Den arabiska våren är en konflikt mellan shia- och sunnimuslimer och har inget med krav på demokrati att göra. Nu känner den sunnimuslimska falangen medvind och vill en gång för alla krossa de shiitiska regimerna. Det går att dra paralleller till konflikten mellan katoliker och protestanter som härjade i Europa mellan 1500-1700-talet, skriver statsvetaren Aziz Düzgün och hävdar att assyrier gör klokast i att hålla sig undan.

Den sunni och shiitiska konflikten går nästan 1400 år tillbaka i tiden. Den startade år 632, efter profeten Muhammads död av en efterföljande tvist över det islamiska kalifatet och fortsatte fram till de stora konflikterna på femton- och sextonhundratalet mellan den shiitiska Safaviddynastin i Persien (Iran) och den sunni Ottomanskadynastin i Turkiet. Denna konflikt har format den geografiska lokaliseringen av islams huvudgrenar, sunni och shia till idag: Iran och dess närområde är shiiter emedan sunniter lokaliseras till södra mellanöstern.

Det fanns perioder av konflikter och perioder av fred, liksom epoken som fanns mellan kollapsen av det ottomanska väldet och uppkomsten av den sekulära Pahlavi dynastin i Iran under 1910-talet. Denna period avbröts emellertid av den iranska Islamiska revolutionen 1979, vars våldsamma försök att exportera revolutionen till dess sunnitiska arabiska grannar möttes med våldsamt motstånd och ledde till den långa Iran-Irak kriget på 80-talet.

 På den sunnitiska sidan har vi Saudiarabien, som är centrum och försvararen av sunnimuslimer i Mellanöstern och övriga världen och dels Turkiet som har ambitioner att bli en supermakt i mellanöstern igen, såsom var fallet innan det osmanska imperiet kollapsade samman efter första världskriget för ca 100 år sedan. Skillnaden denna gång är att Turkiet använder sig av den sunnitiska religionen för att få de sunnitiska anhängares sympatier och stöd.  På den andra sidan har vi Iran, försvararen av shiamuslimer och dess anhängare världen över. Som propagandamedel använder sig Saudiarabien och Turkiet av den sunniarabiska media kanalen Al-Jazira i Qatar på den saudiarabiska halvön som visar ensidiga och ofta falska nyheter och bilder av upproren i mellanöstern och kablar ut det till resten av västvärldens media som sväljer den och som i sin tur matar sin befolkning med.

Konflikten som började i Tunisien, Libyen och Egypten mellan shiiter och sunniter i mellanöstern har nu nått till Syrien, vars befolkning är till större delen sunniter men där makten innehavs av en alevitisk-shiitisk regim. Turkiet och Iran har olika geografiska strategiska intressen i Syrien. På senaste tiden har det blivit alltmer uppenbart att dessa länder tar en aktiv roll i händelserna i Syrien och övriga arabvärlden.  Nu har det blivit alltmer uppenbart att det syriska upproret är ett slagfält där Irans och Turkiets intressen är på kollisionskurs. Det har även blivit ett epicentrum av konflikter mellan de sunnitiska och shiitiska falangerna inom islam över hela arabvärlden.

 Klyftan i Syrien och övriga Mellanöstern går längs en klar sekteristisk linje: Den sunnitiska axeln ledda av Turkiet och Saudiarabien och den shiitiska axeln led av Iran. Det nya är att Turkiet och Saudiarabien har bestämt sig att en gång för alla att hela mellanöstern ska styras av sunnitiska regimer. Det finns inte något mer uppenbarare bevis av den intensiva konflikten mellan sunni och shiamuslimer än i Bahrain, vars sunnitiska regering fick hjälp av den saudiska militären att krossa det shiitiska upproret och se till att sunnitiska regimen fortsätta att styra allt medan USA och övriga västvärlden teg då deras oljeleveranser från den arabiska halvön inte fick störas.

 I Irak fortsätter de sunnitiska rörelserna att terrorisera den shiitiska majoriteten, och dussintals oskyldiga civilister på båda sidor dör varje vecka. Den shiitiska Hizbollah gruppen i Libanon fortsätter att stödja den syriska regimens våldsamma kamp för sin överlevnad mot dess sunnitiska rebeller. Det sunnitiska Hamas, som har tidigare har erhållit finansiell och militär stöd från Iran och Syrien har bytt sida denna gång. De har numera lämnat Syrien och fördömer nu syriska regimens förtryck mot dess sunnitiska befolkning.

Iran och Turkiet som tidigare hade goda relationer med varandra fram till nu, har det uppstått diplomatiska spänningar mellan Ankara och Tehran över uttalanden från iranska representanter om flyttning av kärnvapensamtalen till ett mer ”neutralstat” som har retad upp turkiske premiärministern Recep Tayyip Erdogan som kritiserade iranier för ”brist på ärlighet.”, Det finns hemliga planer på en delning av Syrien mellan Iran och Turkiet, eftersom Iran stöttar Assadregimen med allt vad den behöver så stöder Turkiet sunnitiska rebeller, dvs. oppositionen, det Syriska Nationellt Rådet (SNC) samt Syriska fria armen med allt vad de behöver i vapenväg. Nu börjar även västjournalister att medge att oppositionen i Syrien beväpnas av Saudiarabien och Turkiet

De sunnitiska rebellerna i Syrien vänder sig till Turkiet och Saudiarabien, som är den konservativa ledaren av den arabiska sunnivärlden för stöd. Dessutom, finns det inga band kvar mellan Iran och det sunnitiska Muslimska brödraskapet – en regional islamisk sunnirörelse vars lokala organisationer håller på att bilda regeringar i Egypten, Libyen och Tunisien. Trots att dessa länder själva genomgår en svår övergångsprocess, så skulle de hylla störtande av Assadregimen och göra vad som helst för att stödja uppkomsten av en sunniregering i Syrien. De nya regeringarna, ibland annat i Libyen erkänner SNC som den legitima makten i Syrien. På samma sätt så är turbulensen i Egypten inte ett hinder för Muslimska brödraskapet att ha en negativ syn på den shiitiska regimen i Iran. Muslimskabrödraskapet i Egypten har vid flera tillfällen uttalat att den arabiska våren ska nå även till Iran.

Eftersom den iranska regimen börjar att känna av de internationella sanktionerna, så känner de sig tvungna att komma till förhandlingsbordet med FN.:s säkerhetsråd om sin kärnkraftsprogram. Det som främst driver Tehran till förhandlingsbordet är emellertid det förvärrade läget i Syrien eftersom Iran vill befästa sin dominans i området.  Assads Syrien är avgörande för denna strategi och dess fall skulle ytterligare öka Irans isolation i en sunnitisk omgivning och skära av deras band med Hizbollah i Libanon. Även om Assads regim består skulle Irans inflytande över syrisk och irakisk politik minska.  I själva verket är det mer troligt att irakisk nationalism eventuellt skulle övervinna den interna sunni-shia konflikten i landet när Irak stolt strävar efter att ha rollen som den arabiska civilisationens vagga.  Detta kan leda till att Iran kommer att vara beredda att visa mer samarbetsvilja i kärnkraftsutvecklingssamtal genom att använda sin ryska bundsförvant och övertyga västmakterna att avlägsna dess press på Assadregimen och köpa tid att hindra en attack på dess kärnkraftsanläggningar av Israel och/eller USA. Från det iranska perspektivet kan de alltid återuppta kärnenergiprogrammet när Assadregimen är stabiliserad. Notera att uppoffrande av ett uppehåll i kärnprogrammet i utbyte mot ett högre politisk syfte genomfördes lyckosamt av Iran 2003.

I kölvattnet av den antågande havererande fredsplan av FN:s sändebud Kofi Anans p att få ett slut på konflikten i Syrien, så kan de ledande sunniländerna Turkiet och Saudiarabien nu ha tillfället att få ett slut på Assad regimen och röja väg för en sunnitisk regering i Damaskus.  För att uppnå detta behöver dessa bägge nationer som hämtar sin legitimitet från arabiska förbundet förse rebellerna i Syrien med vapen.

Turkiet har en lång gräns mot Syrien och kan med dess allierade NATO genomföra en flygförbudszon i förevändning att skydda syriska flyktingar och den fria syriska armén och därigenom beväpna rebellerna och indirekt delta i upproret och störta Assadregimen. Dessutom kan de bägge länderna Saudiarabien och Turkiet övertyga världssamfundet att se till att betrakta SNC som den legitima regeringen i Syrien. En sådan handling skulle främja de sunnitiska staternas intresse i regionen och beröva Iran att bli en dominerad stormakt utrustad med kärnvapen.  Om inte konflikten löses på en fredlig väg kommer Iran att känna sig hotad av sina sunnitiska grannar och leda till en våldsam konflikt mellan de två stormakterna inom sunni och shia, Iran mot Saudiarabien/Turkiet. Då kan även övriga stormakter bli direkt involverade i konflikten mellan sunni och shiamuslimer i Mellanöstern.

 För europeiska länder tog processen att bli av med det feodala och religiösa oket och bli demokratiska nationer flera hundra år. Hur troligt är det att folket i mellanöstern kommer att klara av detta på några få år?Många assyriska organisationer världen över hävdar att vi måste delta
aktivt i den pågående konflikten i mellanöstern mellan shia och
sunnimuslimer för att ta tillvara våra rättigheter. Men vad finns det
för garantier att de nya sunnitiska regimerna i Mellanöstern kommer att
behandla assyrier och övriga kristna i Mellanöstern på ett bättre sätt
än nu? Vad hade till exempel hänt med assyrierna i Turabdin i Turkiet om
de hade valt sida i kriget mellan den turkiska militären och
PKK-gerillan på 80-talet? Assyrierna i mellanöstern befinner sig i en
fruktansvärd svårt situation inklämd mellan sunni och shia konflikter.
Men jag tror att det bästa de kan göra i detta läge är att stå neutrala
i den pågående konflikten mellan shia och sunni muslimer. Vi vet vad vihar men inte vad vi får. 

Aziz Düzgün
Statsvetare, Norrköping