För ett par månader sen kablades kriget i Libanon ut i olika medier runt om i världen. För oss assyrier har kriget i Libanon blivit ett hett samtalsämne inte bara för att det är en konflikt i våra hemområden, utan också för att det drabbar landets kristna befolkning, maroniterna. Men vilka är då dessa maroniter och varför känner vi oss sammanlänkade till dem?
Historien berättar att det under de tidiga århundradena efter Kristus levde en munk av assyrisk härkomst i staden Antiokia. Denne munk valde att resa runt i området och lära ut den kristna tron till de då hedniska assyrierna. Vid den tiden hade inte den syrisk-ortodoxa kyrkan hunnit etablerats än. Istället fick denna munk ett stort efterfölje och det sägs att vart han än gick och vilka han än träffade kunde de inte motstå att följa honom. Efterföljet växte snabbt och de som följde honom blev kända som maroniter, uppkallade just efter denna munk, nämligen mor Marun.
Den riktiga splittringen mellan den syrisk-ortodoxa kyrkan och maroniterna, som hade hunnit bilda en egen kyrka vid den här tiden, kom vid kyrkomötet i Chalcedon år 451 e. Kr. då den syrisk-ortodoxa kyrkan vägrade att acceptera mötet så som maroniterna kom att göra. Från och med nu kom den maronitiska kyrkan att lämna banden till dess broderkyrka och anslöt sig istället till den romersk-katolska kyrkan.
Stämningen blev snart väldigt hätsk mellan de syrisk-ortodoxa assyrierna och deras bröder och systrar i den maronitiska kyrkan då de trots allt levde sida vid sida. Den hätska stämningen mellan de båda grupperingarna kulminerade med att 350 maronitiska munkar kallblodigt mördades av syrisk-ortodoxa anhängare i Antiokia inte långt efter kyrkomötet i Chalcedon.
Slakten i Antiokia ledde till att de maronitiska anhängarna tvingades fly och söka skydd, ironiskt nog från sina egna assyriska bröder och systrar. Händelsen är kanske en av det assyriska folkets mörkaste, för aldrig tidigare har assyriska grupperingar mördat varandra bortsett från de assyriska babyloniernas svek mot Assyrien 612 f. Kr.
Maroniterna fann sin tillflyktsort så småningom i de libanesiska bergen, dels för att det var lätt att försvara mot inkräktare men också för att det där fanns bördig mark till skillnad mot öknen i Syrien. Trots att det fanns en hel öken mellan de syrisk-ortodoxa assyrierna i Mesopotamien och de maronitiska assyrierna i Libanon behöll maroniterna den assyriska kulturen och det assyriska språket. Det kunde man göra tack vare de libanesiska bergens isolation mot byzantinernas grekiska, romarnas latin men också mot arabiskan som hade spritt sig lavinartat i området på 600- och 700-talet.
Maroniterna lyckades inte bara bekämpa araberna utan kunde med Konstantin IV:s hjälp bilda det autonoma självstyret Marada, ett slags mini-Assyrien i de libanesiska bergen. När osmanerna kom till makten i området lämnades maroniterna att utöva sina sysslor i stort sätt fritt till skillnad från den övriga assyriska befolkningen som kom att bli tredje och fjärde klassens medborgare i det Osmanska riket. Maroniterna lyckades också undkomma det osmanska svärdet under det första världskriget som annars drabbade de kristna i området mycket hårt.
Trots att maroniterna efter flykten till Libanon behöll den assyriska kulturen, traditionen och språket och under flera århundraden stred hårt för att bevara det tog de, olyckligt nog, till sig arabiskan som liturgispråk under 1700-talet. Ännu mer svidande är det då maroniterna har haft ett flertal lärda biskopar och präster som har berikat det assyriska språket. På grund av detta har också motsättningarna mellan maroniterna och den övriga assyriska befolkningen vidgats.
Men många maronitiska förebilder och upplysningsmän har aktivt kämpat för att maroniterna skall återgå till det assyriska språket och den assyriska gemenskapen. En av många kända maronitiska tänkare var poeten och filosofen Khalil Gibran som levde större delen av sitt liv i USA under tidiga 1900-talet där han också kom i kontakt med många syrisk-ortodoxa assyrier. I sin självbiografi beskrivs således också Gibran som ”The little assyrian boy”. Maroniterna har sedan dess lagt ner mycket kraft för att återgå till den assyriska kulturen man en gång förlorat.
På 1980- och 1990-talet initierades ett stort projekt av den maronitiska patriarken mor Nasrallah Butros Sfeir för att assyrianisera maroniterna, ett projekt som också rönte stora framgångar. Bland annat har den maronitiska gudstjänsten i stort återgått till det assyriska liturgispråket.
Kontakterna mellan maroniterna och deras assyriska broderfolk har sedan dess förbättrats avsevärt. Nu senast i sommar, den 3 juli, besökte patriark mor Nasrallah Sfeir USA för att fira sitt 20 års jubileum under ett stort maronitiskt konvent i Chicago. Inbjuden till firandet var den östassyriske patriarken Mor Dinkha och naturligvis ett stort efterfölje av öst-assyriska biskopar och präster. Uppståndelsen kring jubileet blev enormt stort och de båda patriarkerna omfamnade varandra som bröder av ett och samma folk.
Under jubileet hölls det också tal av framstående maroniter och mor Dinkha blev omtalad som ”brobryggaren som binder assyrier från olika kyrkliga tillhörigheter” . Maroniterna hemma i Libanon kunde följa hela jubileet på de stora libanesiska satellitkanalerna LBC och maronitiska Noursat.
Maroniterna har trots allt en lång väg att gå för att fullständigt överge den nuvarande arabiska identiteten och inta sin sanna position bland det assyriska folket, men stora kraftansträngningar görs för att nå detta mål. Man ska inte glömma att det finns en stark vilja bland maroniterna att återgå till sina assyriska rötter och finna den sanna stigen som leder dem hem till det forna hemlandet Assyrien.
