Vår kyrka är en av de äldsta som människan känner till. I snart tvåtusen år har den hållit vårt språk och våra traditioner vid liv, det är något som vi alla bör känna stolthet över och vara tacksamma för. Kyrkan har inte alltid fört en trygg tillvaro, tvärtom har vår kyrkas ledare alltid tvingats till en svår kamp för att hålla en jämn balans mellan sitt folks bästa och olika makthavare.
För ett folk utan nation har våra kyrkoledare tvingats spela en roll som de inte alltid behärskar, eller känner sig bekväma i, nämligen politikerns. Om man även betänker att den stora majoriteten av församlingsmedlemmarna var analfabeter i hemlandet, så var det inte konstigt att kyrkan utgjorde ett naturligt ledarskap för ett folk utan stat.
Detta förhållande gällde ända fram till att folket började den stora utvandringen till olika delar av västvärlden. Nu fick församlingsmedlemmarna helt andra förutsättningar att utbilda sig och få nya intryck av de demokratiska samhällen, som man numera blev en medlem av. Det beroendeförhållande som fanns mellan kyrka och församlingsmedlem förändrades radikalt. Sakta men säkert började folket se kyrkoledarna som just kyrkoledare. Folket ansåg att kyrkoledarna inte längre behövde axla en betungande politikerroll, utan att de kunde enbart koncentrera sig på sitt kyrkliga ämbete. Denna syn föll inte alltid i god jord. Här i Sverige ledde det bland annat till den infekterade namnkonflikt, som än idag tynger folkets försök i sina politiska strävanden.
Denna utveckling är inte på något sätt unik för vårt folk. Samma utveckling har de flesta europeiska länder genomgått, och till slut delat på kyrkan och staten. Skillnaden för oss är att vi är statslösa och därför har utvecklingen, i denna fråga, tagit lite längre tid. Men vi går onekligen mot samma utveckling som de europeiska kyrkorna. En utveckling som innebär mindre kyrkligt engagemang och allt färre församlingsmedlemmar. Frågan är om kyrkan kan överleva om den inte anpassar sig efter sin församlings behov i en ny tidsanda?
Vi assyrier är stolta och känner stor vördnad inför vår kyrka. Det finns inte en assyrier som skulle vilja se sin kyrka utarmas på sina medlemmar och tvingas stänga sina lokaler. Därför måste vi mer aktivt ta ansvar för vår kyrkas fortlevnad och framtida utveckling. Ingen kan förneka vad kyrkan gjort för folket genom de gångna åren, nu är det dags för folket att föra in kyrkan en ny framtid, där det finns en distinktion mellan politik och tro.
