Sedan torsdagen den 11 mars, har Turkiet skakats av Sveriges riksdagserkännande av Seyfo. Uppståndelsen har varit stor, media och resterande Sverige verkar tro att Sverige är unikt i sitt erkännande. Så är inte fallet.

Drygt tio EU-länder har slagit fast att de kristna minoriteterna utsattes för folkmord under första världskriget. Europaparlamentet slog 1987 fast att det var ett folkmord, FN:s kommitté för mänskliga rättigheter slog 1985 fast att armenierna utsattes för ett folkmord. För några veckor sedan antog USA:s utrikesutskott en resolution i representanthuset som erkände folkmordet, även 40 delstater i USA har röstat för att benämna massakrerna 1915 folkmord.

Sverige är dock kanske unikt i sättet den har projicerat fram Turkiets äkta skeende. Turkiet reagerade likadant med USA, som med Sverige. I ett beteende av desperation kallade Turkiet hem sin ambassadör Zergün Korutürk och ställde in premiärministern Recep Tayyip Erdogans besök i Sverige. Ett skådespeleri som har upprepat sig med andra länder tidigare, bland annat Frankrike.

Turkiet har dock till och med gått så långt att Turkiets premiärminister varnat för att han kan komma att utvisa uppemot 100.000 armenier som saknar turkiskt medborgarskap. Vidare gick Gürcan Özaksel, medlemsansvarig i Göteborgs Turkiska Socialdemokratiska förening, ut och talade om att han tillsammans med 100.000 turk-svenskar inte skulle rösta på socialdemokraterna samt att Özaksel skulle avsäga sig alla sina politiska uppdrag.

Första frågan som kom till min tanke var; finns det 100.000 Turkar i Sverige? Svaret är kort och gott nej. Det finns inte ens så många Turkar i Sverige, inräknade bland dessa finns flera tiotusentals assyrier som ursprungligen kommer från Turkiet och därför anses vara turkar. Med andra ord, Özaksel, uppkommer med tomma hot, mycket likt Turkiet.

Vid upprepade tillfällen har Turkiets ursäkter till sitt agerande inte visat sig vara särskilt konsekventa. Ena gången medger man indirekt att det var ett folkmord genom att säga att Folkmordet skedde väl i Ottomanska riket innan Turkiet ens bildat. Andra gången menar man att det aldrig ens har skett.

För ett land som hotar med att bryta handelsavtal med europeiska länder, visar Turkiet en rejäl desperation för att inte handskas med sitt förflutna. I samma akt av desperation signalerar Reinfeldt och Bildt att de inte kommer att bry sig om riksdagens beslut och ger därmed indirekt stöd åt Turkiet att fortsätta sitt destruktiva förnekelsearbete, som måste ses som en fortsättning på folkmordet, om än med andra metoder.

Debattartiklarna har varit många, från båda håll. Många från den folkmordsdrabbade sidan har tagit åt sig ordentligt. Med all rätt, men vi får inte glömma att i slutändan gynnar även detta oss mer eller mindre. Vi får inte ursäkta turiska statens beteende och inte heller Bildts och Reinfeldts. Men hade inte Turkiet och Bildt reagerat så starkt, hade beslutet med största sannolikhet passerat rätt obemärkt i de stora medierna. 

På det viset är det Bildt själv som har gjort sina turkiska vänner en otjänst och oss en stor tjänst. Inget land kan på allvar blicka framåt om man inte gör upp med det förflutna.  Speciellt inte om man så gärna strävar efter ett turkiskt medlemskap i EU. Med det medför också en hel del krav.

Jag blir ständigt bemött av frågor både i skolan och på jobbet om vad jag tycker om situationen och hur det gynnar oss. Det är nu vi har chansen att tala ut och säga som det är. Jag fascineras verkligen av debatten och gillar all uppmärksamhet den har fått. Ty all publicitet är bra publicitet, all uppståndelse har öppnat folkets ögon och på så sätt ifrågasätter de själva frågan om folkmordet och söker aktivt upp information och skapar sig en egen uppfattning. Bevisen och all fakta är tydliga. Dessa kan, enligt mig, inte misstolkas.  

Vad gäller Bildt, och kanske även Reinfeldt, har de klart och tydligt visat att de inte är något att räkna med. Vare sig för oss eller för resten av svenska folket. Framtiden ser inte särskilt ljus ut för dem inför valet i september, men de kan nog trösta sig med ett jobb inom turkiska regeringen i framtiden.

Robel George Golo
Läkarkandidat
Vice ordförande Assyriska Studenter i Stockholm