Turkiet spelar ett dubbelspel i fråga om assyrierna. Å ena sidan inbjuder olika premiärministrar assyrierna att återvända, å andra sidan förbjuder regeringen utlänningar att köpa mark i Mardinprovinsen som är assyriernas kärnområde. Journalisten Augin Kurt Haninke synar den turkiska cynismen.

Sedan Turkiet blev kandidatland till medlemskap i EU 1999 har olika turkiska regeringar försökt locka assyrierna inom EU på sin sida. En avsikt med närmandet är att få assyrierna att låta bli kraven på erkännande av folkmordet Seyfo – i synnerhet nu när hundraårsminnet står för dörren. Under 2000-talet har olika premiärministrar som Bülent Ecevit, Recep Tayyip Erdoğan och nu Ahmet Davutoğlu offentligt uppmanat assyrierna i utlandet, vars antal inom EU uppgår till omkring en halv miljon, att komma tillbaka till Turabdin. Tidningen Sondakikaskriver den 27 november 2014 följande under rubriken Hükümet Süryani Açılımı İçin Düğmeye Bastı (Regeringen har tryckt på knappen för reformarbetet gentemot assyrierna):

Geçen yılın Şubat ayında Süryaniler, kendileri için ikinci ’Kudüs’ sayılan Mor Gabriel Manastırı’nın arazilerinin tapusunu almıştı. Şimdi Süryaniler’in isteklerine cevap verilecek.

Hükümet yurtdışında yaşayan Süryaniler için şu mesajı verecek ”Yurdunuza ve köylerinize dönerseniz size her türlü destek verilecek”.

Yetkililerden aldığımız bilgiye göre, Süryanilerle ilgili çalışmada sona gelinmiş. Geçmiş dönemde eğer yaşanmış bir mağduriyet varsa devlet bunu giderecek. Dönmek isteyen Süryaniler’e toprak ve mali destek verilecek. Süryanilerin büyük çoğunluğu Mardin’de ikamet ediyor. En büyük göç de zamanında buradan verilmiş. Mardin’e dönecek Süryaniler burada yapacağı işe göre gerekli kurumlar tarafından desteklenecek.

”I februari förra året (det var i februari 2014, red a) fick assyrierna lagfarten till klostret Mor Gabriel, ett andra Jerusalem för dem. Hädanefter kommer assyriernas önskemål att hörsammas. Regeringen kommer med följande budskap till assyrierna; ’Om ni återvänder till ert land och till era byar kommer ni att få all nödvändig hjälp’.

Av den information som vi har fått av de ansvariga [politikerna] framgår att arbetet kring assyrierna är nu avslutat. Om det tidigare har skett oförrätter kommer staten att rätta till dem. De assyrier som vill återvända kommer att få både jord och ekonomisk hjälp. Majoriteten av assyrierna bor i Mardin, varifrån den största utvandring har skett en gång i tiden. De assyrier som återvänder till Mardin kommer att möta lättnader av vederbörande myndighet när de vill starta egna företag.”

Assyrier hindras från äganderätt

Hela artikeln är luddigt skriven utan någon källhänvisning och illustrerad med en gammal bild på assyriska biskopar i möte med Ahmet Davutoğlu, som tidigare var utrikesminister. Tidningen Son Dakika låter snarare som en direkt megafon åt president Erdoğan och premiärminister Davutoğlu. Men låt oss läsa stycket en gång till. Det säger alltså att assyrierna kommer att tilldelas jord av den turkiska staten. Är det vår egen jord som våra förfäder har brukat i tusentals år och som nu staten har konfiskerat? 

Men detta måste väl ändå vara ett skämt, därför att verkligheten talar ett helt annat språk. I oktober 2008 utfärdade nämligen regeringen Erdoğan ett dekret som förbjuder den som inte har turkiskt medborgarskap och nya ID-handlingar att köpa, sälja eller inneha fast egendom i Mardin och Hatay. Utlänningar får inte heller etablera dotterbolag i de aktuella provinserna för sina befintliga bolag i utlandet. Assyrierna är särskilt drabbade av detta dekret eftersom majoriteten av andra och tredje generationen utlandsassyrier saknar de nya ID-handlingarna eller har lämnat det turkiska medborgarskapet. Hundratusentals assyrier inom EU kan därmed inte göra anspråk på sina föräldrars mark och hus i Turabdin. 

”Assyrierna hot mot rikets säkerhet”

Bakgrunden till regeringens beslut var sannolikt en rapport som kallas Mardin Raporu i början av 2003. Mardinrapporten hade beställts av islamisten Mehmet Elkatmiş (AKP) som var ordförande för parlamentets kommission för mänskliga rättigheter. Rapportens författare hade fått i uppdrag av nämnda kommission att utreda assyriernas rätt till undervisning i sina kloster. Den som sammanställde rapporten var AKP-parlamentarikern Resul Tossun. Özcan Kaldoyo och Jakob Ruhyo på föreningen Acsa uppmärksammade i februari 2003 de svenska riksdagsledamöterna på rapportens innehåll. Följande är ett utdrag ur Mardinrapporten:

”Vi har besökt assyriska församlingar i [provinsen] Mardin. Vi fick information om att de saknar rätten till undervisning. Det finns två tusen assyrier i området. Vi har skrivit i vår rapport att det är deras rättighet att ge undervisning i religiös mening och vi har tillagt att staten ska införa lättnader för undervisningen. Men vi har även tillagt en varning i rapporten. Det finns sextiotusen assyrier registrerade i Mardin, men det bor endast tvåtusen där. De andra har flyttat till europeiska länder, men de har inte avsagt sig sitt medborgarskap. Det som tilldrog sig vår uppmärksamhet, är att assyrierna som bor i Europa har köpt en skrämmande mängd mark [i Mardin]. Vi har skrivit att assyrier kan utgöra ett framtida potentiellt hot mot Turkiet//…//”Kommissionens bedömning är att assyrier, likt armenier som bor utomlands, utgör ett potentiellt hot mot landets enighet. Assyrier kan i framtiden göra anspråk på mark.”
 
Att assyrierna återvände till sina hemtrakter för att köpa mark var inte sant. De försökte bara registrera sina förfäders mark på sitt namn. Mehmet Elkatmiş besökte Sverige senare i under hösten 2003. Han deltog i en konferens i riksdagens andrakammarsal den 21 november 2003 som hade temat Turkiet och framtida Europa och fokus på mänskliga rättigheter. Jag bevakade konferensen för Sveriges radio. När åhörarna gavs tillfälle att ställa frågor, reste sig Özcan Kaldoyo och sade:

”Efter ert besök och undersökningar i sydöstra Turkiet och området Turabdin har ni skrivit en rapport som heter Mardin Raporu. Där skriver ni att den assyriska folkgruppen har börjat köpa mark och egendom i området och att detta utgör en fara för turkiska nationen och staten. Hur kommer det sig att en liten folkgrupp som består av 2000 personer kan utgöra en fara för en nation på 80 miljoner?”

Mehmet Elkatmiş förnekade först att en sådan rapport skulle existera, trots att Kaldoyo hade laddat ner den från det turkiska parlamentets hemsida. Då lämnade Kaldoyo två kopior av rapporten till svenska riksdagsmän och andra organisationer som visade intresse. Dagen efter konferensen togs rapporten bort från turkiska parlamentets hemsida. 

Under lunchrasten fick vi möjlighet att intervjua de turkiska representanterna. Plötsligt erkände de rapportens existens men sade att det hade förekommit ett fel i hemsidans administration. Rapporten var tydligen inte tänkt att publicerats, den hade lagts upp av ”misstag”. Mehmet Elkatmiş, som för dagen höll Ramadan-fasta eftersom han är islamist, erkände också att innehållet i turkiska skolböcker som visar assyrier och andra kristna som förrädare under första världskriget hade skrivits av andra, att hans kommission för mänskliga rättigheter inte hade med saken att göra. Under frågestunden hade Jakob Ruhyo ställt en fråga om innehållet i skolböckerna. Mer om detta finns att läsa i en artikel på acsatv.com av frilansjournalisten Dikran Ego från den 27 november 2003.

Den 27 oktober 2008 beslöt alltså regeringen Erdoğan att ”personer med utländskt ursprung” skulle förbjudas äganderätt i Mardinprovinsen. Så här motiveras beslutet i svensk översättning:

”Av hänsyn till det allmännas bästa och till rikets säkerhet har Mardinprovinsen i sin helhet proklamerats som ett område där fysiska personer med utländskt ursprung eller juridiska personer i form av bolag registrerade i enlighet med deras respektive länders regler, inte har rätt att inneha fast egendom. Därför måste en sådan ansökan från fysiska eller juridiska personer med utländskt ursprung avvisas inom Mardinprovinsens gränser.”

Detta var alltså så sent som 2008 när Turabdins landområden redan hade registrerats på sina assyriska ägare. Den som inte hade turkiskt medborgarskap och giltiga ID-handlingar skulle i fortsättningen inte kunna använda sin ägarrätt. Hösten 2012 frågade jag en advokat i Turkiet om orsaken till detta förbud. Då kände jag inte till regeringsbeslutet från 2008. Advokaten svarade att myndigheterna motiverade det med att provinserna Mardin och Hatay ligger vid gränsen mot Syrien. Av säkerhetsskäl får utländska medborgare inte äga fast egendom i dessa provinser. Men resonemanget faller genast när man tittar på kartan. Turkiet har en gräns mot Syrien som är nästan tusen kilometer. Provinser som Urfa ligger också längs gränsen. Varför kan en utlänning köpa egendom i Urfa men inte i Mardin? Med största sannolikhet riktar sig förbudet mot de kristna områdena. I Urfa finns inte längre några kristna. De utvandrade till Syrien 1924 efter republikens bildande och med folkmordet Seyfo i färskt minne.

Landregistrering leder till konfiskering

I början av 2000-talet inledde turkiska lantmäteriet ett omfattande projekt för att registrera landegendomarna i Turabdin och andra delar där landregister saknades. Det var ett led i anpassningen till EU:s kriterier som ett kandidatland. Turkiet fick generösa bidrag både för detta ändamål och för att bygga upp sin infrastruktur. Följden blev dock att en stor del av assyriernas mark i Turabdin konfiskerades under förevändning att det betraktas som skog. Endast statliga skogsmyndigheten har rätt att äga skog i Turkiet, vilket i sig torde strida mot EU:s regelverk. I Sverige och andra länder inom EU kan en privatperson äga skog. Varför skulle det vara förbjudet i Turkiet? Jag har inte hört att någon inom EU har ställt den frågan till turkiska regeringen. Frågan är om EU-kommissionen är medveten om förbudet och hur det drabbar assyriska och andra EU-medborgare. Klart är att de assyriska medborgarnas egendom har konfiskerats genom EU:s pengar.

För att illustrera hur konfiskeringen har gått till kan vi ge min egen hemby Anhel som exempel. Sommaren 2001 blev Anhel den första byn i Turabdin att inleda registreringen av byns egendomar på dess ägare. Då bodde bara 7-8 äldre assyriska par kvar i byn. Resten var kurder. Även från en grannby hade ca 40 kurdiska familjer flyttat in till Anhel. Dessa hade gärna velat ta över assyrisk egendom permanent om de hade fått, men det fick de inte. 

En grupp tjänstemän från lantmäteriet jobbade i ca två år för att mäta och registrera hus, åkermark och vingårdar. All annan mark där träd och buskar växte samt övrig betesmark registrerades på staten. På turkiska heter det Hazine. Problemet var att en stor del av byns marker, inklusive vingårdar, hade legat i träda i ett par decennier eftersom assyrierna hade utvandrat. Åkermark och betesmark som inte brukas växer igen. De korrupta tjänstemännen utnyttjade detta tillfälle till att registrera mer än hälften av byns mark på staten. Jag säger korrupta, eftersom de utsatte byborna för utpressning och fick omkring en halv miljon svenska kronor av Anhel-föreningarna i utlandet, trots att registreringen ska vara gratis.

2003 var arbetet klart och året därpå var vi många som ansökte om lagfartshandlingar hos den lokala myndigheten i Midyat. Även då var vi tvungna att betala mutor för att få ut handlingarna. Jag var själv med vid dessa tillfällen. Men registreringen hade inte gått helt rätt till, även om kunniga bybor hade pekat ut respektive egendom och talat om vem som var dess ägare. Lagen säger att ägaren kan klaga på felaktigheter och få dem rättade i en lokal domstol under en period på tio år från det att lagfarten har blivit fastställd. Men mot skogsmyndigheten kunde man inte göra så mycket. De var nu ägare av värdefull mark som assyrierna har haft i alla tider. För att inte tala om Izloberget där tät ekskog täcker hela området. Allt detta är nu helt plötsligt statlig egendom. Det märkliga är att åkermark och betesmark som ligger i träda inte får skrivas på sina ägare, men Hazine-myndigheten själv kan när som helst lägga ut den till försäljning. Hugade spekulanter inom tjänstemännens vänkrets köper den till en billig peng och blir plötsligt lagfarna ägare av marken. Så har skett både i Anhel och på andra håll i Turabdin. Här vill jag ge en eloge till Anhels nuvarande muhtar(borgmästare) Mahsum Küçükaslan. Han är en kurd från byn och uppmanar Anhelborna att upprätta en gemensam ansökan till Ankara och kräva att byns konfiskerade mark (dock ej skogsmark) återlämnas till dess ägare, trots att det har gått mer än tio år. Om regeringen i Ankara inte är villig att tillmötesgå bybornas krav, får de gå vidare till Europadomstolen, säger Mahsum Küçükaslan. Men i skrivande stund har ingen sådan ansökan gjorts. 

Köpa sin konfiskerade mark

2013 utfärdade regeringen en tillfällig lag som gör det möjligt för ägare att köpa tillbaka åkermark som har hamnat i statens ägo. Om ägaren kan bevisa att han har brukat den regelbundet får han köpa den till ett reducerat pris. Lagen om återköp har förlängts vid ett par tillfällen och gäller till april 2015. Tanken är alltså att vi ska köpa vår egen konfiskerade mark av staten. Min familj beslöt att återköpa ett antal åkrar och en vingård som tillsammans utgör omkring 70.000 kvadratmeter. Min bror åkte nyligen ner för att sondera möjligheterna att köpa tillbaka både de aktuella åkrarna och vingården. Men då visar chefen för lagfartsmyndigheten i Midyat honom en satellitbild på åkrarna via Googles kartor och säger att åkrarna började plöjas först efter år 2010. Därför kommer det att bli svårt att bevisa att åkrarna har brukats, säger chefen. Min bror svarar att vi bor i utlandet och har inte haft möjlighet att bruka jorden. Men chefen avråder oss ändå från att sätta igång dyra rättsprocesser utan utsikt till seger. Dessutom har åkrarna i efterhand klassats som skogsmark. Då blir det nästan omöjligt att återköpa marken. Vi beslöt att böja oss och låta bli att sätta igång en rättsprocess. Googles moderna teknik används alltså som ett medel för att fortsätta konfiskeringen av assyrisk mark.

Ansökan om vingården har däremot lämnats in. Men kravet är att den är plöjd, vinrankorna beskurna och jorden välskött in i minsta detalj när en undersökningskommission kommer dit så småningom. Två vittnen behöver också styrka att vi är ägare. Det kostar oss mycket pengar och energi men utgången är ändå oviss. Myndigheterna kan hitta på olika bortförklaringar. Men att inte göra ett försök vore ett svek mot vår gammelfarmor Setto (min pappas farmor) som köpte mycket mark i anslutning till vår så fort en släkting eller granne ville sälja. Hon hade det knapert eftersom hon var ensam änka med två små barn att försörja, men hon sålde det lilla av värde som hon hade, t ex sin bröllopsklänning och guldhalsband, för att köpa jordbruksmark. Hon plöjde och skördade alla åkrar och vingårdar för hand i 44 år efter att hon hade blivit änka 1912. Av denna anledning äger min familj mycket mark i Anhel i förhållande till våra släktingar. Min mamma, som också blev änka vid tidig ålder, fortsatte i farmor Settos spår och brukade jorden ända tills vi flyttade till Sverige i mitten på 70-talet.Farmor Setto dog vid hög ålder 1978 och har lämnat jorden i våra händer som ett värdefullt arv, men omständigheterna har tvingat både oss och många andra assyrier i exil. 

Kurdiska lokalpolitiker ockuperar klostermark

Nu ropar turkiska regeringar efter oss att komma tillbaka i ett försök att framstå som välvilliga demokrater gentemot EU. Men erfarenheterna visar att det är ett spel för galleriet. I verkligheten är det samma gamla politik av diskriminering och förnekelse som gäller. I själva verket verkar turkiska, men också kurdiska, makthavare vara inställda på att kristna assyrier inte är välkomna till Turabdin. Även kurdiska lokalpolitiker vägrar återlämna konfiskerad assyrisk mark, t ex i fallet Mor Augin där omkring 300 hektar värdefull åkermark brukas av kurdiska familjer i Gremira, ett stenkast från klostret. Det blir 3.000.000 kvadratmeter bördig jord i den bevattnade slätten där varje meter är guld värd. Föreningen Mor Augin i Sverige har på senare år försökt att få det lokala kurdiska partiet BDP:s kommunledning i Gremira, med hjälp av Mardins kommunalråd Ahmet Türk, att lämna tillbaka jorden men utan resultat. På riksnivå möter föreningens representanter bättre gensvar, men när det kommer till kritan vågar partiledningen inte bryta med de kurdiska klaner som ockuperar jorden. Deras röster och inflytande väger tyngre för partiet.

Systematisk diskriminering i folkbokföringen

En annan systematisk diskriminering av assyrierna görs av folkbokföringsmyndigheten i Midyat. När medborgarnas namn skulle matas in i en databas, har många assyrier fått sina namn felstavade på de mest konstiga sätt. I min familj heter mamma Rihani i mina papper men Rihami i mina syskons handlingar. Min pappa Circis har blivit Cercis. Brorsdottern Nisha Rima har blivit Misharima. Min morfar Barsavmo har blivit Barsom, Barsavum eller Barsavmo i sina olika barns handlingar. Det låter kanske harmlöst. Men det har stor betydelse när ägarförhållanden på mark och egendom ska ändras eller fastställas. Då måste alla barn gå till domstol för att få ett utslag på hur pappa Barsavmos namn ska stavas. Sedan ska alla lagfarter justeras därefter. Allt detta är egentligen onödigt arbete. Det är bara att gå tillbaka till folkbokföringsböckerna och kolla av stavningen. Men det görs inte, vilket medför att assyrier i Sverige och på andra håll får se sina namn stavas hur som helst, med allt vad det innebär. 

Omfattningen av felstavade namn och godtyckliga ändringar i folkbokföringen tyder dock på att det sker med systematik för att frånta assyrierna rätten till egendom. Alla har inte möjlighet eller ork att gå till domstol och få sitt namn korrigerat. Då kan man inte heller göra anspråk på sitt arv om inte stavningen stämmer. Och då kommer egendomen att konfiskeras av staten. 

Så ser assyriernas situation ut i ett läge när både turkiska ledare och kurdiska partier försöker få oss på sin sida i deras politiska dragkamp. Men det är ett svårt val som få assyrier vill göra. Allt vi önskar är att få leva i fred med vår omgivning och få tillgång till vår egen jord. Det politiska styret överlåter vi åt andra. Det har varit assyriernas önskemål i sekler och det gäller idag, även om majoriteten lever utanför Turkiets gränser.

Regeringsbeslutet finns som pdf-fil här nedan.  

Augin Kurt Haninke 
Journalist