Vi, i den syrisk ortodoxa kyrkan tror på en treenig Gud; Gud Fadern, Sonen och den Helige Anden. Vi tror på att Gud har uppenbarat sig själv i historien genom Sonen, Jesus Kristus. Sonen är sann människa och sann Gud, är född och inte skapad, han fanns till ”före all tid”, som det framgår av den Niceanska trosbekännelsen.
Vidare tror vi på Den Helige Anden som ”utgår av Fadern”. Den helige Anden verkar i Guds hela skapelse från evighet till evighet. Den Niceanska trosbekännelsen kom till då den unga kyrkan var hotad av gnosticismen och måste markera sin särart, genom att fixera sin specifika lära och skydda sig från alla andra kulturers påverkan och hot. År 325 kallade kejsar Konstantin av Konstantinopel alla biskoparna till ett kyrkomöte i Nicea, för att själv få vara med och diktera besluten i dåtidens aktuella teologiska frågor. De var frågor om hur en Gud kunde vara tre samtidigt, inte tre gudar, men tre
personer i en enhet, om Kristi gudomlighet och om den Helige Anden.
Kyrkan hade under dessa 300 år hunnit organisera sig och var en fredsbidragande faktor för kejsaren i Romariket. Så när kyrkofäderna inte kunde hålla sams och bestämma sig för en gemensam lära ingrep kejsaren med sin absoluta makt både utanför och inom kyrkan. Kejsar Konstantin uppfattade sig själv vara av Gud sänd till att bringa fred i kyrkan. Under hans tid upphörde förföljelserna på de kristna och de fick frihet att verka som de övriga religionerna i riket.
Först vid ett andra biskopsmöte i Konstantinopel år 381 fixerades vår kyrkas trosbekännelse som läses vid varje tidebön och gudstjänst i kyrkan. Den syrisk ortodoxa kyrkan har genomgått många svåra perioder under historiens gång och, allt det till trots, har Hon överlevt som en del av Kristi universella kyrka fram till idag. Dock har Hon inte förändrats, dess liturgi, gudstjänstliv, och teologi ser likadan ut världen över, med viss skillnad i estetik och dyrare gudstjänstkläder, annars har det sett ut på samma sätt genom alla tider. Vissa menar att allt är rätt och gott som det är, då vi lever i främmande länder är kyrkan en förenande trygghet och mötesplats för hela vår folkgrupp. Detta är gott i sig, men vi kan inte hålla på och bära på ett martyrskap som en del av vår identitet i all oändlighet. Vi gör oss själva en björntjänst. Den syrisk ortodoxa kyrkan som har varit förföljd alldeles för länge, är inte längre förföljd i disaporan och hon måste se sig om efter sina troende och lära ut Den Heliga Skrift, Bibeln till stora som små. Det menar jag är kyrkans uppgift i världen.
Själv skräms jag av denna stagnation. För varken tro eller frälsning går i arv, utan måste frivilligt väljas och levandehållas av varje enskild individ, i varje ny tid. Naturligtvis är det bara Herren Jesus Kristus som kan frälsa själar och det är av Guds nåd som människan ska leva. Och jag menar då att kultur, seder och bruk är inte jämlikt med en sann tro på den treenige Guden. Enligt mig är det viktigt att man står för det man säger sig vara. Säger man att man är kristen så är det minsta som krävs att man kan definiera sin tro. Vi är spontana och vågar uttala oss om vår tro på Herren vår Gud, men jag tror inte vi är medvetna om våra uttalanden, alla gånger. Vår kristna tro verkar mera vara en följeslagare bland andra i vårt liv. Vi lär oss tidigt att vi är döpta i Jesu Kristi namn och att vi tillhör Gud, men sedan låter vi allt bero.
Det är absurt att påstå sig vara kristen utan att man läser Bibeln. Jesus Kristus är Guds uppenbarelse i Bibeln och hur ska jag veta något om min Gud, som jag tror på, om jag inte läser Hans ord och budskap till hela mänskligheten? Den muntliga traditionen i all ära men jag tror att Gud själv kräver av varje enskild individ ett medvetet val att tro på Honom och leva ett kristet liv. Jag tror att den som vet vad hon/han tror på är medveten om livets mening och finner en enorm trygghet i sin tillvaro. För Gud är kärleksfull och älskar alla människor, Han har inkarnerats, blivit människa i Jesus Kristus för att den som tror på Honom ska få ett evigt liv. Detta hopp är grunden till ett meningsfullt liv.
Gud har själv givit människorna sina Tio budord (2 Mos.20). Dessa är grunden till ett kristet liv. Att leva sitt liv som kristen innebär ett liv med Jesus som ens vägledare i medgång och motgång. Därmed säger jag inte att det är ett liv utan bekymmer och tvivel, tvärtom är det en utmanig, ett livsprojekt att vara kristen och stå för sin tro. Bibeln är den Heliga Skrift som är källan till den kristna tron. Att studera Bibeln är som att lära känna sin själsfrände, självaste Jesus Kristus, Guds enfödde Son. Och Guds helige Ande blir den som upplyser varje förnuft så att individen leds närmare Gud.
Jag tror att den förenande och försonande faktorn inom vårt folk, är vår kristna tro: Jag anser att alla försök och falangbildningar i fredens namn har varit av god grund, men ingetdera har skapat försoning inom folket. Jag vill påstå att om vi, och då menar jag alla assyrier/syrianer, var eniga och medvetet troende i Jesus, då skulle Herren själv leda oss till en befriande försoning.
Jag tror på den treenige Gudens outsinliga och förenande kärlek som enda lösningen på vårt folks namnkonflikt. Gud verkar ständigt i sin skapelse och därmed i dig och mig, men tvingar oss inte till handling, utan Han förväntar sig av varje individ att medvetet, förnuftigt och av egen fri vilja söka sig till Honom. Gud har skapat människan till sin avbild och gjort henne myndig genom att utrusta henne med förnuft och fri vilja. Därmed vill jag säga att det är varken personer, seder eller bruk som skall hedras, äras eller tvingas på människan genom tradition, som kan göra oss både döva och blinda för Herren Gud själv. Den som är värd all ära är vår skapare och Gud, den treenige Guden, Gud Fadern Sonen och Den Helige Anden.
