I denna utförliga insändare reflekterar Ninos Badur över villkoren för en assyrisk-kurdisk dialog om det förflutna och framtiden. Båda folkgrupper lever idag i samma geografiska område och dialogen dem emellan är viktig. Men hur ska dialogen föras och under vilka förutsättningar?

Det finns en sedan länge tillbaka väletablerad beteckning på området Beth Nahrin. Den geografiska beteckningen Kurdistan är resultatet av en givande, stark och enad ideologisk kamp. Och som sådan är den värd stående ovationer. Att kampen förts på det assyriska folkets bekostnad, är den främsta anledningen till att jag inte deltar i sådana ovationer.

I en politisk diskussion, kan det tänkas att en assyrier hänvisar till FN:s olika stadgar och bestämmelser – som jag inte är särskilt insatt i – som gäller autonomi och ursprungsminoriteters rättigheter. Jag är dock så pass insatt att jag vågar påstå att autonomi inte kan beviljas, om ursprungsbefolkningen inte utgör majoritet i ett visst givet område. Och så är det väl idag; kurderna utgör en ganska stor majoritet i landområdet Beth Nahrin. Någonstans där tar diskussionen slut. Assyrierna är ytterst få i området, kurderna väldigt många; autonomi kan därför inte vara aktuellt för assyriernas del. Det framgår klart och tydligt av FN:s regelverk. Men vad reglerna inte tar hänsyn till är varför ursprungsbefolkningen är ytterst få i det aktuella landområdet, när de för inte så länge sedan var åtminstone en stark minoritet, sett till antalet. Svaret är enkelt: folkmord, massmord, förföljelser och förtryck i alla former. Assyrierna har i princip dödats, våldtagits och jagats bort från landområdet, med resultatet att kurderna stannat kvar som majoritet – utan några starka minoriteter överhuvudtaget. Därefter hänvisas till FN:s stadgar om autonomi och nationellt självbestämmande för kurderna, och enligt vissa med all rätt. FN:s regler kan då nästan sägas främja massförföljelser och folkmord. Det är med största säkerhet inte tänkt att reglerna ska fungera på detta sätt. Men genom att hela tiden framhålla att ”det där endast är historia”, så har vi ett regelverk som inte endast är otillräckligt, utan också rent ut sagt avskyvärt. Nog om detta.

Som assyrier anser jag att man i alla situationer och sammanhang ska tala om hemlandet med dess rätta beteckning – Assyrien, eller Beth Nahrin om man så vill. Nyhetsuppläsarna i Suroyo TV:s nyhetsprogram Tebe är mer eller mindre kända för att de uttryckligen säger Kurdistan under sina nyhetsrapporteringar om Irak. Ingen tycks ingen reagera särskilt på detta, förutom inom hemmets fyra väggar genom att knyta handen i byxfickan, som det så träffande kallas.

Jag är inte av den uppfattningen att jag blundar för möjligheten att samarbeta eller åtminstone föra dialog med icke-assyriska organisationer och nationer. Inte minst kan man väl säga att något annat vore odemokratisk, och således emot det som borde vara en viktig beståndsdel av våra värderingar. Att vägra ha en dialog med majoriteter och övriga minoriteter kan så småningom bana vägen för en sådan instängdhet och isolering, som kännetecknar osund extremism. Här bör också framhållas att en sådan dialog över gränserna ska vara ömsesidig, och fordrar därmed ömsesidig respekt och förståelse. Det låter möjligen som ett ideal i ett politiskt område som präglas av korruption, maktlystnad och annat som motverkar ett gott politiskt klimat. ADO bedriver det assyriska folkets intressen i dialog med kurdiska makthavare, varför organisationen ibland omtalas i termer om ”kurdvänlig” och ”kurdvänner”, som skällsord. Varför? Till att börja med är ju kurdofobin starkt inpräntad i det assyriska medvetandet, på ett kollektivt plan, med Seyfo och efterföljande förtryck som faktorer härtill. Detta är för närvarande ofrånkomligt, eftersom någon form av försoningsprocess inte ens påbörjats. Den assyriska kampen pågår just nu för att få Seyfo erkänt, vilket kan sägas utgöra ett inledningsskede till en försoningsprocess. När denna kamp möter ett så starkt motstånd, av stark politisk kaliber i form av Carl Bildt och i princip hela den turkiska staten, vore det naivt att påstå att det är märkligt att ”kurdvänlig” används som skällsord. Assyrierna har rätt att hata. Låt oss stanna vid detta. Frågan om det är bra eller dåligt med detta hat, tänker jag inte diskutera vidare här. En sådan diskussion tenderar också att bli onyanserad och komplicerad.

Den kurdiska nationens intressen står ofta i motsatsförhållande till den assyriska nationens. En eventuell dialog kan redan på den grunden sägas vara utsiktslös. Att samarbeta eller föra dialog med den kurdiska nationen innebär dock inte, eller ska åtminstone inte behöva innebära, att man arbetar för dennas intressen. Det är två skilda kamper, den assyriska och den kurdiska, som drivs av två (eller egentligen flera) åtskilda intressen. Det är nog inte orimligt om man påstår att den ena kampen utesluter den andra. Därför är kanske en dialog eller ett samarbete inte bara onödigt, utan också omöjligt. Men att föra dialog är likväl nödvändigt. Båda nationerna gör anspråk på samma landområde, och den heterogena befolkningen i området tvingar fram en dialog, om anspråket ifråga ska grundas på demokratiska värderingar.

Invändningarna mot en sådan dialog är många. En är exempelvis att demokrati inte har något att göra i Mellanöstern, bevisligen genom de otaliga diktaturerna; det går inte att kämpa med demokrati i ett politiskt klimat präglat av diktatur, förtryck och förföljelse. En annan är att det nyss nämnda hatet gör sig gällande; varför ska jag – vi, mitt folk – föra dialog med de där? En tredje invändning kan vara att, om vi utformar och systematiserar vår frihetskamp, vi klarar av det på egen hand. Alla dessa argument är egentligen värda att beakta.

Den första invändningen, att demokrati inte fungerar, har sin grund i en viss pessimism. Det hävdas att demokrati aldrig kommer att vinna mark i Mellanöstern. Jag, som västerländsk assyrier, tappar då mitt intresse för autonomi, låt vara en assyrisk sådan. En assyrisk autonomi, stat eller liknande självstyre utan demokrati bör inte finnas inom intressesfären för assyrier, särskilt inte bland oss som inpräntats med demokratiska värderingar sedan barnsben. Jag överger därför detta argument, eftersom kampen då är förgäves. Det är ju i grund och botten fråga om en frihetskamp, en kamp för frihet och självständighet. Det forna Assyrien var före sin tid i mångt och mycket: alltifrån statsskick, religion och all tänkbar forskning till militär, litteratur och byggkonst. Ska ett modernt Assyrien då vara efter sin tid? Demokrati ska det vara. Inget annat.

Vad gäller kurdofobin, som jag väljer att kalla det, är det svårt att motivera en dialog utifrån en invändning med detta hat som grund. Det är nämligen känslomässigt baserat, det är en identitet som vi assyrier bär med oss, rationellt eller ej. Pragmatismen kan dock motivera ett annat synsätt, men eftersom försoningsprocessen är långsam eller till och med obefintlig, är det nästintill omöjligt att med hedern i behåll argumentera emot. När en assyrisk kvinna eller man säger något i stil med: ”Mina förfäder har på ett brutalt sätt mördats, våldtagits och jagats bort av kurderna. Ska jag då finna mig i att diskutera med ättlingarna till dessa, när de inte ens erkänner vad som hänt, när de inte ens erkänner min rätt till mitt land, till min familjs mark, när de inte ens erkänner vem jag är?” En diskussion faller ofta platt på grund av sådana emotionella uttalanden, som ofta är utförligare, färgstarkare och skarpare. Givetvis finns många utomstående, den typiska vita, medelålders, västerländska mannen, som oförstående hävdar att det är löjligt att fästa vikt vid något så långt tillbaka i tiden. Det här är dock en kontextuell fråga, och den som yttrar något sådant hör uppenbarligen inte hemma i denna diskussion. Det kan ju också lyftas fram att kurdernas förtryck mot assyrierna pågår än idag. Det är således fråga om, under vissa perioder mer eller mindre, kontinuerlig förföljelse i olika former.

Ska vi då föra denna frihetskamp på egen hand? Det är nog detta ställningstagande som skiljer många assyrier åt i frågan om dialog med den kurdiska nationen. Det finns en viss stolthet hos de assyrier som hävdar att vi klarar frihetskampen, oberoende av eventuellt samarbete eller dialog med kurderna, och denna stolthet är berättigad enligt min mening. Men det måste finnas något mer än bara stolthet. Annars blir också detta endast ett emotionellt baserat argument, utan rationell grund. Det är dock sällan man hör något från dem som intar en sådan ståndpunkt. Jag efterfrågar därför inlägg i denna debatt, just avseende denna inställning. Det kan ju tänkas att, om vi assyrier för vår kamp för vår egen räkning, vi har större chanser att lyckas uppnå det vi vill. Jag uppfattar detta som ganska kompromisslöst. Det blir bara vi, vi, vi – och de. Faktum kvarstår dock: det finns fler kurder i Assyrien än vad det finns assyrier. Det finns fler intressen än de assyriska i Assyrien. Och inte nog med detta, så finns det inre stridigheter inom det assyriska folket. Även bland patriotiska och nationalistiska assyrier finns det skilda uppfattningar om mångt och mycket, kanske i grund och botten ideologiska. Finns det en homogen, assyrisk frihetskamp? I sådant fall, vill jag se den. Ska vi bara uppnå det vi vill? Då bör man också klargöra vad det är vi vill, på kort sikt men framförallt på lång sikt. Och inte ens då är det säkert att ”vi” omfattar ens många assyrier i världen. Istället blir det att vissa eldsjälar, visserligen i all ära, driver sin egen politiska agenda, i syfte att tillgodose det de uppfattar vara assyriernas intressen. Jag vill inte alls förringa eller nedvärdera dessa eldsjälars prestationer. Men det är inte fråga om en folkets frihetskamp, utan om enstaka droppar i det politiska havet. Slutligen kan det sägas att en sådan ståndpunkt också i viss mån blundar för demokratin; någon gång, när man har uppnått det man ville, måste dialogen äga rum. Det är detta jag menar, när jag ovan skriver att man måste klargöra vad det är vi vill på lång sikt. Vill vi ha ett isolerat Assyrien, som ”bara är vårt, som vi kämpat för, för vår egen skull”, utan hänsyn till andra? Som jag sade tidigare, är det sådant som kännetecknar en osund extremism. Någon gång måste vi föra dialog med omkringboende folk. Varför inte nu?

Ibland tycker jag ändå att vi assyrier förtjänar att vara extrema, fanatiska och överpatriotiska. Jag fördömer inte den som förespråkar endogami (att man endast ska gifta sig med någon inom den egna folkgruppen), för assyriernas del. Jag fördömer inte den som hävdar att våld i viss utsträckning är nödvändig, för assyriernas del. Inte heller slår jag dövörat till när en assyrier hävdar att vi med demokratiska medel inte kommer någonvart. Kanske är Mellanöstern så infekterat av rådande diktaturer, att demokratin faktiskt inte har någon chans där. Om FN-stadgarna om autonomi m.m., bortser ifrån hur folket fördrivits från sina landområden, ja, då kanske demokratin kommer till korta just i denna fråga. Och hur ska man göra sin åsikt beträffande dialog och öppenhet gällande, om någon nästan förtvivlat och argt säger att något sådant är uteslutet tillsammans min familjs förövare, som vägrar erkänna vad som hänt och som händer än idag? Då är kärnan i problemet egentligen följande: för att kunna ha en dialog och ett samarbete med t.ex. kurdiska organisationer, så ska båda parter ha klart för sig både historien och nutiden, och att ett erkännande och därmed en försoningsprocess åtminstone är påbörjad. Det kan diskuteras huruvida denna fråga kan vara uppe för dialog, samtidigt som frågan om autonomi m.m. I vilket fall som helst är i en sådan dialog, som sagts ovan, ömsesidigheten viktigast av allt; man behöver egentligen inte nå konsensus i någon fråga, det är dialogen i sig som är av betydelse. Ömsesidigheten består bland annat i att assyrier inte behöver kompromissa vad gäller namnet på området (Assyrien/Beth Nahrin), vi ska alltså inte vara tvungna att tala om ett Kurdistan. Man utvecklar istället en dialogintern terminologi, där hänsyn tas till alla parter. Vi ska inte försiktigt behöva tala om Seyfo som ett misstag, krig eller tragedi, utan vi ska benämna detta med dess rätta beteckning; folkmord.

Och det är därför jag reagerar på t.ex. Suroyo TV:s Tebe när de talar om Kurdistan. Hela den assyriska rörelsen kämpar för Assyrien. Att tala om Kurdistan går emot hela den assyriska rörelsens övertygelse och ideologi. Där ska vi inte kompromissa. Detsamma kan sägas om Seyfo. Man måste i en dialog och i ett samarbete veta vad man kompromissar om. Om inte för ärans skull, så åtminstone för folkets. Jag förstår därför kritiken mot assyriska organisationer och föreningar etc., på det sättet att de går in i dialog, utan att de rätta förutsättningarna är uppfyllda, såsom ömsesidig respekt, ansvarsfullt lyssnande och rimliga kompromisser – från alla parter som deltar i dialogen. Det visar på bristande förståelse och intresse för det assyriska folket och inte minst den assyriska identiteten. Kritiken från dessa som förespråkar denna sista synpunkt, att vår kamp ska vara fri och oberoende från andra, är på så sätt befogad. Men om de rätta förutsättningarna för en godartad dialog är uppfyllda, är det endast envist och onödigt att avfärda en sådan möjlighet.

Jag upptäcker under skrivandets gång att ämnet är komplext nog att fylla ut en bok. Därför avslutar jag mitt inlägg här, med en del outvecklade påståenden, med förhoppning om att ha väckt tankar och känslor – arga, protesterande eller instämmande sådana – hos någon läsare, som tar till pennan eller datorn och skriver en replik.

Ninos Badur

Tidningen Hujådå och Assyriska riksförbundet delar inte nödvändigtsvis åsikter framförda i insändartexter.