Grupperingar, konflikter och brist på ledarskap hos assyrier/syrianer är produkten av de förföljelser och massakrer detta kuvade folk har upplevt under historiens gång, men nu börjar saker och ting hända. I och med den tidigare patriarken Zakka (Sanherib) I Iwas bortgång och valet av patriarken Ignatius Aphrem II Karim har assyrier/syrianer äntligen fått en stark ledare som kan fylla tomrummet. Den nya patriarken har visat att han är rätt man på rätt plats och att han är en ödmjuk och stark ledare genom att besöka sitt folk i Irak och Syrien under brinnande krig och sitta med dem i misär för att dela deras lidande. Han har även besökt sitt folk i västvärlden och hela tiden talat om samarbete och enighet som ska förstärka detta folk i fädernas hemtrakter, men också rädda det från totalassimilering i diasporan.
Den nye patriarken talar om samarbete och enighet inte bara mellan grupperingar bland Syrisk-Ortodoxa kyrkans anhängare, utan han talar om samarbete även mellan sin kyrka och dess systerkyrkor, nämligen den Syrisk-Katolska, Assyriska och Kaldeiska som har gemensam historia och språk med dess olika dialekter. Han har öppet sagt i massmedier tillhörande regimer och härskarfolk i Mellanöstern att anhängare till dessa fyra kyrkosamfund är ett och samma folk. Den nye patriarken har besökt även östassyriska flyktingar (Assyriska kyrkans anhängare) i Hasake och Qamishli efter att deras byar kring floden Khabor i Syrien invaderades av IS (Islamiska Staten). Jag har sett i ett TV-inslag i en syrisk kanal som följde patriarkens besök hos Khaborflyktingarna att han sade: ”Ni ska inte känna er ensamma, utan vi sitter tillsammans i samma båt, förresten vi är ett och samma folk.” Efter att jag gång på gång har hört den nya patriarkens både modiga och fredliga tal började jag liksom många andra assyrier/syrianer tro att han är rätt man på rätt plats och började tala bara positivt om honom i min krets.
Patriark Aphrem II Karim togs emot i Sverige i maj 2015 med jubel och kvinnornas ”halholo” (typisk hyllning från Mellanöstern). Assyrier/syrianer är hoppfulla då den nye patriarken verkar vara opartisk och rättvis, men har detta besök lett till något närmande mellan grupperingar bland hans folk i Sverige? Har organisatörerna för detta besök behandlat alla Syrisk-Ortodoxa kyrkans anhängare rättvist? Är Syrisk-Ortodoxa kyrkans enda symbol (flagga) korset som patriarken säger? Jag följde hela hans besök och har antecknat det mesta, men här finns inte plats för allt, utan jag vill kortfattat ta upp de enligt min mening viktigaste punkterna i programmet och avsluta med en sammanfattning.
Lördagen den 23 maj mottogs patriarken i S:t Aframs ”Syrianska-Ortodoxa” kyrka i Geneta/Södertälje med jubel och viftande ”syrianska flaggor”. Man kastade ut reportageteamet för Assyria TV från kyrkan och tillät bara Suryoyo Sat att filma hela arrangemanget. Denna särbehandling gjorde mig tveksam angående det omtalade samarbetet mellan båda syrisk-ortodoxa stiften i Sverige, men jag ville inte att min optimism skulle rubbas av det. Efter en bönestund i kyrkan tog patriarken det första spadtaget för folkmordsmonumentet på kyrkotomten. Sedan blev det välkomsttal på scen av ”presidenten” och hedersgästen Johny Messo från Holland och biskop Benjamin Atas. Hela bakgrunden på scenen var täckt med en stor syriansk flagga. Messo sade i sitt välkomsttal bl.a. ”Barikhmor kumran maalyo (välsigna mig min herre). Det var bara för några veckor sedan (24/4) du och jag tillsammans var bland världens stora män i Armenien.” Han nämnde Rysslands president Putin som en av dessa stora män han hade träffat. Jag stod nära scenen och märkte att patriarken inte alls var nöjd med Messos överdrivna tal. Biskop Benjamin Atas önskade i sitt välkomsttal att patriarken skulle närvara efteråt vid Syrianskas match som pågick på fotbollsarenan i närheten. Även här märkte jag att patriarken inte var glad för denna inbjudan, men för att vara diplomatisk sade han: ”Vi får se, om tiden räcker”. Medan folk fortfarande väntade i kö för att få patriarkens välsignelse gick jag till Syrianskas match i tron att patriarken skulle komma dit, men också i tron att nu är det slut med den 40-åriga osämjan bland assyrier/syrianer som jag och många andra bland detta folk är trötta på.
Söndagen den 24 maj var det S:t Jakobs Syrisk-Ortodoxa kyrkas tur att ta mot patriarken med jubel, men här såg jag inga viftande flaggor, vilket gjorde mig fundersam. Plötsligt såg jag någon på festlokalens tak som försökte hänga ut en assyrisk flaga på fasaden ovanför balkongen där patriarken höll sitt tal. Inom en minut tvingades den assyriska flaggan att tas bort, vilket gjorde mig ännu mer fundersam. Varför tilläts viftande syrianska flagor vid mottagandet av patriarken i S:t Afram dagen innan? Dessutom var hela bakgrunden på scenen där patriarken höll sitt första tal täckt med en stor syriansk flagga. Vid patriarkens mottagande i S:t Jakob i Hovsjö/Södertälje däremot förbjöds assyriska flaggor.
Bristen på dialog och kompromiss i det så kallade samarbetet mellan de båda stiften blev mer tydligt när kommunalpolitikern och styrelseordförande för S:t Jakob, Besim Aho, höll sitt långa välkomsttal, vilket irriterade delegationen från det andra stiftet. Den nämnda irritationen berodde på att Besim i sitt tal berörde den osämja som råder mellan olika grupperingar bland Syrisk-Ortodoxa kyrkans anhängare i Sverige och önskade att patriarken gör något åt problematiken. Även patriarken höll ett långt tal här och dess innehåll var mer politiskt än religiöst och riktat till makthavarna i Mellanöstern, men också till assyrier/syrianer i diasporan som självkritik. Jag liksom många andra assyrier/syrianer fick höra det jag förväntade mig ur patriarkens mun och dessutom i Södertälje där en gång i tiden ”namnkonflikten” började. Här följer en del av en mening i patriarkens tal: ”[…] hur kan vi som folk kräva av andra att de visar oss respekt, medan vi själva har varken respekt eller dialog oss emellan […]?”.
Under detta besök hörde jag gång på gång av patriarken att Syrisk-Ortodoxa kyrkans anhängare är likvärdiga och att deras världsliga åsikter inte ska spela någon roll så länge dessa åsikter stannar utanför kyrkan. Av ungdomarnas frågeställningar till patriarken vid ungdomskonferensen i Hallunda den 30 maj 2015 blev det solklart för mig att patriarken inte alls är glad över de icke-kristliga symboler (flaggor) som vajar över några Syrisk-Ortodoxa kyrkor i Sverige och han sade att kyrkans enda flagga är korset. Under denna konferens blev det också solklart för mig att den nya generationen assyrier/syrianer, i alla fall de intellektuella, är trötta på den meningslösa osämja som råder bland vårt folk och som har pågått länge utan några kompromisser. Långt före denna konferens hade jag genom mitt aktiva föreningsliv och min nära kontakt med den nya generationen assyrier/syrianer märkt att den skapade namnkonflikten förvirrar våra ungdomar, men också minskar deras stolthet och leder till att de inte bryr sig om sitt kulturarv.
Sammanfattning
De som följde patriarkens besök i Sverige kan bedöma att organisatörerna för arrangemanget inte alls rättvist behandlade de båda syrisk-ortodoxa stiften. Bakgrunden på scenen där patriarken höll sitt första tal vid mottagandet i Geneta var täckt av den syrianska flaggan. Reportageteamet från Assyria TV kastades ut från kyrkan, medan Suryoyo Sat tilläts att filma. Vid patriarkens mottagande dagen efter i Hovsjö förbjöds assyriska flaggor. Här tilläts alla medier, inklusive Suryoyo Sat, att filma ostörda. Alltså, allt i S:t Jakob var tvärtom i S:t Afram, vilket gjorde det tydligt att det omtalade samarbetet med respekt var misslyckat. Detta misslyckade samarbete mellan stiften var tydligt även vid ungdomskonferensen i Hallunda bland annat genom att återigen bara Suryoyo Sat tilläts att komma in trots att ungdomsorganisationer tillhörande båda stiften tillsammans hade arrangerat denna konferens. Under patriarkens besök förekom särbehandling och provokation även på andra ställen än dem jag har nämnt, men här finns inte plats för allt.
Avslutningsvis vill jag tyvärr säga att den ömsesidiga respekten man talade om var bara fina ord. Därför bör det krävas av biskopen Abdulahad Shabo och hans medarbetare i Syrisk-Ortodoxa ärkestiftet för Sverige och hela Skandinavien att de bevakar sina medlemmars rättigheter och inte tillåter att liknande sker vid patriarkens kommande besök. Annars kan det leda till ännu mer osämja och fortsatt splittring, vilka blir ytterligare käppar i hjulet för detta folks framgångar, i synnerhet på den politiska arenan, men också ett hot för detta folks existens mer än någonsin.
PS: En kort version av denna text publicerades på debattsidan i LT 24/8 2015.
