Texter från en fransk tjänsteman, senare guvernör i 1920-talets Syrien, kastar ljus över assyriernas tragiska tillvaro efter folkmordet Seyfo. Hubert Roslund har grävt fram intressant korrespondens och fakta genom den franske tjänstemannens släktingar.

Det finns perioder som är mer turbulenta än andra. Tider då hela släkter förintas, gränser flyttas och levnadsöden vävs samman på de mest osannolika sätt. Turkiet och Mellanöstern under och direkt efter första världskriget var en sådan tid. 1900-talets första folkmord – det turkiska folkmordet på de kristna ursprungsbefolkningarna i området – följdes av interventioner, komplicerade geopolitiska maktskiften, svek och hjältemod. Inte helt annorlunda från vad som händer just nu i samma region. 

Denna artikel bygger på korrespondens mellan en fransk tjänsteman, senare guvernör i den så kallade Alawitstaten, och hans svåger i Frankrike. Han beskriver de kristna assyriernas och armeniernas tragiska öde men också det cyniska maktspel som pågick runt omkring dem. Denna korrespondens är en del av familjerna Gave och de Taillacs privata arkiv. 

Syrien 1920.
 Det osmanska Turkiets folkmord på de kristna ursprungsbefolkningarna har redan hänt. Vittnesmål från bland annat franska, ryska, arabiska, persiska, amerikanska och svenska källor berättar om omfattande plundring, massvåldtäkter och fruktansvärda massakrer på civilpersoner. Förlustsiffrorna är enorma och vittnen berättar om en landsbygd som, särskilt i Diyarbakirprovinsen, är fylld med lik (1). Turkiet har dock förlorat kriget och de hemska berättelserna har bidragit till att ge landet pariastatus.

Den amerikanska presidenten Wilson driver på för att betydande områden i dagens Turkiet som innan folkmordet hade stora armeniska befolkningar ska tillerkännas det nyutropade Armenien. Som ett resultat av ett antal konferenser och fredsfördrag ska Turkiet dessutom tvingas till landavträdelser till Grekland, däribland Smyrna (dagens Izmir). Italien, Storbritannien och Frankrike tilldelas stora områden, antingen i form av intressesfärer eller som förvaltare, så kallad mandatmakt.


Grov karta över Turkiet och Mellanöstern enligt Sèvresförslaget. 

I Frankrikes fall ges de kontroll över Syrien och Kilikien, ett område i södra Turkiet som under långa perioder haft stor kristen befolkning och tidvis varit ett självständigt armeniskt kungadöme. Fransmännen uppmuntrar armenier, assyrier/syrianer och kaldéer (de senare grupperna kallas vanligtvis ”assyrier” eller ”assyro-kaldéer” av fransmännen) som överlevt folkmordet att återvända till sina städer och byar i Kilikien och norra Syrien med löfte om franskt beskydd. Kvinnor och barn som rövats bort och egendomar som beslagtagits av turkisk och kurdisk lokalbefolkning ska återlämnas.

Men som så många gånger förr och senare ändras den geopolitiska spelplanen drastiskt. I USA möter President Wilson motstånd från en allt mer isolationistisk kongress och förlorar till slut omröstningen i den amerikanska senaten som skulle ha givit honom mandat att utropa USA som skyddsmakt för Armenien. Bolsjevikerna går mot seger i det ryska inbördeskriget, rycker fram genom Kaukasus och börjar förhandla om ett närmande till den turkiska efterföljarstaten som inte längre erkänner fredsfördraget. Den gamla rivaliteten mellan Frankrike och Storbritannien flyter upp till ytan igen och plötsligt försöker man från alla sidor att nå överenskommelser med Turkiet.

I denna period befinner sig Ernest Schoeffler i Syrien som en del av den franske överbefälhavaren i Syrien-Libanon, general Gourauds, stab. Från Beirut skriver han till sin svåger, Charles Noufflard, nyligen hemkommen till Frankrike efter lång tjänst i kolonierna, bland annat som guvernör i afrikanska Dahomey (nuvarande Benin), där han under kriget beordrade den fransk-brittiska invasionen av den tyska kolonin Togo. Schoeffler är en bildad man som – sannolikt med all rätt – förutsätter att hans svåger är väl förtrogen med hans referenser till allt från Mellanösterns geografi till grekisk historia.


General Sarrail, Guvernör Ernest Schoeffler och en syrisk dignitär, troligen Subhi Barakat
al-Khaldi, den syriska statens president (1925). 

Schoeffler är uppenbart frustrerad över de politiska eftergifterna gentemot Turkiet. ”Det är ett bistert spel vi är inblandade i. Alla våra trupper är upptagna norrut, i Kilikien, i regioner som fredsfördraget inte erkänner som våra och som vi därför kommer tvingas evakuera. Vi lämnar Kilikien, eller åtminstone en stor del av den och det är verkligen synd.” 

Utdrag ur brev från Ernest Schoeffler på brevpapper från ”Den franska republikens högkommissariat i Syrien och Kilikien”, den politisk-militära myndighet som var ansvarig på plats. 


Han förklarar för sin svåger att man hade kunnat åstadkomma storverk i Kilikien, där klimatet lämpar sig väl för odling av bomull, men att man nu får inrikta sig på att göra det bästa av situationen i Syrien. ”Till öster om Amanus (2) och hela vägen till Eufrat har vi bra mark för att odla bomull och spannmål men befolkningen där är begränsad. Vi försöker övervinna detta genom att bjuda in de 50 000 assyro-kaldéer som under kriget tvingats fly hela vägen till Ryssland och som nu väntar någonstans i Georgien på transportmedel för att återvända till sitt land.”

Schoeffler hade själv deltagit i de blodiga striderna i första världskriget och var inte naiv rörande världens tillstånd. Han ryckte in som reservbefäl 1914 och berömdes upprepade gånger av sina befäl för sitt lugn och sitt mod. Han belönades med den franska utmärkelsen Légion d’honneur och befordrades till löjtnant.

Under hösten 1915 sårades han dock svårt under ett av de franska anfallen i Champagne och lyckades endast med nöd och näppe ta sig tillbaka till de egna linjerna. En av kulorna som träffat honom hade öppnat ett sår i magen och han var tvungen att hålla emot så att inte inälvor skulle falla ut ur kroppen. Medan han väntade på evakuering från en närliggande station kom en kirurg förbi och konstaterade att han inte skulle överleva tågresan om inte det öppna såret först syddes igen. Kirurgen hade emellertid inte med sig sin utrustning utan tvingades att improvisera – med champagnetråd som han hittade på stationen. I juni 1916, när striderna var som mest intensiva runt Verdun, dödades hans bror Georges.

Trots de stora uppoffringar han och hans kamrater gjort under kriget, kan Schoeffler inte undvika att djupt beröras av det assyriska folkets öde:

”Vilket otroligt öde detta folk har mött. De har tvingats till en massflykt, där de med vapen i hand tvingats ta sig förbi fiender som svurit på att massakrera varenda en av dem. Trots strapatserna under en flykt på mer än 1 000 kilometer och trots att de nu lever mitt bland bolsjevikerna, har de under hela tiden uppvisat en perfekt sammanhållning och upprätthållit sina traditioner.”

 Utdrag ur brev från Ernest Schoeffler. 

Schoeffler jämför det assyriska folkets öde med den gamla berättelsen om Xenofon och de 10 000 legosoldaterna som runt år 400 f.Kr. tvingades slå sig tillbaka från Persien till grekiska Trebizonde (dagens turkiska Trabzon): ”Vad är väl de 10 000 jämfört med detta! Vilka lidanden och vilka slakter har de inte tvingats genomlida. Mer än 200 000 gav sig av och de är nu bara en fjärdedel kvar – de saknades kvarlevor visar etapperna på deras resa.” 

Den mest intensiva delen av folkmordet ägde rum år 1915 men massakrer och övergrepp fortsätter under de följande åren. Schoeffler beskriver ”de hemskheter som turkarna eller beduinerna utför från tid till annan, i ena fallet mot dessa olycksaliga armenier, i det andra fallet mot Syriens kristna, nu senast i Tyr, där ett hundratal massakrerades av Faisals skaror [den arabiske tronpretendenten i Syrien, senare kung i Irak]. Jag har sett de officiella rapporterna om barn som fått sina halsar avskurna liggandes i sina mödrars knän, åldringar på 70 och 80 år som man hällt bensin på och bränt levande. Tre barn på 3, 4 och 5 placerades på ett hustak som man sedan tände på och tvingade modern att se på. Armenierna gör man än värre saker mot. Det är onödigt att prata om Djingis Khan och Timur Lenk när vi har värre exempel framför ögonen och inte har sagt något. Våra små barn kommer att döma oss hårt är jag rädd.”  

Stormaktspelet i Mellanöstern efter det första världskriget
Den totala cynismen i det geopolitiska maktspelet förvånar många än idag. Många tänker på allianser som mer eller mindre givna men händelserna efter första världskriget är ett exempel på hur snabbt dessa relationer kan förändras. Frankrike och Storbritannien hade tillsammans besegrat Tyskland och dess allierade. Miljoner män har kämpat och dött tillsammans i skyttegravarna i norra Frankrike men mindre än två år senare har relationerna försämrats. Schoeffler skriver till sin svåger att fransk kontroll över området redan skulle vara klar utan engelsmännens manövrar. Engelsmännen har, menar han, uppviglat muslimerna att vända sig mot fransmännen och en del kristna börjar också undra om det inte vore säkrast att också distansera sig från fransmännen. ”Engelsmännen förstår inte att genom att trycka ut oss ur Syrien stärker de bara Faisals position som sedan kommer att vända sig mot dem. Det är ett farligt spel men de hoppas kunna vinna det och styra i ensam majestät, från Medelhavet till Persiska viken.”


Som en konsekvens av San Remokonferensen skulle Frankrike evakuera alla områden norr om den streckade röda linjen. Kartan visar området mellan Amanus och Eufrat dit assyrierna skulle lockas. 

”För att förändra sakernas gång” skriver han ”skulle det bara behövas hårdhet och några bataljoner. Faisal är en fasad. Ett hårt slag med en hacka skulle få allt att rämna. Den arabiska nationalismen är en chimär.” Just detta är också vad fransmännen snart gör. Efter att brevet skickats drar den franske överbefälhavaren Gouraud i juli 1920 ihop styrkor till ett avgörande slag vid Maysalun, där Faisal besegras och Frankrike etablerar kontroll över större delen av Syrien.

Mandatmakten över Syrien är åtminstone på pappret tänkt att vara tillfällig, men Schoeffler är djupt pessimistisk angående områdets möjlighet att styra sig självt: ”Det har knappast funnits en nationalkänsla i Syrien. Det finns bara religiösa känslor ty det finns 25 eller 30 olika religiösa grupper som bildar lika många separata nationer och som alla kräver frihet….att massakrera alla de andra. Det kitt som behövs för att förena denna mosaik, för att göra det till en helhet som också är ekonomiskt levnadskraftig, kan bara komma utifrån.”

Korrespondensen handlar också om händelserna i Frankrike. De är en bra påminnelse om hur turbulent den här tiden var. Norra Frankrike ligger i spillror och Schoeffler frågar sin svåger om han drabbats av de många strejkerna. Han frågar också om man kan lita på de nyheter som har nått Beirut om att den franska ekonomin äntligen är på väg ut ur den djupa nedgång den befunnit sig i.

Vad hände sedan?
Ernest Schoeffler ansågs uppenbarligen vara en kapabel man och utnämndes 1925 till guvernör i den av Frankrike skapade Alawitstaten. Att fransmännen delade upp Syrien i olika etniska delar sågs allmänt som ett klassiskt exempel på kolonial söndra-och-härska politik. I Schoefflers fall är det dock uppenbart att erfarenheterna från majoritetsbefolkningarnas skoningslösa massakrer på minoritetsfolken gjort starka intryck.

År 1936 tog den franska vänstern makten och beslöt sig för att byta kurs och avskaffa de olika hemstaterna, däribland Alawitstaten. Schoeffler gjorde då något så ovanligt som att avgå för att följa sina principer. Även om sådan integritet och principfasthet verkar exotiskt i dessa dagar fanns det andra närtida exempel i området.

När fransmännen slutligen tvingades lämna Kilikien i januari 1922 blev de beordrade av den politiska och militära ledningen att hindra de kristna minoriteterna från att fly för att inte orsaka ytterligare oro i den resterande delen av Syrien. De lokala franska befälen förstod dock mycket väl att risken för nya turkiska massakrer var överhängande och såväl överste Brémond som general Dufieux vägrade att lyda order och den senare lät de panikslagna kristna befolkningarna ta sig över gränsen till den relativa säkerheten i det franskstyrda Libanon-Syrien (3). För sin olydighet bestraffades exempelvis överste Brémond med tre års extra väntan på befordran till brigadgeneral, trots återkommande rekommendationer från sitt närmsta befäl.

De områden som fransmännen ursprungligen försökte locka de kristna assyrierna till- först området runt Aïntab och Kilis; senare området runt Mardin, Edessa, Nisibin och Jezire (4) – gavs till Turkiet i London- och Ankaraavtalen 1921. Istället kom de kristna minoriteterna att bygga upp städer som Hassake och Qamishli i Gozarto i nordöstra Syrien. Dessa städer var i början av 1930-talet nästan uteslutande befolkade av kristna (5) och det fanns länge funderingar om att göra detta till ett självstyrande område. Efterföljande migrationsvågor har dock minskat deras andel av befolkningen till den grad att media idag ofta slentrianmässigt hänvisar till området som ”syriska Kurdistan”. Det pågående kriget i Syrien har än en gång försatt dessa minoriteter i en korseld där strider mellan IS, kurder, den syriska armén och stormakter böljar fram och tillbaka. De levnadstrådar som vävdes samman 1920 har skilts åt igen och en stor del av den gemensamma historien är nu okänd för såväl de franska som de assyrisk-syrianska familjernas efterlevande.

Hubert Roslund 

Denna artikel bygger på författarens översättning från franska original. Ett stort tack till familjerna Gave och de Taillac för att ha gjort denna historiskt intressanta korrespondens tillgänglig.

  1. Se bland annat David Gaunt: ”Massacres, Resistance, Protectors”; Jacques Rhétoré: ”Les chrétiens aux bêtes »; och Faiz El-Ghusein : « Martyred Armenia »
  2. Bergskedja i dagens Turkiet som skiljer den kilikiska slätten från det syriska inlandet. Idag omdöpt till Nur Dağları.   
  3. Vahé Tachjian: La France en Cilicie et en Haute-Mésopotamie : Aux confins de la Turquie, de la Syrie et de l’Irak (1919-1933)
  4. På dagens turkiska kartor används andra namn, nämligen Gaziantep och Kilis, respektive Mardin, Sanliurfa, Nusaybin och Cizre. 
  5. Enligt franska beräkningar utgjorde de kristna grupperna 95% av Hassakes befolkning och 86% av Qamishlis befolkning år 1932. I Qamishlis fall var en stor del av den icke-kristna befolkningen judiska flyktingar från Turkiet. 

 

 

Hubert Roslund