”En försoning kan inte ske om Turkiet inte vill erkänna sin historia. Riksdagsbeslutet är en markering att Turkiet måste göra upp med sin historia om de vill komma längre i försonings- och demokratiprocessen än vad de hittills har gjort.” Det skriver Isak Betsimon från Svenska Kommittén för Assyrier – SKA.
Riksdagsbeslutet om ett erkännande av folkmordet på assyrierna, Seyfo, och övriga kristna är historisk i många sammanhang. Det är första gången en nation har erkänt även andra folkgrupper än armenier som har fallit offer för det osmanska rikets ”assimileringspolitik”.
Det som har uppmärksammats mest är Turkiets ivriga attack mot beslutet, påhejade av Carl Bildt och andra, som menar att Riksdagen inte ska besluta om historiska händelser, att frågan inte ska politiseras. Jag kan inte göra annat än att hålla med om att Riksdagen ska behandla andra frågor än det som hade hänt 1915.
Samtidigt får man ställa sig frågan om vem det är som egentligen har politiserat frågan. Är det den svenska riksdagen eller Turkiets motsvarighet? I dagens Turkiet, 95 år efter händelseförloppet, är det fortfarande olagligt att diskutera om det som hade hänt var ett folkmord eller inte.
Vilken väg föreslås att man annars ska ta som minoritet, för att få upp denna olagliga fråga till agendan i hemlandet utan att bli fängslad eller riskera att dö som Hrant Dink? FN och olika MR-organisationer har uppmärksammat bristen på minoriteters rättigheter i åratal utan att det har hänt något.
Censuren i media används flitigt, kurdiska partier stängs av så fort de börjar vinna politisk mark och assyriska och andra kristna församlingars egendomar hotas att bli konfiskerade av staten. Det är endast när EU-länder och andra, för Turkiet, viktiga länder som uppmanar till förbättringar som det verkligen händer något.
Hittills har det inte vidtagits någon åtgärd från den turkiska regeringen sidan om just Seyfofrågan eftersom det anses som förtal eller hot mot turkiskheten och anses olagligt. Därför är det viktigt att Sverige, som en viktig handelspartner, markerar att det har skett ett folkmord, att situationen för minoriteterna är ohållbar och att den turkiska regeringen skall ta bort lagen som diskriminerar människor som vill utöva sina yttranden. Den demokratiska utvecklingen ska inte förekomma bara på pappret utan att det även i praktiken.
Är detta ett påhopp mot turkar i allmänhet? Menar ledamöterna som röstade för ett erkännande att dagens turkar är mördare? Verkligen inte. Det är inte många turkar eller kurder idag som levde under 1915 och jag är mycket tveksam om någon utav dem var aktiva deltagare av folkmordet. Dessutom ska man inte glömma att det fanns det både kurdiska och turkiska familjer som hade hjälpt kristna från att bli massakrerade.
Beslutet om ett erkännande är en markering endast mot den turkiska regeringen som försöker med alla möjliga medel dölja att folkmordet hade hänt . Det är varje nations ansvar som vill jobba för ett fredlig internationellt samfund att se till att odemokratiska länder gör upp sin svarta historia, hur obekväm den än må vara.
Isak Betsimon – SKA
