En ny reportagebok ger en intressant inblick i det dagliga livet hos den kurdiska gerillan, men förmedlar också helt okritiskt det kurdiska narrativet, skriver Svante Lundgren i sin recension.

Det är inte bara för att strida för Islamiska Staten som personer från Sverige åkt ner till Syrien och Irak. Vissa har också gjort det för att strida mot IS. En av dem är Rafael Kardari. Författaren och journalisten Cyril Hellman åkte med för att göra en film och en bok om YPG-befälet från Örebro.

Det var 13 maj förra året som Hellman och Kardari åkte till norra Irak, där de anslöt sig till den kurdiska HPG-milisen i närheten av Kirkuk. Efter en vecka tar de sig till Syrien och den kurdiska YPG-gerillan. I början av juni återvänder de till Stockholm. Det handlar alltså om dagboksanteckningar från en drygt tre veckor lång vistelse.

Den som väntar sig ett rafflande krigsreportage blir besviken. Det blir till slut strid mot IS, men de allra flesta dagar går åt till att vänta, förebereda sig, köpa in mat, spela volleyboll och annat liknande. Intressant är beskrivningen trots allt. Just genom att Hellman berättar också om de dagar då inget speciellt händer får man en autentisk bild av hur det är vid fronten.

Boken är kort och lättläst, Hellman skriver medryckande (däremot kan han i likhet med många andra inte göra skillnad mellan ”de” och ”dem”). Av en bok som kallas ”dagboksanteckningar” ska man kanske inte vänta allt för mycket. Men även om det handlar om dagboksanteckningar har texten naturligtvis bearbetats efteråt. Trots det har man inte fått bort felaktigheter (som att det inte heter taksirutan takfir, inte Sinraj utan Sinjar). Framför allt kunde författaren en aning ha ifrågasatt vad han fick höra av sina kurdiska värdar. Nu förmedlar han deras världsbild helt okritiskt.

Vi får bland annat veta att Kirkuk är ”Kurdistans ekonomiskt viktigaste ort”. Faktum är att Kirkuk inte ligger i det autonoma kurdiska området utan hör till de platser som är omstridda. Yezidierna framställs automatiskt som kurder, trots att det finns många yezidier som inte betraktar sig som kurder.

Det mest flagranta exemplet på kurdpropaganda är följande mening:

I Rojava har man också byggt en socialistisk stat där alla kurdiska falanger är välkomna liksom kristna och muslimer.

Rojava är inte en stat, utan ett självutnämnt kantonförbund. På vilket sätt det skulle vara socialistiskt är oklart: Är produktionsmedlen i offentlig ägo? Eller räcker det med socialistisk retorik? Alla kurdiska falanger är inte välkomna. Tvärtom har de kurdiska motståndarna till det styrande PYD-partiet bekämpats med hård hand. Assyrier och araber, vilket väl är vad Hellman menar med ”kristna och muslimer”, behandlas inte alls så väl som det hävdas från kurdiskt håll, vilket för arabernas del dokumenterats i en uppmärksammad Amnestyrapport och för assyriernas del av talrika vittnesbörd från området.

Om assyrier får man inte veta något i boken, men ”Assyriska armén” omnämns en gång. Författaren besöker Tel Tamer, men nämner inget om att det är en assyrisk by. Skövlingen av Mosuls museum omnämns, men inte att det huvudsakligen handlade om assyriska konstskatter.

Selektivt seende präglar många resenärer. Så också denna.

Cyril Hellman: Rapport från fronten mot IS. Dagboksanteckningar från kriget i Irak och Syrien. Telegram förlag 2015. 153 s.

 

Svante Lundgren