Den aktuella händelsen där en syrisk ortodox präst uppmanar två föräldrar att avstå från att döpa sitt barn med ett historiskt assyriskt namn kan antingen tolkas i termer av ett isolerat fenomen, eller som universitetslektorn Önver Cetrez, vill påstå i denna artikel, att det speglar en slags religiös konservatism som tar ställning mot modernismen.
För att förtydliga min tes kommer jag att först beskriva religionens roll i det svenska samhället och religiösa handlingar bland assyrierna, därefter fortsätter jag med att beskriva moderniseringsprocessen för att sedan avsluta med hur religiös konservatism reagerar mot moderniseringen i form av skilda strategier.
Religiositet i en samhällskontext
Vi kan inte vetenskapligt förstå religiositet utan att ta hänsyn till den specifika samhällskontext som den verkar i. Därför behöver vi beskriva det samhälle i vilken assyrierna i diasporan lever idag, eftersom denna kontext inverkar på assyriernas värderingar och handlingar. I detta sammanhang kommer vår analys att vara begränsad till det svenska samhället.
Statistisk data från den internationella studien World Values Survey har vid upprepade tillfällen visat att svensk kultur skiljer sig från de flesta andra samhällskulturer. Svensk kultur kännetecknas av höga värden i det index som benämns Emancipativa frihetsvärden. Svensk kultur kännetecknas också av dess höga värden i ett andra index som benämns Sekulära-rationella och icke-traditionella värden. Det senare värdeindexet markerar en låg acceptans av värderingar kopplade till ”Gud”, ”Familj” och ”Nation”, vilket följaktligen kan ses som ett allmänt resultat av globaliseringen och postmoderniseringen (också benämnd som senmodernisering). (Pettersson & Esmer, 2007)
I min egen avhandling (Cetrez, 2005) visade jag på resultat som pekade på att religiöst engagemang är lågt bland assyriska ungdomar i Sverige, i jämförelse både med deras föräldrar och med assyriska ungdomar i USA (se Oshana, 2003). Som förklaring till ett lågt kyrkobesökande lyfte de assyrisk-svenska ungdomarna fram förtroendeproblem gentemot prästerskapet, en begränsad känsla av gemenskap i kyrkan och den politiska schismen inom folkgruppen.
Alltså, det minskade religiösa engagemanget bland assyriska ungdomar kan delvis förstås mot bakgrund av det svenska samhället, som är ett starkt sekulärt samhälle. Låt oss därför titta närmare på det sekulära moderna samhället, där assyrisk diaspora befinner sig i idag.
Moderniseringsprocessen
De västerländska samhällena är starkt influerade av modernismens värderingar, som i sin tur grundar sig på upplysningens grundsyn att människan är en rationell varelse ansvarig för sitt eget liv. Modernismen kännetecknas av samhällelig pluralism, personlig individualism, moralisk relativism och politisk liberalism (Herriot, 2007).
Den assyriske sociologen Fuat Deniz (1999) skriver i sin avhandling att den sekulära utvecklingen bland assyrierna startade med moderniseringsprocessen före vår emigration från Mellan Östern, men att denna process accelererade i de västerländska länderna. Deniz påpekade också att den assyriska ideologin, som grundar sig på upplysningstanken, har som mål både liberalism och ett pluralistiskt samhälle. Denna ideologi ser också religionen som en privat angelägenhet, vilken inte skall beblandas med politiska frågor.
Om moderniseringsprocessen bland assyrierna har nått så långt som beskrivs ovan eller ej kan vi diskutera kring. Jag tror dessvärre att det bland assyrierna fortfarande finns en stark tendens att se religionens helighetsideologi som överordnad den sekulära assyriska ideologin. Istället för modernismens värderingar som samhällelig pluralism, moralisk relativism och politisk liberalism, ser jag en tendens mot en religiös konservatism.
Den religiösa konservatismens strategier
Så, vad är denna tendens mot en religiös konservatism i det assyriska samhället? För att förstå detta behöver vi bekanta oss med begreppet dualism, vilken syftar på motsatta positioner av termer som: heligt – profant, troende – icke troende, vi – dem, osv. Eller, för att ta några exempel från nära håll, hedniska assyriska ritualer, symboler och namn mot kristna ritualer, symboler och namn; eller varför inte vår etniska/religiösa grupp mot andra etniska/religiösa grupper. En sådan dualistisk motsättning av termer används i syfte att konstruera en konservativ syn av en ”ren” identitet, dvs. att ”vår” kultur kan endast innehålla ett bestämt slags folk och ett bestämt slags värderingar och handlingar. Eller för att använda exempel från den nyligen inträffade händelsen, att endast kristna namn är lämpliga i ett rituellt dop. Antagandet som döljer sig bakom en sådan syn är att vår historia startar med kristendomen och att inga andra kulturer före kristendomen är accepterade för vår identitetskonstruktion. I en sådan situation utvecklas en statisk och konservativ assyrisk kultur framför en dynamisk och anpassningsbar kultur. Ritualer är mycket centrala i denna dualism, så låt oss se lite närmare på deras funktion.
Rituella handlingar är de starkaste formerna för utövning av maktrelationer eftersom de mycket starkt använder sig av dualistiska motsatspar. Och religionen har under lång tid förstått den inbyggda kraften i ritualer. Dessa religiösa ritualer utövas av en specifik auktoritär grupp, prästerskapet, som har en speciell position inom församlingen. Men, problemet ligger inte i de religiösa ritualerna i sig, utan i det att religiösa ritualer ges en stark legitimitet i en sekulär värld. Istället för att se att religiösa ritualers funktion, såsom dopet, är att de symboliserar en persons inträde in i en gemenskap, oavsett vilket namn barnet får, så används en sådan ritual istället som ett medel för att utöva kontroll och för att bevara konservativa värderingar. En ritual som alltså hade kunnat ha en positiv och stärkande kraft vänds istället till en negativ sådan, där föräldrarna anklagas för dåligt omdöme och där de i efterhand lämnas med dåligt samvete, skuldkänslor och anklagelser (att döma av den diskussion som uppstått i efterhand).
Så länge religiösa ritualer verkar i den religiösa sfären och sekulära ritualer i den sekulära sfären så upprätthålls en positiv kulturell balans i samhället. Men, när de religiösa ritualerna gör anspråk på herravälde även i den sekulära sfären så ser vi tecken på ett orättvist användande av makt. I en teokratisk värld, eller i en värld som styrs av präster, så är en sådan ordning möjlig. Men, inte i ett modernt sekulärt samhälle.
Men, hur kan ett enstaka historiskt assyriskt namn anses vara farligt ur ett religiöst konservativt perspektiv? Svaret är enkelt, antika ritualer, myter och symboler, inklusive antika namn, talar till människan djupaste andliga och psykologiska behov. Saken är den att religionen ser sig själv som den institution som har monopol på att ge svar på människans djupaste behov. Därav att även ett enstaka historiskt assyriskt namn1 är farligt för den konservativa religiösa världsbilden, då den påminner oss om alternativa svar och tolkningar på vår identitet. Det behöver knappast nämnas, att vår egen historia är full av exempel där assyriska namn har ersatts med namn från det dominerande samhället, i syfte att assimilera oss.
Det är detta slags religiös konservatism som jag anser vara en farlig väg att ta och kontraproduktiv i ett modernt och sekulärt samhälle som vi lever i. Paradoxalt nog, utvecklingen av en religiös konservatism2 sker samtidigt som de assyriska ungdomarna i Sverige utövar religiösa handlingar i mindre omfattning.
—– fotnoter —————————————————————————————-
1 ”Vad är blott ett namn,” är en fråga som Julia ställer till Romeo i en av Shakespeares mest berömda pjäser. Det förälskade paret Julia och Romeo tillhör var sin familj, Capulet och Montague, som är i fejd med varandra. Julias retoriska fråga till Romeo är att oavsett vad hennes älskade kallar sig så är hennes kärlek till honom lika stor. Detta är en bra metafor för den namnkonflikt som pågår inom vårt folk. Den liknar den fejd som fanns mellan familjerna Capulet och Montague och som får ett tragiskt slut för alla inblandade.
2 Shakespeare använder också metaforen ”smell” på engelska och som jag finner passande i detta sammanhang. Det sägs att Shakespeare med ”by any other name would smell” syftade på ”Rose Theatre,” som var en rival till hans egen ”Globe Theater” och som var känd för sina mindre sanitära förhållanden. På samma sätt är det också något som luktar illa i vår egen händelse av dopnamn. Att ett barn förvägras ett assyriskt namn i Guds hus med anledning av dess hedniska koppling motsäger både kärnan och budskapet i kristendomen, kärleken till din nästa och till Gud. Eller så handlar det om en enskild präst som inte bör spela teater i ”God’s Theatre”.
Önver Cetrez, Ph.D.
Lektor, Religionspsykologi och kulturpsykologi, Uppsala Universitet
