Plötsligt stod hon där ute i kylan. Fysiskt utkastad från sitt föräldrahem. Känslomässigt en krossad själ. Hon tillhörde inte gemenskapen längre.
Innanför gemenskapens grindar fanns allt prat om hur familjen ställer upp i alla väder och att alla älskar alla i evighet. Men utanför grindarna upphörde plötsligt allt. Alla regler som gällde innanför existerade inte längre. Hon var plötsligt ingen.
Ute i kylan mötte hon istället förkastning, förlöjligande, förnedring och övergivenhet. Istället för kärlek och förståelse rådde en ovilja att förstå. Inskränkthet och fördomar tog över. Vad hade hon gjort för fel för att möta denna hårda dom? Vem var dem som hade tagit sig rätten att bli domare och avgöra vad som var rätt respektive fel?
Hon hade följt sitt hjärta och sin vilja. Hon hade träffat någon som hon ville leva med. En människa som, för dem, inte passade in i deras mallar och ramar. Enligt familjen förstod hon inte sitt bästa; hon såg inte vad de kunde se. De tyckte att hon hade fel och att hon hade valt fel, och så var det bara.
Familjen hotade med att ta avstånd, och plötsligt var hon inte med längre; inte en av dem. De ansåg det vara för hennes bästa. För vems bästa? Hennes eller deras?
Deras lycka hängde på hennes lycka sades det, men i verkligheten var det inte så. Ingen kunde se hennes lycka och alla känslor inom sig som hon så gärna ville förklara och ge uttryck för. Den lycka hon bar kastades snabbt ut på gatan. Hon hade gjort dem olyckliga. Hon var orsaken till allt lidande och elände som familjen upplevde. Till det kan tilläggas vad alla andra skulle säga och tycka.
Hennes lycka övergick till sorg, tårar, vilsenhet och förvirring. Varför behövde det bli så här? Hur kunde det bli så här? Var fanns hon i allt detta? Hennes känslor, drömmar och önskningar? Hon kände sig liten och bortglömd. Hon var övergiven. Hennes själ blev insnärjd i kollektivets bojor. Det gjorde ont; smärtan i själen var olidlig.
Självständighetens vingar hade ett pris och det var sorg. Sorgen att bli övergiven; sorgen av att förtroendet och respekten hade raserats; sorgen att det kunde vara på ett annat sätt. SORG är ordet för vad hon varit med om.
Vem är hon då som har fått betala så högt för frihetens väg? Hon är jag, hon är du, hon är grannflickan som tror på att var och en bör få leva sitt liv på det sätt som hon själv vill. Där familj älskar och stöttar varandra oavsett val. Även när man inte förstår allt eller håller med varandra. Det är då som kärleken utmanar var och en av oss. Det är då vi vill bli älskade och mötas av kärlek.
Kollektivets bojor kan bara slås sönder när det finns ett fokus på respekt och kärlek för den enskildes behov och önskningar.
Sylvia Rezania är politisk sekreterare och frilansjournalist. Hon bor i Täby, är gift och har två barn, Mina 3 år och Emil 1,5 år. Hon är intresserad av politik, mänskliga fri- och rättigheter, föräldrarskap, socialt arbete och orientalisk matlagning. Hennes motto är: Inget är omöjligt om man tror på sig själv.