Visst, jag kanske är smartare än 50 procent av Svearikes befolkning, men översittarmentaliteten är något av en sjukdom. Det är destruktivt att låsa in sig i sin lilla bubbla och att inte ta och ge när det kommer till andras livsstil och åsikter.

Varje måndag på Ljungskile folkhögskola har vi något som kallas Gemsam. Då samlas elever från samtliga linjer i aulan för att se på när några av oss står på scen och håller ett föredrag eller liknande.

Vi som går journalistiklinjen sitter som vanligt längst bak och betraktar spektaklet smått malligt.

I dag spelade teaterlinjen upp en pjäs och där satt journalisterna och småskrattade åt bohemerna på scenen. Teater och musiklinjen är smått stämplade som bohemer, eller 70-talshippes i 2000-talsuniformer. De sprang runt på scenen och slängde armarna i luften, visade känslor och hade roligt.

Journalistikelever blir ständigt propagerade med att hela tiden se på saker och ting med ett kritiskt öga. Men ibland går det överstyr. Vi målas upp som samhällets proffstyckare; att vi har svaren, och att den ”vanliga” befolkningen inte är lika intellektuell som oss.

Men man ska aldrig underskatta värdet av den genomsnittliga medborgaren.

Vem är jag som ska leka Allan Ballan? Visst, jag kanske är smartare än 50 procent av Svearikes befolkning, men översittarmentaliteten är något av en sjukdom. Det är destruktivt att låsa in sig i sin lilla bubbla och att inte ta och ge när det kommer till andras livsstil och åsikter.

Visst kan det ibland verka som om människan mitt emot dig är en idiot. Men du ska inte salta maten innan du har smakat på den.

Där sitter mina klasskompisar och småfnissar åt killen som läser upp en dikt om fred. Hans namn är Jack och han är en skön och laidback lirare. Häromdan stötte jag på honom när han kröp runt på gräset.

”Vad gör du”, frågade jag.
”Jag har följt efter en groda i en timme, fett grymt”, svarade han.

Jag hade inte någonting för mig och gjorde honom sällskap. Vi sa inte mycket. Vi bara hängde efter grodan. Det var en skön tripp bort från den ibland ökentorra mentaliteten som genomsyrar det svenska samhället.

Visst, dikten han läste upp var bedrövlig. Men killen var sig själv. Till skillnad från många blivande journalister, som ständigt ska följa riktlinjer, vara objektiva och sätter sig själva på en piedestal. Till slut blir vi alla ett gäng vandrande apatiska robotar.

Jag tror Sveriges befolkning har mycket att lära sig av dessa så kallade bohemer. Släppa lite på garden, pulvrisera samhällets ramar och regler om hur man ska uppföra sig. Men så finns det ju dem som drar på sig ett duschdraperi för att de vill vara ”annorlunda”.

Det behövs inga duschdraperier för att ”vara sig själv”.  Vi ska inte underskatta det okända – de som skiljer sig från majoriteten.

Visst kan man tycka att dessa ”bohemer” är ett gäng drömmande idioter, men ge packet en chans. Många av dem är äkta och känslofyllda människor som bara är lite, lite ”annorlunda”. Precis som en viss Antonio Cassano.
 
För övrigt vill jag ta tillfället i akt och skicka mina varmaste hälsningar till bröderna i Assyriska supportergruppen i Göteborg, USG.

Året var 1988 då jag frälste världen med min närvaro. Jag fick mitt namn efter en assyrisk prins som dock aldrig blev kung. Därför är mitt alias Den okrönte kungen. Tillsammans med min vän August, den förste kejsaren i Romerska imperiet, bildar vi bandet DGP (De Glömda Poeterna) som en dag ska ha världen under sina fötter.

Jag älskar fotboll, och mycket av mitt liv kretsar runt Sampdoria och Assyriska FF. Så jag vet ett och annat om fotbollens produktion av obarmhärtig lidelse.

Jag bloggar samt skriver krönikor för Göteborgs Posten. Till hösten pluggar jag på Ljungskiles folkhögskola. Tills dess, rulla lugnt mina vänner.