Jag försöker att hålla tårarna tillbaka, att förhålla mig professionellt, inte visa känslor men det går inte. När hennes man lagt på kramar Elisabeth henne och säger samtidigt till mig: ”De har tagit allt ifrån oss, precis allt, och nu kommer våra släktingar dessutom att dö i tält. Varför, varför är det ingen som stoppar förföljelsen av kristna i Irak?”

Två köer, på varsin sida av samma gata. En av dem går till det nya stadshuset i Södertälje, där ett jippo med två huvudaktörer pågår: Den amerikanske ambassaden och Södertäljes kommunledning har påbörjat ett samarbete. Det är ett sätt för USA att betala tillbaka till den svenska kommunen för att den har tagit emot fler irakiska flyktingar än hela landet USA. Den andra kön går till den syrisk-ortodoxa kyrkan. Mitt fjortonåriga kusinbarn ska begravas.

När begravningsakten är över och vi bär ut kistan för att följa den till graven ser jag hur två personer står i ett hörn, pekar mot mig och viskar något. Inget konstigt över det, det tillhör min vardag.

När vi kommer tillbaka från kyrkogården till kyrkans lokal för att äta ihop passar två av mina kusinbarn, två tonåringar, på att smita in i Stadshuset.

”Man förstod ingenting, det var mest en massa journalister och fotografer som ställde frågor till svenska politiker och amerikanska diplomater. Det var en jättekonstig tillställning, som om hela grejen var fejk, som om det var på film”, sade den ena av ungdomarna och ryckte på axlarna när jag frågade hur det hade gått.

Sedan fortsatte han:

”Två kvinnor står utanför porten, de vill veta om du kan tänka dig prata med dem. De lovar att det bara ska ta några minuter.”

Jag suckade för mig själv, jag behöver varken nya uppslag eller nya irakiska asylärenden att hjälpa till med.

Det gick tio minuter och jag pratade med släktingar från Tyskland som kommit för begravningen.

”De där kvinnorna står kvar utanför kyrkporten”, sade en kusin.

Jag gick ut. De tittade knappt på mig. Jag tittade på dem, det var uppenbart att de var asylsökande, av klädseln att döma. De var skamset nervösa för att ha trängt sig på, och kunde knappt få fram ett ord. Jag ställde frågor och fick dem sakta att berätta om sitt ärende. Den ena av dem har flytt från Mosul och den andra från Bagdad, de har båda ansökt om asyl och inte fått svar ännu. Jag visste att det här skulle ta mycket mer än några minuter, jag behövde läsa deras ansökningar, lära mig mer om deras situation i Sverige och Södertälje och deras familjers i Irak.

Kvinnan från Mosul, vi kan kalla henne Eva, flydde för åtta månader sedan. Hon var en av de sista kristna assyrierna i sitt område. Hon hade envisats med att inte lämna sitt hem och sin skönhetssalong. Hennes man hade försökt övertala henne men hon vägrade låta någon annan ta över hennes liv, ockupera hem och affär. I dag ångrar hon sig. Islamister sökte henne, ville döda henne, hon flydde hals över huvud – i sjal. Hon låtsades vara muslim, tog sig till norra Irak, Turkiet, betalade en smugglare 15 000 dollar och kom till Södertälje.

Hennes familj, man och fyra barn, är bland över tusen kristna familjer som flydde från Mosul i helgen. Elisabeth, kvinnan från Bagdad, kokar kaffe åt oss medan Eva och jag sätter oss på de köksstolar assyrier som bott i Sverige längre har skänkt dem. Hon tar fram sina asylhandlingar och jag ska just börja läsa dem när vi avbryts av att hennes mobiltelefon ringer. Det tar inte många minuter förrän hon bryter ihop. Hennes ena dotter har fått ett krampanfall och hennes man vet inte vad han ska göra för att kunna hjälpa flickan.

Jag försöker att hålla tårarna tillbaka, att förhålla mig professionellt, inte visa känslor men det går inte. När hennes man lagt på kramar Elisabeth henne och säger samtidigt till mig:

”De har tagit allt ifrån oss, precis allt, och nu kommer våra släktingar dessutom att dö i tält. Varför, varför är det ingen som stoppar förföljelsen av kristna i Irak?”

Jag önskar att jag kunde svara på den frågan, men det kan jag inte. Jag frågar om de vet vad som hände polisstyrkan man beslutade om i juni i år. Det var ju meningen att den irakiska staten tillsammans med amerikanerna skulle utbilda drygt sjuhundra poliser från minoritetsgrupperna så att de kunde skydda folk.

”En av dem, en av poliserna är min kusin, vi har blivit lurade även där. Av de sjuhundraelva som skulle utbildas var det bara tvåhundrasjuttio som fick träningen och de flyttade man från Ninve-slätten till att vakta betydelselösa hus i Mosul. Allt för att vi inte ska kunna bestämma över oss själva, allt för att vi inte ska känna oss trygga”, skriker Elisabeth mer än säger.

Eva ber om ursäkt för deras beteende och de lugnar sig. Jag läser ur hennes asylansökan och ställer frågor, det går inte många minuter innan hon bryter ihop igen. Mina frågor har påmint henne om deras lidande … Och om att en av dem som brutalt blev dödad i Mosul i förra veckan var en av hennes vänner.

Senare på kvällen, på nyheterna, hör jag en reporter fråga den amerikanske ambassadören Michael Woods om evenemanget i Södertälje.
Är mässan ett tecken på dåligt samvete från USA:s sida?
– Visst har jag dåligt samvete. Den här mässan är ett sätt att ge tillbaka något. Det är inte acceptabelt att en liten kommun som Södertälje tar emot fler irakiska flyktingar än hela USA.

Jag ser Evas familj och andra flyende framför mig i tälten i norra Irak och undrar om någon har dåligt samvete för det som drabbat dem. Jag undrar också om det svenska Migrationsverket, vars generaldirektör jag har skrivit till i veckan och som har lovat att gå vidare med det jag har bett om, ska ta rätt beslut och skilja på irakier och irakier. Vart ska man utvisa Eva? Hon är inte trygg någonstans i Irak, inte förrän ickemuslimerna i Ninve-slätten fått en skyddszon, eller självadministration, där de kan känna sig trygga.

[Denna text är hämtad från Nuri Kinos blogg]