Utan barnen skulle inte heller vi föräldrar finnas. Nu tänker säkert många att det är föräldrar som gör barn. Men faktum är att utan barn skulle vi vara vilka vuxna individer som helst, inte skulle vi vara några föräldrar.

Det låter kanske något klyschigt, men det bästa som hänt mig är att ha blivit förälder. Den viktigaste uppgiften för mig som förälder är att vara ett starkt stöd för mina barn, att visa dem kärlek och ömhet men också vad som är rätt och fel.  Att ge barnen det stöd och de verktyg de behöver för att de ska utvecklas till starka och självständiga individer som står upp för sin egen och andras rätt i samhället.

Något jag har lärt mig som förälder är att straff aldrig fungerar som något uppbyggande varken hos barn eller vuxna. Därför försöker jag alltid att resonera med mina barn om hur vi tillsammans kan hjälpas åt för att inte det som gått fel ska hända igen.

Förhållandet mellan en förälder och ett barn kan jämföras med förhållandet mellan ett riksförbund och lokala föreningar. Här är riksförbundet den förälder som ska stötta sina lokalföreningar och ge dem vägledning då det efterfrågas.

I många år var jag engagerad i Samarbetsorganet för etniska organisationer i Sverige, SIOS. Jag fick då en god inblick i hur olika riksförbunds arbete ser ut och hur förhållandet med lokalföreningarna fungerar.

De mest framgångsrika förbunden var de som hade starka och självständiga lokalföreningar, som då möjligheten gavs också verkligen kunde genomföra aktiviteter på ett sådant sätt att målen i verksamheten uppnåddes. Jag såg även att de medlemsförbund i SIOS som hade störst problem var de som tillät personliga konflikter mellan hämndlystna individer eller grupper påverka förbundets verksamhet.

En paraplyorganisations huvuduppgift är att vara ett stödorgan, visa på möjligheter, mål och visioner för verksamheten, dock inte att styra i detalj.

På samma sätt som vi föräldrar inte kan styra våra barn så kan inte heller riksförbunden styra sina lokalföreningar. Och på samma sätt som vi föräldrar finns till för våra barn så finns även riksförbundet till för våra lokalföreningar och inte tvärt om.
Utan barnen skulle inte heller vi föräldrar finnas. Nu tänker säkert många att det är föräldrar som gör barn. Men faktum är att utan barn skulle vi vara vilka vuxna individer som helst, inte skulle vi vara några föräldrar.

Jag kommer ofta att tänka på en dikt ur den välkände författaren och poeten Gibran Khalils bok Profeten, som han skrev för närmare hundra år sedan och innehåller tidlösa budskap om bland annat föräldrars förhållande till sina barn. Han skrev:

”Ni må sträva att efterlikna dem, men sök inte att göra dem lika er. Ty livet vänder inte tillbaka och dröjer inte hos den dag som har flytt. Ni är de bågar, från vilka era barn skickas ut som levande pilar. Bågskytten ser målet på det oändligas stig och Han böjer dig med sin makt för att Hans pilar skall gå snabbt och långt. Låt dig i glädje böjas i Bågskyttens hand.
Ty liksom Han älskar pilen, som flyger, älskar Han också bågen, som är stadig.”

Sonya Aho har arbetat som journalist på Sveriges Television, Sveriges radio och flera tidningar i sammanlagt drygt tio år innan hon började arbeta som pressekreterare hos Ombudsmannen mot etnisk diskriminering, DO. I dag arbetar hon som pressekreterare på Socialstyrelsen.

På frågan varför hon har bytt sida till myndighetsvärlden svarar hon så här: ”Från början var det inte självvalt att söka mig bort från medievärlden, utan jag blev handplockad till DO. Men jag ser det inte som jag har bytt sida, även i det här jobbet arbetar jag för att få fram sanningen och rättvisan.”

Mänskliga rättigheter som allas rätt att slippa orättvisor och diskriminering är något Sonya Aho brinner för. Ämnen som hon också kommer att beröra i sina krönikor är kulturkrockar, ungdomars identitet, assyriska kulturyttringar och annat som hör livet till. Sonya bor i Södertälje och sitter med i Assyriska föreningens styrelse i Södertälje.