Är en assyrisk autonomi bara en dröm? Vad måste vi som folk göra för att förverkliga den ursprungliga tanken om att få eget land? Sargon Maraha tycker att första steget, för assyrier i diaspora, är att börja skapa nya band till hemlandet.

Jag har alltid haft ambitionen att vårt folk, med alla våra benämningar, en dag ska ta tillbaka vårt fädernesland Assyrien-Bethnahrin.  Jag vet att det låter som en omöjlighet och att många tänker ”vilken drömmare” redan efter första meningen. Jag må vara en drömmare och älskar att drömma men denna ambition är ingen dröm eller utopi. Jag vet att vi kan ta tillbaka vårt land om vi verkligen vill.

Det kommer inte ske över en natt och det kommer definitivt inte ske som läget ser ut idag. Då syftar jag främst på situationen i diaspora och vårt folk som lever i den. Majoriteten av folket i diasporan lever ett rikt liv, med rikt menar jag inte nödvändigtvis materiellt. Det kan handla om kärlek och trygghet i vardagen. Denna tillvaro har enligt min mening fått oss att bli bekväma, en bekvämlighet som i sin tur minskat vår ”hemlängtan”.

Idag bryr man sig kanske inte lika mycket om assyrierna i hemlandet som man gjorde för 15 år sedan. Jag har inte gjort någon statistik på det här utan det är ett antagande baserat på egen erfarenhet. Nåväl, för att väcka intresse och skapa nya band till hemlandet anser jag att det enklaste sättet är att helt enkelt åka ner till Assyrien och leva där under en längre tid, säg 6-12 månader. Nu vet jag att det finns få assyrier som vågar bege sig till hemlandet för att göra assyrisk värnplikt och kriga för sitt lands självständighet. Lika få föräldrar skulle tillåta sina söner och döttrar ta värvning i armén.

Mot bakgrund av det föreslår jag att man börjar lite lätt på skalan och startar en assyrisk förmedlingsorganisation i Nineve. Organisationens huvuduppgift ska gå ut på att agera som stöd för nyanlända assyrier från diasporan. För att kunna erbjuda de bästa förutsättningarna måste det således finnas en fungerande plattform som sysslar med frågor rörande jobb, logi, språk, guidning, orientering med mera. Väl nere i hemlandet bor man som inneboende hos en assyrisk familj och lever under samma förutsättningar. Vidare kan man sysselsätta sig med volontärarbete. Idag finns det exempelvis många assyriska ungdomar som volonterar i Afrika, varför inte göra det i hemlandet?

Att hitta jobb i hemlandet kanske blir svårt med tanke på situationen, men extraknäck bör inte vara helt omöjligt att ordna. Putsa skor kan vi alla göra. Alternativt att föräldrarna skickar ner ca två tusen kronor i månaden. Syftet med resan och vistelsen är att få ökade kunskaper om sitt folk i hemlandet. Vilka likheter respektive skillnader finns det mellan oss? En del av svaren lär man hitta i den dagliga kontakten med sina bröder och systrar samt i utforskningen av landet. Som bekant finns det en stor variation på heliga och historiska platser i Assyrien som är värt att besöka. Lägg till de många byar som spelade en stor roll under Assyriska folkmordet. Allt detta kommer skapa nya band till hemlandet samt bidra till en ökad medvetenhet om ens rötter, det är jag övertygad om.

Den långsiktiga planen är att institutionalisera en assyrisk militärbas med målet att ta tillbaka Assyrien. Nu talar jag inte om 5-10 år, utan här rör det sig om 30-40 år. Tanken är att generationer av framtida assyrier födda i diasporan skall åka ner till Assyrien för att kämpa för sitt folks rättigheter. Barnet bör vara förberett av föräldrarna på att en period av ens liv ska spenderas i hemlandet. Målet med militärbasen skall inte vara att attackera, utan att försvara.

Jag vill gärna dra paralleller till de kibbutzarbeten som europeiska judar utförde under tidigt 1900-tal. När andra världskriget höll på att bryta ut flydde flera judar till diverse platser runtom i världen, flera hamnade i Palestina. Under nämnda tid var delar av Palestinas yta obeboelig p g a alla träskmarker. Nyanlända europeiska judar grundade tillsammans med israeliska judar ett jordbrukssystem som hade stor betydelse för landets utveckling. Frukten av detta arbete bidrog till grundandet av staten Israel 1948. Judarna var tvungna att fly Europa p g a nazismens framfart, vi assyrier är inte det. Men som det politiska läget ser ut idag, där främlingsfientliga krafter vinner alltmer mark i diverse regeringar i Europa vet man aldrig hur framtiden ter sig. 

Idag existerar det liknande tankegångar där assyrier från diasporan åker till hemlandet för att leva där. En del av dessa människor krigar även för sitt land. Åtminstone tror man det. Vad man i själv verket gör är att kämpa för kurdiska intressen i hopp om att få en bit mark. Tanken må vara god, men naiviteten och beroendeställningen lär resultera i ännu ett misslyckande. Ska vi göra något ska vi inte göra det i beroende av någon. I synnerhet av dem som ockuperat vårt land.

Assyrier som gillar att skriva onyanserade texter avskilda från verkligheten finns det gott om. Maktgalningar och intrigmakare har vi också. Oftast är orsakerna prestige, familjefejder och ren dumhet. Det jag eftersöker är assyrier som går från ord till handling. Nu kan jag inte påstå att våra assyriska organisationer sitter och rullar tummarna dagarna långa. Men det känns som att vi inte längre utvecklas med alla sedvanliga aktiviteter och aktioner.   

Jag anser att en radikal förändring behövs ifall vi inte vill vara assimilerade om 100 år. Vi kan inte förvänta oss att Assyrien ska krypa sig upp i vår famn när vi sitter med armarna i kors. Nu tänker säkert många ”men åk ner själv”. Visst, jag kan åka ner, men vad kan jag uträtta på egen hand liksom. Låt oss unisont bilda en ny organisation och ideologi. Låt oss tillsammans åka ned till Assyrien och bygga upp landet själva.

Glöm all prestige, glöm alla konflikter, glöm alla maktbegär. I hemlandet är vi mer eller mindre beroende av varandra och strävan efter enighet blir således lättare. Frågan är hur mycket var och en av oss är villig att ge för nationens skull?

Sargon M