Sverige ska erkänna folkmordet på assyrierna

Grovt indelat kan människor sträva efter makt av två orsaker. Att göra det rätta och att som en god ledare sätta exempel för dem vars förtroende man erhållit. Att stå upp för vissa principer av den enkla anledningen att det är det rätta att göra. Att söka makten som ett mål i sig verkar ibland vara den enda drivkraften våra etablerade partier förmår att uppbåda. Borta är viljan att stå upp för vissa värden på bekostnad av andra. Den enkla vägen har blivit att fresta stort med bröd till så många som möjligt för att därefter servera smulor. Det är sk ”fake politics”. Du lovar något som låter bra, men som inte kommer att genomföras.Efter Alliansens tydliga ovilja att efterfölja det beslut som togs i riksdagen 2010 var Socialdemokraterna snabba på bollen för att på ett cyniskt sätt spela på de förväntningar väckts hos de som varit offer för en stats utrotning. Under en intervju i Assyria TV fick Stefan Löfven en direkt fråga om Socialdemokraterna skulle inarbeta ett erkännande av folkmordet i regeringsdeklarationen. Svaret var ”vi ska arbeta för det, ja. Har vi fattat beslut i riksdagen ska vi naturligtvis arbeta för det”. Fyra år senare så låter det annorlunda. Margot Wallström ombads att tydligt svara ja eller nej på om regeringen tänkte uppfylla sitt löfte eller inte. Wallström gav ett flytande svar med innebörden att Sverige skulle verka för en lösning som skulle verka för ”konfliktdämpande och försonande riktning” för parterna i konflikten och att underströk att debatten måste fortsätta. Det är lätt att tolka utrikesministerns och Socialdemokraternas inställning till folkmordet är att fortsätta med innehållslöst prat och låta detta sår förbli oläkt. Märkligt nog var konfliktdämpande åtgärder inte särskilt vägledande då samma regering var först inom EU att erkänna Palestina som stat.

Vad är då Alliansens och regeringens egentliga ovilja att erkänna folkmordet av assyrier, armenier och andra minoriteter? I april kritiserade flera företrädare för Liberalerna Socialdemokraterna i denna tidning för att inte ha infriat sitt vallöfte. Tyvärr stannade det där. Inget konkret löfte om att Alliansen kommer agera annorlunda än den nuvarande regeringen gjort. Dessutom ägde de frågan i fyra år innan de passade den vidare 2014.

Efter socialdemokraternas löften bildade de en regering där en minister senare fick avgå efter samröre med turkiska extremnationalister. Det reser naturligtvis även frågan om vilket inflytande islamister har haft på den nuvarande regeringen och andra partier som ännu inte kommit upp ljuset.

På kortare sikt kommer relationerna med Turkiet att kompliceras med följder för utrikeshandel och diplomatiska relationer. Vissa extremister med inflytande i Sveriges politiska liv kommer givetvis att vädra sitt missnöje och försöka styra debatten till något annat än vad den egentligen handlar om genom sina vanliga språkrör. Vissa kommer påstå att ämnet riskerar att öka spänningar mellan grupper.

Ska dessa konsekvenser stå i vägen för erkännandet av de 1,5 miljoner människor som mördades urskillningslöst eller dukade under i dödsmarscher? Kvinnor och barn vid sidan av stridande män som försökte försvara sitt folk. Hitler lär ha använt det bortglömda folkmordet som exempel för att lugna en medarbetare som oroades över Tysklands internationella anseende för dess behandling av judarna. Facit på den tankegången känner vartenda skolbarn i dag. Varför ska detta folkmord – Seyfo – inte ges samma plats i det historiska medvetandet som Auschwitz, Treblinka och Katyn? Över hela världen högtidlighålls varje år minnet av nazisternas industriella mord på minoriteter. Vi kan inte betrakta ett folkmord som mindre värt att erkänna än ett annat. I synnerhet när glömskan av den första till och med använts som argument för att genomföra den andra. Minnet av assyrier, armenier och andra kristna förtjänar att hedras av exakt samma anledningar. Låt oss få föra frågan till ett definitivt avslut en gång för alla så att läkandet kan påbörjas.

Politik handlar ibland om att göra tydliga vägval snarare än suddiga kompromisser. Ledsagare på den vägen ska vara rättskänsla och heder för de värden vi anser vara eviga istället för relativiserande och feghet. Folkmord och pogromer ska kallas för vad de är. Inför det här valet har brutna löften blivit smärtsamt tydliga. Fram till hösten måste vi som bor i Sverige ta ställning till flera frågor som rör både vår framtid och vår självrespekt. Medborgerlig Samling kommer inte att möta människors sorg och förhoppningar med tomma löften. Vi kommer stå för det som vi tycker är rätt och vi kommer förarga flera grupper med det vi har att säga. När vi når riksdagen kommer vi att driva på för att folkmordet erkänns fullt ut. Oaktat regering, oaktat vilka som kommer att förargas. Vi är ett nytt borgerligt parti som vågar stå upp för de värden som Alliansen sedan länge har övergivit. Vi vågar utgöra en riktig opposition mot vänstern. Vi kommer att söka de samarbeten i riksdagen som krävs för att få igenom vår politik. Med hjälp av våra medlemmars frivilliga arbete och uppoffringar för de här bestående värderingarna vill vi nå dit.

Mons Krabbe, Utrikespolitisk talesperson
Edward Nordén, vice ordförande Skåne