Seyfo är en fråga som förenar alla fraktioner inom vårt folk. Det har vi konstaterat många gånger tidigare. Men när vi ska resa en sten till minne av folkmordet Seyfo, då kommer namnkonflikten in i bilden som en besvärlig nöt att knäcka. Vilka namn ska vara med och i vilken ordning? Ska det vara kommatecken, punkt eller snedstreck emellan? Journalisten Augin Kurt har ett förslag på hur man bäst kan komma runt problemet.

I Södertälje verkar planerna på ett Seyfo-monument ligga i dvala, trots en sorts överenskommelse mellan parterna. Men i Botkyrka har diskussionerna kommit långt, enligt den lokala Seyfokommittén. Av ett gemensamt öppet brev till regeringen att döma, verkar inblandade föreningar och kyrkor vara överens om att rada upp fyra benämningar på vårt folk med snedstreck emellan, nämligen; syrianer/araméer/assyrier/kaldéer. Men kritikerna menar att denna splittring i olika benämningar är en skam som vi på detta sätt ristar in i sten.

Själv är jag lite kluven i frågan. Å ena sidan ser jag samlingen av undertecknande organisationer av det öppna brevet som unikt och något av en historisk händelse i all sin anspråkslöshet. Å andra sidan håller jag med när det gäller kritikernas argument att vi cementerar vår, förhoppningsvis övergående, splittring om vi ristar in alla olika benämningar på ett och samma folk i sten.

För att komma runt problemet vill jag föreslå följande lösning. Låt oss undvika att skriva några benämningar på svenska eller andra västerländska språk som kan bli aktuella i andra länder. För det är däri våra åsikter går isär. På vårt eget språk accepterar vi alla en gemensam benämning. Därför tror jag att alla parter skulle kunna ställa sig bakom följande text: 
ܠܕܘܟܪܢܐ ܕܣܗܕ̈ܐ ܣܘܪ̈ܝܝܐ ܕܒܩܛܠ ܥܡܐ ܕܫܢܬ 1915 ܒܬܘܪܟܝܐ
(L-dukhrono d-sohde suryoye dba-qtol ‘amo da-shnath 1915 b-Turkiya).

En annan poäng med vårt gemensamma skriftspråk är att medlemmarna av alla tre stora samfund inom vårt folk kan uttala texten på var sitt eget sätt. För den som inte är hemma i språket kan jag illustrera det bäst genom att beskriva ordet för bröd. Det skrivs som ܠܚܡܐ (LHMA alltså lomadh, heth, mim och olaf). Av västassyrier uttalas det som LAHMO, av kaldéer LAHMA och av östassyrier LAKHMA. Vi har en god språklig grund att stå på och den kan vi använda för att samla våra fraktioner istället för att splittra oss i olika benämningar vi tvistar om.

Våra nationalhjältar som Naum Faiq och Yuhanon Dolabani använde olika benämningar likvärdigt, i det goda syftet att inkludera alla delar av en nation som är splittrad i olika trossamfund. Det var deras sätt att ena vårt folk, som under historiens gång använt diverse benämningar på sig själv och sina kyrkor. Dagens namnkonflikt bland vårt folk utgår däremot från att vi är antingen eller, inte både och. Men orsaken till konflikten är inte benämningarna i sig. Vi kan se att samma fenomen förekommer hos andra folk, utan att det bidrar till konflikt. Armenien heter t ex Hayestan på armeniska. Tyskland heter Deutschland på tyska men Allemagne på franska och andra latinska språk.

Vår splittring är snarare av politisk karaktär där olika namn används som täckmantel för en rivalitet inom olika organisationer. Och det är denna rivalitet som gör sig gällande när man diskuterar gemensamma frågor som Seyfo. Därför kan det vara klokt att ta vara på det som man är överens om och skjuta det som är en tvistefråga på framtiden. Detta har varit en framgångsrik metod t ex inom EU under de senaste decennierna tills tiden var mogen för ett fördrag som idag binder samman 27 länder, alla med olika förutsättningar.

Oavsett vilka språk vi använder på blivande Seyfo-monument är det tveksamt om några icke-assyrier kommer att stå där och visa sin vördnad för våra martyrer. Därför är det bättre att skriva på det språk som både vi själva och våra barn känner samhörighet med. Och när man väl står framför ett monument ska man tänka på sina martyrer och inte på vilken benämning som passar en själv. Om man trots allt måste ha med några ord i det latinska alfabetet, skulle man i så fall nöja sig med att skriva ”Till minne av offren för folkmordet Seyfo 1915”, eller dess motsvarighet i andra språk utanför Sverige. Då har man också inkluderat de andra kristna minoriteter som fallit offer för folkmordet.

Skulle vi däremot insistera på att ta med olika benämningar kommer det att vara ett resultat av kompromisser som många kommer att vända sig emot – om det inte stjälper hela projektet, som det hittills har gjort. Det visar t ex en intern debatt kring det öppna brevet till regeringen, som nämns ovan.

Kompromisser behöver inte per automatik leda till något positivt. Det finns också dåliga kompromisser i historien som de inblandade har ångrat i efterhand. Så här skriver Svenska Dagbladets mångårige Europakorrespondent Rolf Gustavsson i en krönika på SvD den 18 april 2010, under rubriken Kompromisserna avslöjar oss alla: ”…våra värderingar avspeglar bara vem vi skulle vilja vara, men våra kompromisser avslöjar vem vi egentligen är. Kompromisserna avslöjar vilka normer vi egentligen är beredda att acceptera//…// Mönsterexemplet på en oacceptabel kompromiss är uppgörelsen i München 1938. Neville Chamberlain och Edouard Daladier tillmötesgick där Hitlers anspråk på Sudetenland, i förhoppning att Hitler därmed skulle lugna ner sig. Fortsättningen är grym historia”.

Vi ska naturligtvis inte jämföra ett enkelt minnesmonument med ett förödande världskrig. Men min förhoppning är att vi som har avgörandet i vår hand nu, tänker på våra kommande generationer och inte lämnar över en konflikt som vi skriver in i sten. Kom ihåg att våra förfäder har ristat in all världens vetenskap på lertavlor som de lämnat efter sig och som de hyllas för i hela världen.

Om 50 år har våra barnbarn kanske löst namnkonflikten på ett smidigt sätt. Och då ska de kunna känna sig stolta över vår nuvarande generation och slippa en ”grym historia” hur trivial jämförelsen än kan vara. Det stora börjar ju alltid med det lilla steget.

Augin Kurt
Journalist