Jag sitter i en av vagnarna på pendeltåget från Södertälje till Stockholm, precis som så många gånger tidigare. Den här resan skiljer sig inte på något sätt från dom andra resorna, även tidigare resor har gett upphov till hög tankeverksamhet. Det har tänkts och resonerats mycket under färden. Den här resan är som sagt inget undantag.
Det är dan före doppare dan då jag skriver detta och det faller sig naturligt att jag tänker och resonerar kring julen. Denna högtid som enligt mig blivit mycket mer kommersiell än religiös. I Sverige är detta inget nytt, jag undrar till exempel hur många svenskar som tänker på Jesusbarnet under julen? Inte många, och jag känner att fler och fler bland vårt folk förbiser denna fundamentala händelse. Av någon konstig anledning har det blivit viktigare med julklappar, kläder och vilken julfest man ska gå på…
Förutom julen tänker jag en hel del på döden. Detta är någonting främmande för mig, jag har alla mina nära och kära runtomkring mig och jag har aldrig förlorat någon jag älskar. Jag känner mig lyckligt lottad. Samtidigt känns det som om att jag har tagit livet för givet, som att jag trott att det alltid kommer att vara såhär. Att hela släkten alltid kommer att vara samlad och att vi aldrig kommer att sakna någon. Detsamma gäller bland mina vänner. Alla som jag älskar kommer att leva för evigt, eller åtminstone lika länge som jag.
Någonting hände i min närhet som satte hela tillvaron ur balans. Det har fått mig att förstå att jag har varit väldigt barnslig i mitt önsketänkande. Det fick mig att omvärdera ett och annat. Precis som alla andra vet jag att döden är alla varelsers gemensamma öde. Ibland behöver man kanske en väckarklocka för att påminnas. För mig behövdes det en bisarr händelse för att komma på det.
Drömmen om odödlighet var fin och trygg. Jag är ledsen för att jag vaknat upp ur drömmen, men samtidigt glad. Nu har jag för första gången insett att vi alla lever på lånad tid, och även tiden som vi har fått tillsammans är bestämd. Detta innebär att vi bör göra så mycket som möjligt av den. Då menar jag inte materiellt, utan att vi ska tillfredsställa själen och ge den så många goda upplevelser som möjligt. Tillfredsställa sin egen själ och genom detta hjälpa andra att tillfredsställa sin.
Vi bör vara snälla mot oss själva, för om inte jag tar hand om mig så kommer ingen annan att göra det. Ta hand om din kropp och själ. Uppskatta dina nära. Det är den bästa julklappen!