Namnfrågan är lika invecklad som alltid och en lösning verkar inte finnas nära till hands. Inte heller ett erkännande från irakiska Kurdistan angående egen autonomi för vårt folk verkar sammanföra de olika falangerna. Snarare tvärtom. Nedan berättar Johannes Khawsho om den kaldeiska identitetens nyfunna nationalism.

Det nygamla problemet kring benämningen på vår folkgrupp verkar aldrig ta slut. Allt från djupgående dykningar i historien, studier av efterlämningar och museiföremål, lingvistiska analyser av olika tolkningar från bibeln, konflikter mellan kyrkor och organisationer, schismer mellan släkter och familjer eller egentligen till och med inom en och samma familj, har inte löst någonting i realiteten. Allt detta har konsumerat så mycket energi att vi inte har kunnat ägna tillräckligt med tid åt att skapa en meningsfull framtidsvision.

Till den här pågående härdsmältan kan man nu lägga ytterligare en ingrediens; nämligen dispyten om ”kaldeisk identitet”. Frågan har funnits länge och diskuterats fram och tillbaka, men det har tidigare alltid rått en viss konsensus om att den kaldeiska kyrkan bildades, med hjälp av den romersk-katolska kyrkan, av en utbrytargrupp från Österns kyrka under 1800-talet. Därmed blir det svårt att inte medge assyriernas och kaldéernas gemensamma ursprung. Även om de första försöken att bilda en katolsk kyrka i området började redan på 1500-talet, var det långt senare som den kaldeisk-katolska kyrkan började ta form och många från Österns kyrka gick över till katolicism.

Efter Saddam Husseins fall april 2003 och de efterföljande förändringarna i Irak bildades några kaldeiska organisationer med vitt skilda förutsättningar och visioner. En del kom till i norra Irak och i viss mån under kurdisk omsorg. Andra startades i USA och Australien med kaldeiska kyrkans inblandning och välsignelse. Gemensamt för de flesta av dessa organisationer är att ledarna och frontfigurerna är nya när det gäller politisk verksamhet för att företräda vårt folks intressen. De flesta har däremot varit aktiva inom andra områden som inte direkt andas assyrisk nationalism. Några av områdena där dessa har varit aktiva är till exempel arabnationalistiska partier, kommunistpartiet och kurdiska rörelsen i Irak. Över en natt förvandlades alltså dessa personer till ”kaldeiska nationalister”!

Till de nya nationalistiska idéerna anslöt sig en liten högljudd grupp Internetskribenter, som mestadels lever i en trygg tillvaro i västländer långt ifrån verkligheten för vårt folk i Mellanöstern. Dessa ”Internetkrigare” använder alla medel för att sprida sitt budskap. Detta budskap är att bevisa att de har rätt i sina teorier om allt från civilisationens uppkomst till assyriernas utplåning från jordens yta. Inte att förglömma att framhäva kaldéernas överlägsenhet och säregenhet.

Den kaldeiska kyrkan, representerad av patriarken Emmanuel III Delly tillsammans med några högt uppsatta biskopar, Sarhad Jammo från Kalifornien i USA och Ibrahim Ibrahim från Detroit i USA, har genom åren haft en del motsägelsefulla ställningstaganden och försöker numera rida på den nya vågen av ”kaldeiskhet”. Den senaste kaldeiska synoden, som hölls i Ankawa/Irak i början av maj 2009, fastslog i sin slutdeklaration att man ”står fast vid och är mån om kaldeisk nationalitet” och att man ”kräver att kaldéer benämns som en egen folkgrupp i konstitutionen för irakiska Kurdistan”.

Kort därefter bildades Kommittén för kaldeiska organisationer, en paraplyorganisation för ett antal kaldeiska partier. I sin skrivelse till den regionala kurdiska regeringen krävde kommittén samma sak som den kaldeiska synoden. Det vill säga att benämna vårt folk som tre olika folkgrupper i konstitutionen; kaldéer, syrianer och assyrier. En representant för en av de ingående organisationerna, Said Shamaya från Demokratiska Kaldeiska Forumet i Irak, vägrade att skriva under denna formulering eftersom han ansåg att den uppmanar till splittring. Internetkrigarna var förstås inte sena att omyndigförklara honom som anti-kaldeisk och vilseledd av assyriska rörelsen.

Det finns en mängd infallsvinklar där man kan kasta ljus på den nya ”kaldeiska rörelsen”, dess uppkomst och dess anhängare. Det här är några kännetecken som jag tycker är intressanta att lägga märke till:

• Kaldeiska kyrkans ståndpunkt är minst sagt anmärkningsvärd. Under hela sin existens har kyrkan fjärmat sig från all politisk verksamhet och motsatt sig en etnisk-nationell identitet. Till och med det syriska språket har i många kaldeiska församlingar ersatts av andra språk som arabiska och kurdiska. Denna passivitet har vissa gånger gagnat kyrkan som institution och har därmed sluppit att bli måltavla för omgivande folkgrupper. Men den har ändå, i det stora hela, ofta haft sin beskärda del av förföljelser och umbäranden likt de assyriska och syrisk-ortodoxa kyrkorna.
  Kaldeiska kyrkans nya linje och stöd för ”kaldeiskhet” kan inte tolkas på annat sätt än att kyrkoledarna är rädda att förlora makt och inflytande i fall en enig och sekulariserad nationell rörelse blir verklighet. För att bevara sin makt som ensam företrädare för kaldéer går kyrkan de nya kaldeiska nationalisterna till mötes genom att slå fast sin ”kaldeiskhet”.
  
• I sin iver att forma en ny identitet har de nya kaldeiska nationalisterna helt förkastat den assyriska rörelsens mångåriga kamp. De beskyller assyrierna för att ha tryckt ner och bekämpat kaldeisk identitet och beskriver de kaldéer som är aktiva inom assyriska organisationer som ”förda bakom ljuset” och förrädare. De assyriska nationella symbolerna som flaggan, Akitu-firandet, martyrernas dag etcetera betraktas förstås som villfarelse och man vill skaffa sig egna ”rena” symboler.
  
• Internet är det dominerande slagfältet för de nya kaldeiska nationalisterna och i synnerhet ”Internetkrigarna”. De är ständigt beredda att kommentera, kritisera, anklaga och fördöma allt som ifrågasätter deras ihopsnickrade teser. Men när det gäller att skrida till verket och omsätta sin ideologi i seriösa och positiva aktiviteter, till exempel för att stärka identiteten och främja det syriska språket, är de inte alls lika entusiastiska. Jag förmodar att Internet är en mycket bekvämare arena för de nya nationalisterna. Hellre det än att bedriva långsiktig och krävande verksamhet för att förbättra villkoren för vårt folk.

Det senaste exemplet på de nya nationalisternas framfart är de ljudliga protesterna mot det kurdiska parlamentets godkännande av irakiska Kurdistans nya konstitution den 24 juni 2009, där vårt folk benämns som ett gemensamt folk; kaldéer syrianer assyrier.

Deras förevändning är att denna formulering är marginaliserande för kaldéer och vill åtminstone ha ett par ”och” mellan dessa namn. Kaldeiska riksförbundet i Sverige, bland flera andra, har exempelvis skickat ett brev till de kurdiska ledarna i Irak och kräver upprättelse och ändring av denna text i konstitutionen som alltså anses vara ”förtryck mot kaldéer”. Patriarken Emmanuel Delly har också krävt att den regionala kurdiska regeringen ska ändra texten så att kaldéer står som en egen folkgrupp skild från andra.

Slutligen måste jag tillstå att det är glädjande att många av den kaldeiska delen av vårt folk har kommit till insikt om sin nationella identitet och därmed inte definierar sig enbart som kristna. Vilka uttryck den nyfunna identiteten tar sig och hur den samverkar med befintliga föreställningar inom övriga delar av vårt folk bör dock kanaliseras på ett mer vidsynt och tillmötesgående sätt. Detta är nödvändigt för att ”kaldeiskhet” inte ska bli en motkraft till andra nationellt arbetande organisationer. Helst bör man sikta på att bli en kompletterande och bidragande faktor till den moderna nationella rörelsen hos vårt folk som har pågått sedan början av 1900-talet.