Debatten är het kring den syrisk-ortodoxe patriarkens uttalanden om att dagens assyrier ursprungligen är araber. Debattens argument bollar fram och tillbaka, men Ninos Badur erkänner att han hyser välvillig förståelse för debattens samtliga vinklar och berättar själv om sina upplevelser av sin tid i Tur Abdin.
Afram Baryakoub delade med sig av sina åsikter och teorier kring orsakerna bakom patriarkens uttalanden och kritiserade dessa.; han besvarades med en viss kritik från Viktoria Soma, som menade att Baryakoubs åsikter och teorier framhäver en viss arrogans och oförståelse. Vidare säger hon, helt riktigt, att det är svårt för oss i Sverige och övriga västvärlden att leva oss in i den situation som assyrier befinner sig. Som respons mot Somas argument skriver Özkan Kaldoyo att vi faktiskt måste våga kritisera och, om det ter sig så att patriarkens uttalande är en form av överlevnadstrick och om assyrier i Syrien och Turkiet förtrycks för sitt etniska ursprung, förpliktigas vi i västvärlden att i demokratisk anda protestera starkt mot detta; därav mina starka sympatier för Kaldoyos åsikter.
Vi assyrier vet med stolthet vilket blod som pulserar i våra ådror. Att förneka vårt ursprung leder ingenstans än till förverkande av vår identitet och förvirring för kommande generationer. Spekulationer kring orsakerna bakom patriarkens yttrande är inget mer än just spekulationer. Rättvisa innebär att demonstrera och vidta åtgärder för att förhindra att vårt folk förtrycks i Syrien och Turkiet; Kaldoyo hänvisar till vissa hemska företeelser där, efter demonstrationer och protester, utfallet kommit med glädjande besked. Man bör likväl ta hänsyn till att det inte alltid går att förutse konsekvenserna av sådana handlingar, även om dessa är berättigade till fullo. Det kan komma att låta paradoxalt men det är lätt för oss i Sverige att gå ut och demonstrera, till synes för få som gör det sorligt nog, med stora plakat på Sergels torg mot förtryckande företeelser mot assyrier för att sedan gå hem och luta oss tillbaka i soffans trygga famn. Verkligheten ser annorlunda ut.
Under min visit i Turabdin gick jag med en vän från Holland, som behärskade det turkiska språket samt det kurdiska, för att äta på en restaurang i Midyat. När vi satt där och ätit färdigt kom det fram sex-sju män till oss av, enligt min förmodan, kurdiskt ursprung. De kom fram och började prata kurdiska med min vän. Jag förstod inte vad de pratade om, men likväl uppfattade jag den hotfulla tonen. Efter de hade gått frågade jag min vän vad männen hade sagt. Han förklarade att de var förbannade för att assyrierna startade tv-kanaler och försökte ”utöva inflytande i världen.” Jag vet att jag drar en väldigt lång, men ändå inte helt oväsentlig, parallell. Om assyrier i Midyat, och andra delar av världen, känner sig hotade endast på grund av en nyöppnad tv-kanal; då är det hög tid att börja fundera.
En annan händelse under mitt besök i Midyat var när Muhammed-karikatyrerna uppmärksammades och bemöttes med stor protest av den muslimska världen. Även påvens uttalande om islam besvarades på samma sätt. Vad hände i Midyat? Jo, biskopen i klostret sade att de assyriska barnen skulle låta bli att gå till skolundervisningen i den turkiska skolan, likaså föreslog han att alla assyrier i Midyat skulle hålla sig inomhus i sina hem. Så medan demonstrationerna var i full gång på stadens gator höll sig assyrierna, av rädsla för repressalier, borta från arbete och skola.
Detta ska ändå inte hindra oss från att demonstrera mot orättvisorna som förekommer vitt inom Turkiets gränser såsom i Syrien. Genom demonstrationer och protester medföljer goda konsekvenser såsom Kaldoyo illustrerat i sin artikel. Men som sagt så kan man inte alltid förutse dessa konsekvenser och det är lätt för oss att prata om att utöva rättvisan att gå ut på Sergels torg och vråla halsen hes i protest mot de förekommande orättvisorna. Men vi måste komma ihåg att priset kan bli att assyriernas säkerhet ställs på spel och deras skräck växer i de områden där förtrycket pågår. Vi måste tänka på att de inte alltid har en säker väg hem till sin soffas trygga famn.
