Medan världssamfundet låtsas som ingenting har Irak snart tömts på sina kristna medborgare. Assyrier i Europa och USA gör sitt bästa för att medvetandegöra beslutsfattare, men tiden är knapp och varje minut är värdefull. Nuri Kino, nyss hemkommen från Tyskland, delar med sig av sina tankar om den akuta situationen som de kristna assyrierna befinner sig i.

Det är måndag morgon och jag sitter på tåget på väg till Münchens flygplats. Mitt program började på eftermiddagen i torsdags, i samma stund som jag anlände till Tyskland. Det har gått som på räls. Tre timmars sömn, förberedelser, nya möten, fler handskakningar, några kramar, ett antal kindpussar till och sedan: dags för ytterligare ett anförande. Jag hade bjudits in av Turabdins solidaritetsgrupp som i över tjugo år har hjälpt assyrier, som också kallas syrianer och kaldéer.

”Ursäkta, Ni är helt ensam på tåget och det står stilla. Vart ska Ni?”

Den senaste tiden har jag ofta varit så försjunken i tankar att jag varit tvungen att väcka mig själv konstant, eller att någon annan gör det som nu den tyske tågkonduktören. Det händer mycket, både i jobbet och i mitt liv som engagerad människorättsaktivist. Och för mitt folk assyrierna tickar klockan, varje minut är värdefull och måste användas rätt.

Jag sätter mig på ett nytt tåg och fortsätter skriva. För några månader sedan fick jag en inbjudan att träffa, tala inför, debattera och knyta kontakter med företrädare för det officiella Tyskland, det religiösa Tyskland och tyska journalister. In i det sista ville jag avboka. Jag har inte mått så bra den senaste tiden och hade egentligen inte tid heller. Men nu är jag mycket glad att jag åkte. Min huvuduppgift var att tala om assyriernas situation i Irak och varför människorättsorganisationer kallar den för ”The Christian Exodus”.

I lördags, efter att ha talat i tre timmar utan manus, blev jag själv förvånad över mina kunskaper på området. De senaste sex åren har jag kontinuerligt hållit kontakt med Irak. Det började med att jag för Aftonbladets räkning, tillsammans med Wolfgang Hansson, år 2001 åkte till Jordanien för att ”wallraffa”, träffa flyktingsmugglare, låtsas ha en släkting som behöver smugglas och sedan avslöja denna cyniska kriminalitet som räknas som världen tredje mest pengainbringande brottslighet.

Läs hela rapporten här.