De kurdiska grannbyarna Kartmin och Zinawle som idag processar mot Mor Gabriel, ockuperade klostrets mark redan på 1800-talet. Turabdins högste religiöse ledare maferyono Ablahad Beth-Kande återtog den ockuperade marken. I november 1840 fastställde den osmanska domstolen i Amed, nuvarande Diyarbakir, klostrets gränser. Men maferyono Ablahad fick betala med sitt liv för det. Fyra år senare mördades han av medlemmar ur den kurdiska klanen Neslihan på vägen mellan Kafro och Arkah. Journalisten Augin Kurt har tagit del av de gamla osmanska dokumenten och knyter an till dagens processer mot Mor Gabriel.
Inom juridiken förekommer ett uttryck som heter Res judicata. Det är ursprungligen ett latinskt uttryck för ett rättsligt förhållande som redan är avgjort och har vunnit laga kraft. Nytt mål om samma sak ska därför avvisas, säger advokater som jag talat med. Om Turkiet kan betraktas som en direkt uppföljare till den osmanska staten, skulle de gränstvister som avgjordes på 1840-talet inte kunna tas upp i de pågående processerna. Men jag förmodar att de turkiska makthavarna kommer att svara med samma argument som deras förnekande av Seyfo, d v s att det rör sig om händelser i en annan stat.
Låt oss först teckna ett kort porträtt av maferyono Ablahad. (Maferyono är det näst högsta ämbetet efter patriarken). Turabdinborna i allmänhet och Enhilborna i synnerhet har i mer än 160 år benämnt en liten stenhög mellan Kafro och Harabale som i maqtale du aben och syftar på den plats där maferyono Ablahad mördades, men det är ytterst få som vet varför han mördades.
Maferyono Ablahad var en respekterad personlighet inom den syrisk-ortodoxa kyrkan, inte bara i Turabdin. 1838 vigdes han till maferyono för Turabdin på grund av sina höga kvalifikationer för ämbetet. Samma år deltog han i ceremonin när Elias II från Mousul vigdes till patriark för den syrisk-ortodoxa kyrkan, som ännu inte omfattade Turabdin. Maferyono Ablahad lade stor möda på att återuppliva och utveckla de assyriska skolorna i Turabdin. Han rustade upp kyrkor och kloster och införde bestämda regler för klosterväsendet. Han inrättade även nunnekloster. 1840 fick han alltså den osmansk-turkiska domstolen att utfärda ett dekret som gav Mor Gabriel laglig rätt att återta ockuperad mark. Men hans största bedrift var utan tvekan att avstå från patriarkämbetet i Turabdin till förmån för kyrkans enande, efter 475 års splittring. De lokala historieskrivarna berättar att han också åtnjöt stor respekt hos de osmanska myndigheterna eftersom han skötte sitt ämbete så väl och upprätthöll goda relationer med myndigheterna.
1839 undetecknade maferyono Ablahad ett fredsavtal med patriarken Elias II i närvaro av Omids guvernör som innebar att Turabdin inte längre var ett eget patriarkat inom syrisk-ortodoxa kyrkan. Turabdin hade brutit sig loss år 1364 när dåvarande patriark Ismael, som residerade i Zafaranklostret, bannlyste en äldre biskop i byn Saleh efter en dunkel sägen från en munk. Maferyono Ablahad och patriark Elias II var två ledare som tydligen förstod varandra väl och satte punkt för ett mörkt kapitel inom kyrkans historia, bara ett år efter att de båda hade kommit till den högsta makten inom respektive falang av kyrkan.
I samband med fredsavtalet med patriarken sägs det att maferyono Ablahad också fick ett unikt dekret av guvernören i Omid som gav honom en oinskränkt makt att straffa och fängsla de präster som motsatte sig hans styre. Idag skulle vi kalla det för envälde, men kyrkan är fortfarande hierarkisk och styrs enväldigt. Skillnaden är att dagens patriark och många av hans biskopar gärna sätter egenintresset före kyrkans och folkets väl. Maferyono Ablahad, som härstammar från en av Enhil äldsta släkter, är begravd i S:t Kuryakos-klostret i sin hemby.
Om vi återgår till de dagens rättsprocesser mot Mor Gabriel framstår de alltså som en kuslig fortsättning av tidigare århundradens kurdiska ockupation av klostrets mark. Men nu är de kristna assyriernas antal i Turabdin decimerat till ett par tusen. Nu är de kurdiska grannbyrna inte längre några grottsamhällen, som det sägs i domstolsutslaget från 1840 om Zinawle. Idag är det en stor by med många invånare. Nu är myndigheterna inte lika tillmötesgående för att skydda den kristna minoritetens liv och egendom.
Domstolarnas utslag kan avgöras lika mycket av politisk inblandning som av lagparagrafer, när lokala klanledare har kontakter på högsta nivå och när myndigheterna lätt kan agera med dubbla budskap. Inför EU och Västvärlden kan assyriernas återvändande till Turabdin under de senaste åren visas som ett skyltfönster om bättre villkor. Men inför hemmaopinionen är det ett annat budskap som gäller, som Zeynep Tozduman så riktigt påpekar i en krönika i en turkisk webbtidning.
Tozduman är en människorättsaktivist och har startat en hemsida med namninsamling för att stödja Mor Gabriel. Den heter morgabrieledokunma.com (det betyder ”Rör inte Mor Gabriel). Hennes krönika är skriven med anledning av att högsta domstolen i Ankara den 13 augusti 2010 undanröjde den dom som tingsrätten i Midyat hade dömt till klostrets fördel, allstå där gränsen hade fastställts. Nu är gränsen mot grannbyarna åter igen en tvistefråga.
I dagarna uppmanar också regeringen i Turkiet medborgarna att säga ja till en ny grundlag genom en folkomröstning den 12 september. Nuvarande författning är i huvudsak från den 12 september 1980 då militärjuntan grep makten. Men Zeynep Tozduman motsätter sig det nya lagpaketet och hänvisar till att landets författning måste skydda även minoriteter och kvinnor. Först då kan man påstå att Turkiet har tagit ett steg mot verklig demokratisk författning, menar Tozduman och hänvisar till att alla tidigare författningsjusteringar från republikens grundande 1921 har samma inriktning, d v s EN flagga, ETT folk och EN religion.
”Den dag som detta lands författning inkluderar även De andra och ursprungsbefolkningarna, då har landet tagit ett människovärdigt steg som är värt namnet”, skriver Tozduman.
Hur de utdragna processerna gentemot det anrika klostret, som byggdes för 1600 år sedan när varken turkar eller kurder ännu fanns i Turabdin, kommer att sluta återstår att se. Saken blir inte bättre av att politiska grupperingar inom vårt eget folk försöker politisera frågan för egna syften. En arameisk organisation riktar osannolika anklagelser mot klosterledningen. Jag återkommer till det längre fram. Men ett turkiskt ordspråk passar väl i sammanhanget; Yalancinin mumu yansiya kadar yanar. Lögnarens ljus får brinna så länge det brinner, sedan kommer ingen att tända det när det slocknat.
Källor:
– Mor Gabriels arkiv
– Biskop Yuhanon Dolabani: Makthabzabno d’umro qadisho d-Mor Gabriel, s 207
– Yakup Bilge: 1600 yillik Gelenek; Mor Gabriel, s 133, 191-192
– Enhil-fondernas förening: Enhil köyü ve kiliseleri, 2010
– Zeynep Tozduman: www.yeniozgurpolitika.org/?bolum=haber&hid=62566
Augin Kurt
Journalist
