Asyriska folket är ”levande fossiler” som vägrar ge upp. Patriotiska känslor kan plötsligt ändra livet även för den som levt långt ifrån Assyrien fysiskt och mentalt. Det är jag ett levande bevis på, skriver insändarskribenten David Shisha.
Är det möjligt att väcka genuina nationalistiska känslor hos dagens assyrier? Enligt mig är svaret ja,
För en 28 årig assyrisk man från Irak som anlände till Sverige vid 4 års ålder finns nog inte en droppe nationalism i kroppen. Jag kan i alla fall ärligt säga att jag inte brydde mig om vad som pågick i Irak, trots nyheter om bombade kyrkor och kidnappningar. Dåliga nyheter kunde snabbt skakas av och glömmas bort. Att fokusera på annat, som att planera kommande helg, fick mig helt enkelt att må bättre. Varför ska jag bekymra mig över Irak tänkte jag. Mina egna släktingar levde kvar i Baghdad ett par år efter att invasionen inleddes, ändå hade jag inte dem tankarna. Jag, som troligtvis många andra, var alldeles för upptagen med mitt fina liv här i Sverige, ett tryggt och behagligt liv långt borta från allt elände.
Men ett tryggt liv långt från mitt ursprung kommer inte kostnadsfritt, därför är jag glad över att en kall och mörk januaridag förändrade min tankegång. Jag kan inte riktigt svara på vad som ändrade mina tankar, vad som fick mina känslor att göra en 180-vänding. Jag tror att det kan ha varit en artikel jag läste någonstans eller kanske något jag hörde, oavsett vilket så förändrade det mitt liv. Det låter kanske något dramatiskt, men det är sanningen. Jag började plötsligt bry mig om mitt folk, assyrierna, som fått gå igenom så mycket elände under flera århundraden. Veckorna efter att jag ”vaknat upp” kändes väldigt tunga, det var som ett bombnedslag av dåliga nyheter och tragiska historier. Som en galning började jag att läsa artiklar och nyheter och söka efter allt som hade med assyrier att göra på Internet. Jag blev besatt av att läsa allt som berörde assyrier, varje nyhet, varje kommentar på Facebook och andra forum, varje inlägg någonstans på någon hemsida, jag ville veta allt. Det var ett desperat försök att hitta goda nyheter om mitt folk. Men endast elände haglade ner över mig, ingenting var ju bra!
Jag hamnade i en grop och blev något deprimerad. Det blev svårt att fokusera på jobbet, familjen, vännerna, ja min omgivning helt enkelt. Det kändes som inget hade en mening, inget var lika viktigt som mitt assyriska folk. Den enda frågan som snurrade runt i huvudet på mig var VARFÖR! Varför har vi det såhär? Varförhar vi blivit och förblir förtryckta av hela Mellan Östern? Det kändes som att hela världen var emot oss, fortfarande dyker den känslan upp ibland. I synnerhet tänkte jag på varför vi ska förlora vår mark, varför ska andra folkgrupper stjäla vårt land ifrån oss? Varför kommer dem undan med något så ont? Varför ska dem komma undan med det assyriska folkmordet, Seyfo? Varför ska ursprungsbefolkningen i Irak bli tvungen att lämna sitt hem medan förövarna haffar åt sig all mark och de rikedomar som finns begravda under? Dem bygger upp sin framtid medan vi hamnar åt sidan. Varför får inte vi chansen att kontrollera våra egna intressen på vår egen mark?
Ytterligare ett antal veckor gick där jag fortsatte att ställa frågan varför, det kändes som om att jag inte kunde ta mig ur gropen. Det fortsatte tills jag började ändra på frågeställningen i mitt huvud. Varför övergick till hur och vad. Hur har vi hamnat i denna situation? Vad är orsaken till vår assyriska tragedi? Men den absolut viktigaste frågan som ledde till att jag sakta började ta mig ur ångestgropen var, VAD kan vi göra? Mer specifikt tänkte jag på VAD jag själv kan göra.
Efter att ha varit aktiv i den assyriska frågan under drygt ett halvår, kan jag inte längre komma ihåg hur det känns att vara ignorant, jag har glömt det helt och hållet. Detta är något jag är väldigt stolt över. Det känns som att Assyrien och dess folk finns i tankarna varje vaken minut. Jag har öppnat upp ögonen och kommer inte att stänga dem igen!
De assyrier jag har talat med om detta anser att det tar ”för mycket tid” och vill därför inte engagera sig. Jag menar dock att det tar den tid du VÄLJER att lägger ner. Jag tror att en kombination av personlig vinning och engagemang i den assyriska frågan är det mest optimala. Folk bör hitta sin grej så att säga, hitta sitt sätt att engagera sig baserat på egna intressen och egenskaper, glöm inte att du även bygger upp ditt sociala nätverk. I mitt fall handlar det främst om kunskap, jag vill lära mig mer om min egen historia och om mitt folks politiska situation. För att skapa ett genuint intresse för ett ämne så måste man först lära sig om det. Det finns många böcker skrivna av assyrier om assyrier, jag har själv nyligen köpt på mig flera och läser just nu boken ”Assyrians: From Bedr Khan to Saddam Hussein” av Frederick A. Aprim. Jag rekommenderar den till alla som vill lära sig mer om assyrier. Inte bara lär du dig mycket om vår historia men du bidrar även till att stödja assyriska författare så att dem kan fortsätta publicera böcker.
Nu känns det som att jag bara har talat negativt om ”assyrianismen”, men det finns även en ljus sida som ger hopp. Jag har kommit i kontakt med andra människor som tänker inom samma banor, det är sådana människor som är bakom The Nineveh Project och Assyria For Assyrians humanitära aktion, vilka är i inledningsfasen. Jag är själv engagerad i båda och hoppas att fler blir intresserade att gå med, mer information finns på deras respektive hemsidor samt på Facebook. Låt mig avsluta mitt budskap med följande meningar, den assyriska frågan kräver visionärer, människor måste tro på att förändring kan skapas. Det är ett långsiktigt projekt som kräver flera generationers engagemang, men grunden måste läggas av oss idag. Det assyriska folket är ”levande fossiler”, vi har funnits länge och genomgått väldigt mycket elände, islams erövring av Mellan Östern var inte direkt det bästa som kunde hända oss heller. Men trots allt är vi fortfarande här idag, jag sitter och skriver mina tankar om Atour som du kan läsa på en hemsida över Internet. Det jag menar är att vi har klarat oss så här långt, och idag finns alla verktyg till vårt förfogande. Tycker du att vi verkligen ska ge upp och bara försvinna? INTE EN CHANS!
Jag hoppas att min ”assyriska upplevelse” gav dig motivation, kom ihåg att engagemang kan vara något så litet som att komma med förslag eller växla några ord med någon, det viktiga är att vara aktiv och långsiktig, ha Assyrien i dina tankar.
Posh Pshena o Khaya Atour!
David Shisha
Relaterade artiklar
