Sverige. En (o)besvarad kärlekshistoria samlar berättelser av 16 kvinnor som är födda utomlands, men bott i Sverige under lång tid. Skribenterna, som är mellan 29 och 38 år, skriver om sina erfarenheter av att leva i Sverige, av att försöka passa in och ändå inte alltid accepteras. En antologi är oftast ojämn, så också denna. Här finns bidrag som lämnar en oberörd. Och andra som ruskar om och väcker tankar.
En av pärlorna är Lejla Hastors gripande beskrivning av sin barndom i inbördeskrigets Bosnien och sin känsla av trygghet i Sverige. ”Jag har fått fly en gång i mitt liv. Ingen ska få ta ytterligare ett land ifrån mig.” Min personliga favorit är Bahar Kiasats finstämda hyllning till sin ”svenske farfar”, en äldre man på Gotland som blev ställföreträdande farfar för många invandrarbarn. Det finns många sådana okända vardagshjältar.
Hela projektet verkar ha startat utifrån en frustration som redaktörerna formulerar på följande sätt:
Den här antologin har skrivits mot bakgrund av att man aldrig frågar vilka vi är eller vart vi är på väg, men alltid frågar var vi kommer ifrån. Oavsett anledning kom vi hit för att få ett bättre liv.
Var kommer du ifrån? Egentligen.
Ibland är det en nyfiken och ärlig fråga. Ibland ett misstänkliggörande. Ibland en påminnelse om att vi inte är härifrån. Nästan alltid är frågan obekväm för den som får den.
Jag kan förstå frustrationen över detta bemötande, som en av skribenter, Nisha Besara, uttrycker på följande sätt:
”Var kommer du ifrån?”
”Hemifrån.”
”Nej, jag menar…”
”Från Södertälje.”
”Nej, jag menar… egentligen.”
Men trots det undrar jag över hur många gånger skribenterna och andra i samma situation mött Sverigefödda som inte har frågat varifrån de egentligen kommer. Vill man förstärka bilden av ett Sverige som behandlar personer med dubbla identiteter med misstänksamhet fäster man sig vid alla händelser som bekräftar bilden. Och bortser från allt som ifrågasätter den.
Redaktörerna förklarar i det första kapitlet att boken blev ”tyngre och mer sorgsen” än vad de först hade tänkt sig. Det handlar om känslan av att inte riktigt räcka till, att mötas av fördomar, att få sin svenskhet ifrågasatt. Allt är dock inte nattsvart; många har tvärtom mycket positivt att säga om Sverige. Maya Abdullah skriver om en ”självklar existens som en naturlig del av Sverige” och vittnar om att hon aldrig diskriminerats i arbetslivet på grund av sin bakgrund.
Maya Abdullahs bidrag är ytterst intressant. En nyckel för hennes identitet har varit hennes väns konstaterande om henne: ”Du är så svensk, men ändå inte.” Det tolkar hon som en bekräftelse på hur hon känner sig: helt svensk, men samtidigt så mycket mer.
Maya Abdullah nämner också att hennes syriansk-kaldeiska identitet har ifrågasatts av assyriska nationalister. Men hur ska assyrier egentligen göra med dem som man betraktar som assyrier men som själva inte vill kännas vid den benämningen? Ser man dem inte som assyrier får man frågan ”Menar du att vi inte är samma folk?” Ser man dem som assyrier får man frågan ”Vill du kapa min identitet?”
Antologin innehåller också ett annat (sorry, Maya) assyriskt bidrag, av Nisha Besara. Också det är oerhört intressant och välskrivet och utformar sig i hög grad till en hyllning till hennes far, den uppskattade Dr. Melek, som inspirerade sin tonårsdotter till att läsa god litteratur. Annars är bidraget betydligt mer pessimistiskt än Maya Abdullahs. Så här lyder avslutningen:
Ändå är det så svårt i det här landet som är mitt. Att vara bara den jag vill, bortom de yttre attributen, bortom mitt namn och min hårfärg.
Ändå är det så svårt.
Jag märker när jag läser att jag gillar bättre de bidrag där skribenten känner sig hemma i och uttrycker uppskattning för Sverige. De kritiska bidragen får mig mest att tänka att ”så dåligt är det väl ändå inte”. Varifrån kommer mitt behov av att försvara Sverige? Jag är inte ens svensk.
De som bor i Sverige är inte bättre mänskor än andra, men det svenska samhället är ett av de friaste och generösaste i världen. Inte bara är Sverige en demokrati med yttrandefrihet och respekt för mänskliga rättigheter. Det officiella Sverige understöder frikostigt etniska organisationer och till skillnad från de flesta andra länder erbjuds undervisning i elevens modersmål i skolan. Trots det finns det allt skäl att lyssna på de röster som är kritiska, som upplever det svenska samhället som misstänksamt och ogint. Inget är så bra att det inte kan bli bättre. Sverige är inte perfekt. Men inte heller är det ett land impregnerat av främlingsfientlighet, trots Sverigedemokraternas valframgångar.
En av de bästa sidorna i detta land är just denna: man får fritt skälla ut regeringen, den förra och den nuvarande och den kommande, och man får ifrågasätta svenskheten och den svenska befolkningen. Det är inte bara tillåtet utan rentav önskvärt att vara självkritisk.
Ett genomgående tema i boken är de klumpiga, kränkande frågorna som skribenterna fått av svenskar. Som bosniskan som tillfrågades om hon hade haft dusch och telefon där hemma. Eller hon från Syrien som fick frågan om hon känner Saddam Hussein. Kanske detta inte så mycket är uttryck för misstänksamhet som för okunnighet. Den svenska skolan, ni vet.
Boken är lättläst och välskriven, ibland gripande, ibland provocerande, ofta tankeväckande. Rekommenderas.
Lejla Hastor & Nivin Yosef (red.): Sverige. En (o)besvarad kärlekshistoria.Wahlström & Widstrand 2016. 155 s.
