Historien är full av olyckliga slut för folkgrupper. Många etniska gruppidentiteter känner vi bara till med hjälp av arkeologin.Varför har en del folkidentiteter lyckats överleva medan andra har dött ut och hur har den assyriska identiteten lyckats leva vidare?

I Mellanösterns fall är det extra intressant med tanke på debatten kring assyrisk identitet och historia i vår tid. Varför dog exempelvis den babyloniska, sumeriska och arameiska identiteten ut medan den assyriska eller judiska överlevde? 

I fallet med den assyriska identiteten finns tre faktorer som sticker ut. För det första så var den assyriska identiteten enhetlig under forntiden. Den var dessutom kopplad till religionen. I centrum för denna identitet fanns termen ”Ashur”. Ashur var namnet på assyriernas nationalgud. Hans följare identifierade sig således som ”Ashuraye”, det vill säga Ashur-dyrkare. Landet som dessa Ashur-dyrkare bebodde kallade de för ”Maet Ashur”, Ashurs land. Språket som de talade kallade de för Ashurittu. Denna enhetlighet där benämningen på språket, religionen, landet och befolkningen byggde på samma term kan vara en viktig faktor som hjälpte den assyriska identiteten att klara sig fram till våra dagar. 

Den andra faktorn är tidsaspekten. Den äldsta förekomsten av assyrisk identitet är flera tusen år före vår tideräkning. Om man enbart räknar in den tid då det assyriska kärnlandet i norra Mesopotamien var under assyriskt styre så blir summan 1700 år. I folkgruppssammanhang är detta en väldigt lång period. Den svenska identiteten är exempelvis inte äldre än 1500 år. Den långa perioden gav den assyriska identiteten chansen att rota sig djupt inom sitt kärnområde.

När förutsättningarna för den assyriska identiteten började förändras och försämras i och med den politiska omvälvningen runt 600 år före Kristus då assyrierna förlorade makten över sitt imperium och kärnland, sattes identitetsbygget på prov. Flera främmande härskare avlöste varandra under de följande århundradena i norra Mesopotamien. Ändock kan forskarna urskönja spåren efter den assyriska identiteten. Cirka sju sekler efter maktförlusten, i nära anslutning till Jesus levnadstid ser vi till exempel att romarna etablerar en provins under namnet ”Assiria Provinsia” i norra Mesopotamien. Provinsen blev kortlivad men avslöjar att den assyriska identiteten fortfarande levde vidare i sitt ursprungsområde. Kort därefter blir bevisen för dess överlevnad starkare och tydligare. Efter två till trehundra år efter Jesus börjar en kristen närvaro göra sig gällande i norra Mesopotamien och utkristalliseras under benämningen ”Suroye” eller ”Suraye”. Från denna tid och framåt kan vi se hur människorna i norra Mesopotamien bygger upp två kyrkor som har sin bas i exakt samma område som det forna assyriska rikets kärnland. 
Den kristna eran innebar samtidigt en stark tillbakagång för den förkristna assyriska identiteten bland befolkningen. Nu var man kristen. Punkt slut. 

Det dröjde fram till nationalismens intåg i Mellanöstern under slutet på 1800-talet och början på 1900-talet innan den kristna befolkningen i det assyriska kärnland gjorde en återkoppling till den förkristna formen av sin identitet. Snart blev förståelsen av benämningen ”suryoye” eller ”suroye” en helt annan. Sedermera kom även historikerna att hänga med och bekräfta den assyriska identiteten som vi bär med oss idag. 

Afram Barryakoub