Jag har alltid gillat den romantiska bilden av diskare. Med rinnande svett och smutsiga kläder står de lutade mot väggen ute i gränden. Jag ansåg väldigt tidigt i min barndom att diskare är riktiga män.

När jag står i matsalen i skolan för att lämna tallriken och besticken brukar jag titta in i disken där tallrikarna är uppradade och diskmaskinen ryker. Jag tänker tillbaka på tiderna då jag stod i disken i olika caféer, svettandes med smärta i fötterna. Men det var kul, för att man kände sig trots allt levande.

Jag får ibland suget att hoppa in där i skoldisken och dra ut varma tallrikar, bränna mig på fingrarna och sedan svepa utsidan av handen längst med pannan, på det där klassiska sättet diskare gör. Sen skulle jag ta ett djupt andetag.

Många säger att man blir en man efter Lumpen. Att det är ett slags manstest. Det verkliga manstestet är disken.

Jag anser att varje man någon gång under sin tid ska stå framför en ångande diskmaskin med högar av tallrikar och bestick som väntar på sin tur. Det är där man inser livets stora frågor. Ensam tillsammans med smutsiga och varma kastruller.

Man slipper alla jobbiga kunder och allt prat. Det är bara du och dina tankar.

Jag har alltid gillat den romantiska bilden av diskare. Rinnande svett och smutsiga kläder står de lutade mot väggen ute i gränden. Jag ansåg väldigt tidigt i min barndom att diskare är riktiga män. Det pumpande hjärtat i en verksamhet.

När jag somnade i fredags drömde jag om att min chef på restaurangen som jag jobbade i under sommaren ringde mig och sa att jag skulle jobba i disken. Jag vaknade av ett samtal i min mobil och min dröm blev verklighet.

Jag tackade ja direkt.

Min vän ringde upp mig något senare, som för övrigt har jobbat som diskare i fyra år, och frågade om jag skulle hänga med ut. Men jag svarade att jag ska jobba.

– Back to basics alltså? Frågade han.
– Tillbaks till rötterna, svarade jag.

Passet gick bra. Byxorna var blöta, tröjan var som doppad i en kloak och fötterna led. Och det var underbart.