Özcan Kaldoyo bemöter Viktoria Somas debattinlägg om orsakerna bakom patriarkens uttalande. Kaldoyo menar att det är fel att att hålla inne med sanningen i tron att det skyddar vårt folk i hemländerna. Han tycker att man tvärtom skall skrika ut sanningen. Först då kan man lyckas nå de förändringar som stärker vårt folks situation i våra hemländer.

Tack och lov är det många bland vårt folk som har befriat sig från det gamla slavliknande sättet att tänka. Därför kan många, fria från denna slavidentitet, analysera de viktiga frågorna och kan därefter agera på ett korrekt sätt som gynnar folket i hemlandet. Hade vi i Europa lyssnat på personer såsom kyrkans företrädare i Istanbul och liknande och de  resonemang som de för, så kan jag med säkerhet säga att:

  • Det hade troligen inte funnits några assyrier-syrianer kvar i Turabdin.
  • Mar Gabriel- och Dayrul Zahfaran-klostren hade förvandlats till djurlador eller liknande.
  • Prästen Yusuf Akbulut hade befunnit sig i fängelse.
  • Hundratals ungdomar i Syrien hade suttit fängslade för förräderi mot den syriska staten.
  • Den framträdande personen bland vårt folk, Youkhanna Yalda, hade varit fängslad för högförräderi i norra Irak.

Prästernas passiva sätt att tänka och agera som motsats till ett öppet och starkt agerande, har prövats mot varandra vid ett antal tillfällen de senaste tio åren. Den turkiska staten beslöt 1997 att stänga de två sista fästena i TurAbdin, Mar Gabriel- och Dayrul Zahfaran-klostren.

Företrädare för kyrkan försökte möta representanter för staten för att få beslutet upphävt. Men inte ens en lokal styresman tog emot dem. Vi blev uppmanade av kyrkan att avhålla oss ifrån att kritisera Turkiet, med motiveringen att det kunde bli värre av sådan kritik. Men vi ville göra motsatsen. Vi ville låta vår röst bli hörd i hela världen. Vi skrek högljutt gentemot den turkiska statens barbari.

Demonstrationer, skrivelser till riksdagen och Europaparlamentet, uppmärksamhet i media satte Turkiet inför en ovan och närgången uppmärksamhet. Först då blev kyrkoföreträdarna, som inte ens lyckades få tillträde till de lokala styresmännen i Midyat, bjudna till presidenten och statsministeriet i Ankara.

Turkiska staten såg sig tvungen att upphäva beslutet om stängningarna. En av kyrkoföreträdarna kom till Södertälje och sa: – Noshekno ayneyxu. Jag kysser era ögon. Utan eran engagemang så hade vi gått under.

År 2000 uttalade sig prästen, Yusuf Akbulut, om att även assyrier-kaldéer-syrianer mördades jämsides med armenierna 1915. På grund av detta kallades han i stora turkiska dagstidningar för ”Förrädaren inom Turkiet” och ”Förrädaren bland oss”. Han greps i Diyarbakir och förnedrades. När detta blev känt, ville kyrkoföreträdarna hålla Sverige utanför och bad alla att vara tysta.

Var det en lyckad rekommendation? Nej, vi gjorde ännu en gång tvärtemot vad kyrkoföreträdarna ville; demonstrationer, skrivelser, debatter i riksdagen och i andra europeiska länders parlament och i EU-parlamentet. Det blev en alltför stor skandal för Turkiet. Prästen åtalades. Samtliga våra riksdagspartier fördömde detta. Turkiska ambassaden fick skämmas.

Riksdagsledamöter, EU-parlamentariker och EU-parlamentets ambassadör engagerade sig och reste som observatörer till förhandlingarna vid säkerhetsdomstolen i Diyarbakir. Turkiet stod åter vid skampålen.

Prästen Yusuf Akbulut frikändes till slut tack vare all denna uppmärksamhet. Kyrkoföreträdarna hade, för sin del, uppmanat Yusuf Akbulut att till sitt försvar påstå att han hade varit full, när han hade uttalat sig om folkmordet 1915.

Företrädare i Istanbul hade fått uppleva respekt för att den turkiska staten vet vad assyrier-syrianer kan åstadkomma i Europa och de borde vara tacksamma. Händelserna hösten 2004 i staden Hassakeh, då två assyrier mördades av en fanatisk muslimsk mobb, är välkända. I efterspelet greps hundratalet människor
och torterades. Ett fyrtiotal hölls kvar för att åtalas vid säkerhetsdomstolen i Aleppo för högförräderi. Ännu en gång ville en del fega personer att vi skulle sitta tysta.

Vi gjorde ännu en gång det beprövade och fick till en massiv internationell uppmärksamhet. Därigenom hamnade även den syriska staten på knä och alla frisläpptes. Mödrarnas tacksamhet till Europa gick inte att beskriva.

Kaldeiske Youkhanna Yalda greps och torterades i norra Irak därför att han ville återuppbygga en kyrka som Saddam Husseins regim hade förstört. Han anklagades för samröre med PKK. Samma engagemang tvingade styret i norra Irak att frige Youkhanna Yalda.

Så lär av historien i stället, Viktoria Souma, och inte av sådana fega personer som uppmanade prästen Yusuf Akbulut att nedvärdera sig, sitt folk och dess historia inför hela världen genom att ljuga och påstå att han var full när han öppet talade om sanningen bakom folkmordet.