Den 24 april är en sorgens dag för oss assyrier, armenier och greker. Dagen då Turkiet verkställde sin plan att utrota oss från denna värld. 102 år har gått och mycket har hänt men inte till vår fördel. Fortfarande än idag bevittnar vi det som händer oss i Assyrien. Ett land som Turkiet fortsätter att mörda, förtrycka och förneka som man gjorde 1915, en folkgrupp som deltog i folkmordet och som än idag fortsätter med förtrycket, mördandet, hot, konfiskeringar och förnekande. Länder som förnekar ens etnicitet i ett försök att minimera en till en religiös grupp. Men tyvärr stannar det inte där. Inom oss själva har vi bevittnat splittringar, hat och förräderi gentemot vår nation på grund av maktbegär som resulterat i döljande av folkmordet och historieförfalskning. Många utmaningar har vi framför oss, så vad kan vi göra och vad måste vi göra?
Frågorna är många men en sak är säker, att inte göra något är att gräva sin egen
grav. Så var ska vi börja?
Tipset är att först identifiera nycklarna till ens nations överlevnad vilket är ”språket”, ”kulturen”, ”historien” och ”engagemang”. Att vi lär oss att ta till dessa nycklar kommer att hjälpa oss på vägen och ge oss styrka att fortsätta att ta oss an de utmaningar vi har framför oss. Att berätta om folkmordet är väldigt känslosamt för många där utvägen blir tyvärr att inte berätta om det. Men det måste berättas, det är inte vårt fel, vi dödade oss inte själva, Turkiet gjorde det. Det samma gäller Simelemassakern, informera och berätta, hur känslosamt det än må vara. Vi ska stödja varandra till slutet för att vi måste det, vi har inget annat val.
”Språket håller på att dö ut på grund av att det inte är så många som talar det längre” säger många som tyvärr väljer att inte lära sina barn eller varandra vårt språk. Här måste vi förstå att det inte spelar någon roll hur många det är som talar det och istället ställa oss frågan varför det inte är så många som talar det och börja lära ut. Till sist kommer den dagen då vi inte tänker i dessa tankar kring språkets utrotande utan istället på språkets utvecklande.
Engagera varandra, delta i högtider som Akitu, Seyfo-manifestationen och andra demonstrationer och manifestationer för vårt folks framtid i diasporan och i Assyrien. Engagera er politiskt. Bara genom att visa sig på något av nämnda gör att allmänheten får upp ögonen för engagemanget som finns och det kan trigga fler att engagera sig. Vi har inget att förlora på det, vi kan och vi måste engagera oss.
Allt börjar i ens hjärta, ”kärleken till folket och hemlandet”, reflektering av vad som gjorts, vad som ska göras och vad som måste göras. Hitta inte hinder, utan vägar som vi kan samarbeta kring, vi har många organisationer idag som tyvärr låser sig på de hinder vi har och blir förblindande av det. Ensam kan inte lyckas men tillsammans kan vi och tillsammans ska vi segra.
