Alla överlevande från Seyfo är idag döda, men deras ättlingar väntar på en turkisk ursäkt – och kanske också på skadestånd eller någon annan slags kompensation. Professor Ove Bring reder ut juridiken kring detta.

Rättvisa innebär att de som gjort sig skyldiga till brott straffas. Efter de massiva brott som begicks under Seyfo var de några få av förövarna som straffades. De allra flesta kom undan utan att behöva stå till svars för sina illgärningar – något som bidrog till de överlevandes smärta.

Rättvisa innebär också att de som drabbats kompenseras på olika sätt. Efter Förintelsen har Tyskland betalat stora summor till överlevande, anhöriga till offren, judiska organisationer och staten Israel. Något sådant har vi naturligtvis inte sett från turkisk sida, eftersom den turkiska statens åsikt varit att något folkmord aldrig ägt rum.

Rent mänskligt är det rimligt att kräva att Turkiet ska gottgöra ättlingarna till alla folkmordsoffer. Men finns det också en juridisk grund för att kräva det? En av dem som undersökt det är Ove Bring, professur emeritus i folkrätt vid Stockholms universitet. Han har nyligen föreläst om detta ämne på ett seminarium i Europaparlamentet.

Ett argument som ofta används i denna diskussion är att FN:s folkmordskonvention antogs först år 1948. Händelser som ägde rum före det kan betecknas som folkmord, men däremot kan en lag inte tillämpas retroaktivt. Bring påminner dock om att redan år 1915 fanns det folkrättsliga förpliktelser, bland annat den så kallade Martensklausulen, uppkallad efter den rysk-etniske juristen Fjodor Martens. Denna klausul ingick i Haagkonventionerna från år 1899 och 1907 och stadgade att invånarna skyddades av ”humanitetens principer” och ”det allmänna samvetets bud”. Det som den osmanska regeringen gjorde mot assyrier, armenier och greker bröt självklart mot dessa principer och bud, som alltså redan då var en del av folkrätten.

Individuellt ansvar utkrävdes, som konstaterat, endast i få fall och idag finns inga levande individer att utkräva ekonomisk kompensation ifrån. Frågan gäller därför om det finns ett statligt ansvar för händelserna. Vissa hävdar att den turkiska republiken inte ens existerade när folkmordet ägde rum. Men det är en allmän uppfattning, delad också av Turkiets regering, att dagens turkiska republik är en fortsättning (successor state) på det osmanska riket. Däremot har, enligt Bring, den långa tiden av overksamhet gjort att det är svårt att idag kräva gottgörelse, ”allt för många decennier har gått för att ekonomiska krav skulle vara juridiskt operativa”. En princip om preskription av alltför gamla fordringar träder in i bilden.

Rent juridiskt ser det alltså inte så ljust ut. Men, tillägger Bring, det kan finnas möjlighet när det gäller kompensation för olagligt tagande av egendom.

Från en strikt juridisk synvinkel är kompensation för berövad fast egendom möjlig. Det olagliga innehavet av egendom, som lagstridigt övertogs 1915-19, kan ses som en kontinuerligt fortgående olaglighet som gör stadgandena om preskriptionstider irrelevanta. Om det ursprungliga ägarskapet är väldokumenterat, liksom övertagandet av egendomen, kan saken föras till Europadomstolen för mänskliga rättigheter i Strasbourg.

Bring konstaterar som avslutning på sitt föredrag att den här juridiska vägen ännu aldrig prövats, men att det nu kunde vara dags att göra ett försök.