Mordet på Fuat Deniz har gjort denna vinter mörkare, hårdare och kallare än på länge. Därför känns det skönt att påminnas om att ljuset finns och att den finns nära om man verkligen vill se den. Igår kväll spred Ninsun Poli och Mousa Elias ljus i form av toner som verkligen värmde själen. Assyriska Föreningen i Södertälje, som arrangerade en julkonsert med dessa två fantastiska artister, borde ha som mål att arrangera tio sådana här konserter om året. Man kan inte må sämre av mer ljus.

I entrén till Assyriska kulturhuset står ett inramat fotografi av Fuat Deniz på ett bord. Fotografiet är omringat av tända ljus och en kondoleansbok som står öppen för den som vill hedra Deniz minne eller framföra sina kondoleanser till familjen. Konserten började också med en tyst minut och samtliga framträdanden hedrade den saknade Deniz på sitt sätt; Ninsun Poli gjorde en speciell version på Ashur Beth-Sargis odödliga slagdänga, Betnahrin Atrewa, Mousa Elias avstod från applåder för sitt första stycke och föreningens egna teatergrupp spelade upp en dialog som innehöll referenser till det brutala överfallet på Fuat Deniz.

Ninsun Poli har kallats Sveriges bästa soulhopp, rösten har liknats vid souldrottningen Mary J Blige och hon har hunnit vara förband åt självaste Fugees. Ödmjuka grannflickan från Norsborg är långt ifrån stereotypen av en amerikansk superdiva. Poli besitter, trots sin ringa ålder, alla egenskaper att kunna bli en världsartist. Rösten, de egna låtarna, scennärvaron, kylan och ödmjukheten – allt finns där. Speciellt när hon sjunger på assyriska, då förenar sig hennes röst med syret i lokalen och når publikens innersta sinnen. Hon skriver sina egna låtar och hon har rösten att förmedla dem, därför känns hon äkta rakt igenom. Frågan är inte om hon skall bli en världskändis, frågan är när. Håll utkik efter hennes debutplatta som beräknas var ute i handeln i mars nästa år.

Mousa Elias har redan fått ett stort erkännande bland den svenska kultureliten. Man förstår lätt varför så fort Elias börjar fingra på strängarna på sin oud. Hans framträdanden brinner av inlevelse och innehåller både sorliga som glädjefyllda inslag och det är inte svårt att beröras av Elias musik. Jag kan inte nog betona hur viktigt Mousa Elias är för utvecklingen av assyrisk musikkultur. Ikväll hade han sällskap av Robert Mehmet Ikiz, som tillsammans med Elias åstadkom en perfekt symbios av medryckande toner. Elias och Ikiz hade inför konserten aldrig spelat tillsammans och hade endast några timmars repetition på sig innan de stod på scen. Ändå kändes det som om de inte gjort annat i sitt liv, än just spelat tillsammans. Deras otroliga tajming och interaktion är ett bevis på vilken mängd av musikalisk talang de besitter. Hade Assyriska FF varit lika samspelt som dessa två herrar, hade klubben spelat i Champions League för länge sedan.

Trots att konserten endast hade lockat nära hundra personer, bör arrangören inte bli alltför nedslagen. Kvällen var en klockren succé och jag kan slå vad om att nästa konsert kommer att dubbla publiken. Det var bara glada miner i publiken och det är den bästa reklamen man kan få. Jag hoppas att ni som, av någon anledning, missade konserten inte behöver vänta till nästa jul för att uppleva det som jag upplevde igår kväll.