mitt sinne. Eld i mitt hjärta. Jag tröttnar aldrig.
Shupqono Robel för att jag avvek från ämnet.
