En tragisk konsekvens av det pågående Irakkriget är de stora strömmarna av människor som dagligen flyr landet. Vart tar stora delar av Iraks befolkning med all dess etniska variation vägen? Under vilka omständigheter lever de som flyktingar? Sebrin Aho träffade journalisten Nuri Kino, nyss hemkommen från Jordanien, som med ett sorgset uttryck i ansiktet snabbt gav en inblick i det han själv kallar för, Mellanösterns största flyktingkatastrof sedan Palestinakrisen 1948.
– Med nästan två miljoner interna flyktingar, över en miljon flyktingar i Syrien och 750 000 i Jordanien är situationen ohållbar, säger Kino och vädjar till omvärlden om hjälp till flyktingarna.
Det här var inte Kinos första resa till Jordanien, däremot den minst planerade. För en drygt en månad sedan bjöds han in av Mor Afrems stiftelse i Tyskland. Det är tidskriften Funoyos chefredaktör Nuri Ayaz och den välkände assyriske läkare Samir Afram som startat en ny organisation för att hjälpa assyrier både i hemländerna och i diasporan.
– Jag blev uppriktigt förvånad över tyska -och holländska assyriers okunskap angående sitt eget folks situation, säger Kino som var i Tyskland för att föreläsa i egenskap av förebild.
Okunskapen som Kino syftar på är att de knappt kände till hur kriget i Irak drabbat landets ursprungsbefolkning. Ingen av de närvarande visste heller något om assyriernas massiva flykt och orsaken till den.
Syster Hatune, en assyrisk nunna tillika grundare av en biståndsorganisation verksam i Indien för att hjälpa de syrisk-ortodoxa i landet, blev under Kinos föreläsning mycket illa berörd av vad hon fick höra varmed hon reste sig upp och sade att något måste göras. Syster Hatunes ord blev till handling och strax innan påsk åkte ett team på sex personer däribland Kino, syster Hatune och advokaten Febroniya Atto ned till Amman, Jordanien med målet att förhöra sig om de assyriska flyktingarnas öde berättat i deras egna ord.
Det går inte att ta miste på sorgen i Kinos ögon när han berättar om de olika familjernas livsöden, den ena mer tragisk än den andra. Det är berättelser om blod, förföljelse och daglig terror. Barn som förlorat båda sina föräldrar, föräldrar som sett sina döttrar bli nedskjutna och kroppar som brutalt lemlästats.
– Att en assyrisk familj vaknade en morgon och upptäckte sin sons huvud på en risbädd utanför ytterdörren visar på graden av brutalitet, säger Kino och berättar att han direkt efter hemkomsten låst in sig i tre dagar för att skriva ner dessa härtskärande historier.
– Jag var tvungen att få ur mig historierna ur kroppen, resultatet är en rapport som inom kort kommer att ges ut i pocketform på svenska, tyska och engelska. Det är mitt bidrag till flyktingarna, säger Kino.
Med sitt ”bidrag” menar Kino att både resan till Jordanien och boken är hans bistånd till flyktingarna, han har inte fått betalt för resan utan har gjort det helt ideellt. Han tänker också låta överskottet från en eventuell vinst på försäljningen av rapporten gå till flyktingarna via Mor Afrems stiftelse.
Sedan är tanken att den skall spridas till olika beslutfattare, regeringar, frivilligorganisationer för att förmedla den mardrömslika situation som dessa människor lever i. Kino poängterar att rapporten inte är en partinlaga, dock att den handlar om de assyriska flyktingarna. Titeln på boken blir just ”En pojkes huvud på en risbädd – Sex dagar i Amman”. I boken, som är skriven i dagboksform, får man möta dessa familjer vilka teamet under sex dagar intervjuade, grät och skrattade med.
– Det var otroligt att se hur dessa människor, allt mörker till trots, ändå lyckades finna glimtar av ljus och glädje i sin tillvaro, berättar Kino och lyser upp.
Han berättar om tacksamhet och glädjetårar då familjerna, både av Kino och av syster Hatune, blev bistådda med pengar till mat, kläder, hyra med mera. Kino själv blir full i skratt då han berättar om hur teamet en dag ockuperade polisstationen i Amman för att hindra deportationen av en assyrisk ung man, vilket man efter många om och men lyckades med.
Historierna från krigets Irak är lika många som flyktingarna därifrån och det skulle vara omöjligt att försöka återge alla här, men sorgen är alltid densamma. Stora delar av Irak är idag uttömda på dess ursprungsbefolkning assyrierna. I Dora, tidigare en helassyrisk stadsdel i Bagdad, bor idag endast 5-6 familjer. Deras egna ord på vad som har drabbat dem är ”Seyfo – etapp två”, det vill säga en fortsättning på det folkmord som drabbade folkgruppen år 1915 i sydöstra Turkiet.
[FOTNOT: Hujådå kommer att publicera delar av rapporten i en artikelserie som börjar i juli/augusti numret.]