Den kaldeiska kyrkan står inför ett vägskäl. En försvagad patriark avgår och lämnar efter sig en problemtyngd kyrka med identitetskris. Insändarskribenten Johannes Khawsho ger sin syn på Dellys ledarskap och de utmaningar kaldeiska kyrkan står inför.
Den 19 december 2012 offentliggörs patriark Dellys avgång med en liten notis på Patriarkatets officiella hemsida (www.saint-adday.com) och det framgår att påven har accepterat avgången och har utsett biskop Jack Ishak till tillförordnad ledare. Beslutet gäller fram till 28 jan 2013 då den kaldeiska kyrkans synod samlas i Rom för att nominera en kandidat till posten.
Emmanuel Delly utsågs till patriark i slutet av 2003 i en turbulent tid i samband med den amerikanska invasionen av Irak och störtandet av Saddam Hussein. Många hade en positiv inställning till valet av Delly då han var känd för sin balanserade syn på vårt folks angelägenheter och främst namnfrågan. Redan 1958 skrev han i sin doktorsavhandling om österns kyrka att ”kaldéer och assyrier är ett folk med gemensamt arv som omfattar språk, religion och etnicitet och härstammar från Mesopotamien”. Skriften gavs ut i bokform 1994 då Delly var biskop och vice patriark.
Men kovändningen kom snabbt och abrupt. I november 2003 hade många assyriska/syrianska/kaldeiska organisationer, däribland kaldeiska kyrkan, enats om bland annat en gemensam benämning (kaldoassyrier) på vårt folk och syriska som benämning på språket. Strax därefter tog Delly avstånd från överenskommelsen och drog sig ur samarbetet.
Förmodligen, och med facit i hand, beroende på påtryckningar från ”hökarna”, en konservativ falang med biskopar och kyrkoledare inom kaldeiska kyrkan som motsätter sig all form av enighet mellan vårt folks olika grupper och som kan medföra inskränkningar av deras makt och privilegier.
Det är uppseendeväckande att kyrkan låter en stor händelse som den högste ledarens avgång passera nästan obemärkt och utan presskonferens, officiellt dokument eller förtydliganden, medan andra betydligt mindre angelägenheter har tidigare basunerats ut i media som världsnyheter.
Ett exempel är en presskonferens i början av 2012 där Delly angriper Assyriska Demokratiska Rörelsen (ADR) och dess generalsekreterare Younadam Kanna angående val av ordförande för ”Rådet för religiösa frågor för kristna och andra minoriteter”. Delly ifrågasätter om Kanna representerar ”kristna” i Irak och menar att han exkluderar och motarbetar kaldéerna. En ganska bisarr tillställning, där Namik Georgis som högtidligt och aggressivt läste upp meddelandet påminner om en nordkoreansk nyhetsuppläsare i den statliga televisionen. När jag såg denna fars tänkte jag, antagligen som många andra, varför kyrkan inte är lika orubblig och frispråkig när det gäller de otaliga orättvisor som drabbar vårt folk i Irak!!
Det här är en i raden av många märkliga uttalanden och ställningstaganden av Delly som går ut på att kritisera sitt eget folk och försöka föra fram det absurda budskapet att assyrier förtrycker kaldéer.
Att stå upp för vårt folk och stärka dess existens i Irak har emellertid kaldeiska kyrkan under Delly inte lyckats så bra med.
Däremot har arabisering av kyrkan, både i liturgin och i utgiven kyrkolitteratur, fortsatt med oförminskad styrka. Samtidigt har kyrkan kastats in i en meningslös kamp om kaldeisk etnicitet, som drivs av ”hökarna”, framförallt av kaldeiska stiftet i Nordamerika med Sarhad Jammo i spetsen som fortsätter att agitera för den ”nya kaldeiska identiteten” som är avskild från den assyriska. Att stödja kaldeiska organisationer som tycks ha som sitt främsta mål att befria det kaldeiska folket från ”assyriernas ok” är ett exempel på detta.
Å andra sidan får vi inte glömma att Delly har lett kyrkan under en av de svåraste perioderna i modern tid sedan Simele massakern 1933. Våldsamheter, mord, kidnappningar och sprängning av kyrkor har varit en del av vardagen. Trots allt detta har kaldeiska kyrkan fortsatt att verka i Irak och uppmanat folk att inte emigrera. Man har även påbörjat bygget av det nya sätet för Patriarkatet i Bagdad, ett ytterligare tecken på att kyrkan kommer att vara kvar i hemlandet. Till Dellys fördel får också nämnas att han är en blygsam och jordnära ledare och har tjänat kyrkan hela sitt vuxna liv. Dessutom har han frivilligt lämnat patriarkposten, vilket är ett djärvt och ovanligt beslut som förhoppningsvis skickar en signal till övriga religiösa ledare inom vårt folk som går ut på att det inte är en naturlag att sitta kvar på sin post tills man trillar av.
Frågan är vilken väg kaldeiska kyrkan kommer att välja i framtiden. Mycket beror på vem som väljs till patriark. Det brukar vara någon av biskoparna som sitter i synoden (kyrkans högsta beslutande organ). Några tunga namn som anses vara kandidater till posten är:
Shlemon Wardoni (vice patriark och biskop i Bagdad).
Sarhad Jammo (biskop i kaldeiska stiftet i västra USA)
Jack Ishak (biskop i Bagdad och ordförande för kyrkans Babel högskola).
Luis Sako (biskop i Kirkuk och ordförande i Katolska biskopsrådet i Irak).
De första två tillhör definitivt ”hökarna” medan de andra två (Jack Ishak och Luis Sako) tillhör den moderata och mer balanserade gruppen. Det finns säkert andra kandidater men dessa två grupperingar är tydliga inom kyrkan. Om någon av hökarnas kandidater väljs kommer situationen förmodligen bli ännu värre och splittringen större, både i kyrkan och inom vårt folk.
Oavsett vilken har kaldeiska kyrkans nästa överhuvud stora utmaningar att ta itu med. Utöver de oegentligheter som har nämnts här är bristfällig administration, interna konflikter och olika grupperingar inom kyrkan några andra saker som den nya ledaren har framför sig. Jag hoppas att synoden fattar ett klokt beslut som skänker någon sorts tröst inför framtiden.
Jag kan inte låta bli att kommentera Dellys tysta utträde från scenen. Jag ser framför mig hur ”hökarna” är samlade runt den åldrande och försvagade ledaren och pressar honom för att han inte tillräckligt försvarat kaldeisk etnicitet. Till slut ger han med sig och kastar in handuken. Det är kanske bara något som existerar i en hjärna eggad av konspirationsteorier. Det kan helt enkelt vara så att han är gammal och trött och vill tillbringa sina sista år i lugn och ro.
Johannes Khawsho