Det var något som tyngde mig. Jag hade alldeles för tunga stenar i min ryggsäck. Jag stod fortfarande still på ruta ett. Jag hade inte sökt till någon utbildning.

Vintern har alltid varit ryssarnas vän när det kommer till krigshistoria. Den har malt ner och massakrerat soldater med sin iskalla järnhand. Vintern har aldrig varit min vän.

Vi har ingenting gemensamt, och ser ingenting vackert i varandra. Därför längtade jag ivrigt till sommaren under hela den omänskliga vintern. Och så kom våren och sen kom sommaren, som en frälsare, som Messias. Men det var något som inte stämde.

Jag kunde inte hitta den där känslan jag var ute efter. Den känslan man får efter att ha avgjort en handbollsmatch i sista sekunden, och alla i hallen hatar en. Den där känslan när Antonio Cassano framhäver när han snurrar bort fyra, fem gubbar. Den där känslan när Assyriska ger IFK Göteborg tre saftiga örfilar – på bortaplan. 

Det var något som tyngde mig. Jag hade alldeles för tunga stenar i min ryggsäck.  Jag stod fortfarande still på ruta ett. Jag hade inte sökt till någon utbildning.

Jag tog mig i kragen och sökte lite skolor. Skickade brev till höger och vänster, öst och väst. Men det var ingen skola som verkligen lockade, förutom en – Ljungskiles folkhögskola. 

Jag visste att kraven var hårda för att komma in, men det var mitt mål. Jag började träna mentalt inför intervjuerna och intagningsproverna. Jag var Rocky Balboa som skulle ställas mot Ivan Drago. Jag brydde mig inte om några andra skolor. Skulle jag inte komma in på Ljungskile skulle jag – som man säger inom restaurangbranschen – sitta i skiten. 

Men Rocky är Rocky. Jag dansande in i provrummen som en ballerina och lugnet inom mig hade anlänt. Vid sista provet tröttnade jag på allt. ”Nu kör vi” tänkte jag.  Jag hoppade runt lite lätt och gick på knock. PANG! En rak höger var levererad och jag kom in på skolan. 

När jag fick beskedet kom känslan tillbaka. Ingen ryggsäck kvar.
På fredag börjar jag skolan, det är bara att ta sitt pick och pack och bege sig av mot nya äventyr. 

Var aldrig en kyckling, vill du ha nått – ta det. Se döden i vitögat och gå på knock.  Som Cassano, som Rocky, som Chuck Norris.

Året var 1988 då jag frälste världen med min närvaro. Jag fick mitt namn efter en assyrisk prins som dock aldrig blev kung. Därför är mitt alias Den okrönte kungen. Tillsammans med min vän August, den förste kejsaren i Romerska imperiet, bildar vi bandet DGP (De Glömda Poeterna) som en dag ska ha världen under sina fötter.

Jag älskar fotboll, och mycket av mitt liv kretsar runt Sampdoria och Assyriska FF. Så jag vet ett och annat om fotbollens produktion av obarmhärtig lidelse.

Jag bloggar samt skriver krönikor för Göteborgs Posten. Till hösten pluggar jag på Ljungskiles folkhögskola. Tills dess, rulla lugnt mina vänner.