Det är sällan som politiken lockar unga åhörare, men när Assyriska Demokratiska Organisationen, ADO, besökte våra föreningar för att föreläsa om planerna på ett eventuellt självstyre, var Ilona Aslan en av de första på plats. Hon hade en massa frågor som hon ville ha svar på. Hon kände sig förberedd, men förbisåg en liten detalj, nämligen språket.

Frågan om assyrisk autonomi eller något sorts självstyre för assyrier i Irak har väl knappast undgått någon. Jag är i alla fall väl medveten om den, men jag har samtidigt känt att min kunskap kring ämnet är bristfällig. Dessutom låter allting väldigt osannolikt i mina öron. Vad då, ska vi få självstyre i Irak, ska vi få ett landområde som vi kan kalla vårt eget? Ska det assyriska folket i Irak behandlas som människor med rättigheter, ska något som så många jobbat för äntligen bli verklighet?

Mina frågor är många och följdfrågorna ännu fler. Om allt detta är på gång, hur ska man arbeta för att det ska bli verklighet, vilka ska göra jobbet, hur lång tid kommer det att ta? Jag är minst sagt nyfiken och förvirringen är stor. Många tankar och olika teorier snurrar runt i mitt huvud.

En dag då jag var på väg till ett möte i min förening gick jag förbi anslagstavlan som hänger precis innanför dörren. Jag tittade snabbt på den och ett budskap fångade min blick. På ett vitt A4-papper stod det att medlemmar från den Assyriska Demokratiska Organisationen, ADO, var på besök i Sverige just för att informera om läget i Irak och svara på, bland annat de frågor som jag länge har grubblat över. Vad bra, tänkte jag. Nu kommer jag att få reda på vad som egentligen händer och sker.

Dagen då föreläsningen ägde rum tog jag ledigt från mitt helgjobb. Jag kunde bara inte missa ett sådant tillfälle. Där satt jag då klockan slog fem, full av förväntan, på en av de många stolarna i den stora lokalen med ett anteckningsblock i knäet. Jag var ivrig och ville att föreläsningen skulle komma igång. Föreläsarna från ADO blev presenterade för publiken, som dagen till ära hade en hög medelålder. Vi var väldigt få ungdomar på plats, vilket jag tyckte var väldigt synd och jag satt och undrade om det verkligen var så att inte fler ungdomar kände som jag.

När väl föreläsningen kom igång kom chocken. Visst uppfattade jag en del av det som sades, men en stor del förstod jag inte. Jag tyckte att det språk som användes var svårt att förstå. Många ord från den skriftliga assyriskan användes, men också en del arabiska ord. Jag blev dock inte nedslagen av detta. Jag tänkte att jag skulle förstå bättre då publiken började ställa sina frågor. Även jag hoppades få ställa några. Men tyvärr blev det aldrig bättre. Visst ställde många av åhörarna intressanta frågor, men tyvärr lyckades jag sällan förstå svaret. Språkbarriären var ogenomtränglig.

Ju längre mötet led desto mer ointresserad blev jag. Jag förstod allt mindre av det som sades och jag började undra om detta möte verkligen var något för mig. Då det hela tagit slut kände jag att jag fått gå tomhänt därifrån. Ingen av mina frågor hade blivit besvarad och jag kände att jag hade kunnat använda min söndagseftermiddag på ett bättre sätt. Det var inget fel på föreläsarna, de skötte sig bra och jag märkte efteråt att väldigt få personer delade mina känslor. Jag skämdes lite då folk frågade mig vad jag tyckte och jag svarade att jag inte visste eftersom jag inte hade förstått.

Nu kanske ni tror att jag talar en mycket dålig assyriska och att jag förstår mycket lite. Så är inte fallet. Jag har växt upp i en familj där vi har haft som regel att endast tala assyriska hemma. Visst har jag och mina syskon ibland brutit mot denna regel, men ändå. Jag klarar mig bra med mitt assyriska ordförråd, även när jag talar med assyrier från andra länder. Mitt assyriska språk har inte känts som en begränsning innan den dagen.

Efteråt kände jag mig skamsen och väldigt fundersam. Jag hade svårt att acceptera och förstå att jag inte kunde föra en diskussion av ett djupare och allvarligare slag på mitt modersmål. Jag är säker på att många assyrier i min generation skulle ha förstått lika lite som jag. Resten beundrar jag.

Det assyriska folket har ett stort problem framför sig, detta problem varken nytt eller okänt. För mig har det dock blivit mer uppenbart och akut. Allt fler unga assyrier blir sämre på att tala sitt modersmål. Fortsätter språkutvecklingen på samma sätt kommer vi att förlora vårt största kulturella arv. Sedan dröjer det inte länge innan vi upphör att existera som folk.

Vi kan stoppa denna utveckling. Vi kan anstränga oss för att rädda vårt språk. Jag har redan börjat och jag kommer att anstränga mig för att prata så mycket assyriska som möjligt. Mitt språk är min stolthet och jag ska aldrig mer behöva skämmas över att inte jag förstår vad som sägs.