”Jag vet att majoriteten av föräldrar jag har träffat genom åren utgår från den fostran de själva fått. Men den fostran de har fått kan vara omodern i det samhälle deras barn kommer att möta.”

Jag tror inte att jag är den enda i världen som upplever att det är svårt att vara förälder i dagens samhälle. Alla vill vi vara bra föräldrar. Vi har förväntningar på oss från familj, släkt och samhälle. Det enda vi kan göra är vårt bästa.

Det finns ingen allmän handbok i att vara förälder eller färdiga recept för uppfostran. Som nyblivna föräldrar blir vi utsatta från olika håll, så som våra föräldrar och experter med flera, om hur fostran ska vara. Och ingen är egentligen överens om vad som är det bästa. Och kanske ska det vara så? Å ena sidan kan det skapa en frihet att plocka lite som du vill beroende på vad som passar dig individuellt. Å andra sidan kan en förvirring uppstå när det finns olika alternativ.

Jag tror det är bra att först utgå från sig själv. Hur har min egen fostran sett ut? Vad tyckte jag var bra respektive mindre bra? Jag vet att majoriteten av föräldrar jag har träffat genom åren utgår från den fostran de själva fått. Men den fostran de har fått kan vara omodern i det samhälle deras barn kommer att möta. Nyligen läste jag boken ”Livet i familjen” av familjeterapeuten Jesper Juul. Han menar att föräldrar måste återuppfinna barnuppfostran eftersom det patriarkala sättet med den traditionella kärnfamiljen inte längre gäller.

Han skriver att i de gamla patriarkala samhällena var rollerna mer tydliga; fadern var försörjare och modern var hemma med ansvar för barn. Barnen skulle lyda. Här var makt över barnet viktigare än att respektera barnets egna behov, önskningar och känslor. Rangordningen i familjen var med mannen och fadern i toppen, därefter kvinnan och modern och sist barnen. Alternativet till denna familjesyn är bland annat värdegrunden likvärdighet.

Likvärdighet är, enligt författaren, viktigt för att skapa en hälsosam relation till sina barn. Med likvärdighet menas både ”av samma värde”, som människa, och ”med samma respekt för båda parters personliga värdighet och integritet”. Ett förhållande som är likvärdigt betyder att båda parters önskningar, åsikter och behov behandlas med samma allvar av dem bägge.

Personligen tycker jag att det är viktigt att ta hänsyn till barnet och dess känslor och behov utan att för den skull tappa sin auktoritet som förälder. Det är min uppgift som vuxen att sätta gränser. Gränserna ser olika ut för varje förälder. Här är samförstånd viktigt för att inte olika regler ska gälla för barnen.

Som föräldrar har jag och min man också ansvar att ta beslut som rör familjen. Det viktiga är att besluten förankras med barnen. Att barnen får känna delaktighet även om de är små. Det kan vara små saker som att barnen får bestämma själva vad de vill äta, klä på sig, titta på och läsa etcetera. På så sätt undviker vi onödiga konflikter som tär på relationen mellan barn och förälder. Om konflikter uppstår handlar det om att inte bara utgå från sig själv utan också få med barnets perspektiv. I många fall handlar det om att våga sätta sig in i sitt barns situation och känna med och försöka förstå vad han eller hon vill. Att se bortom det talade ordet, eftersom barn inte alltid kan göra sig förstådda.

Föräldraskapet bör ständigt ses över inom den egna familjen för att låta relationen mellan barn och förälder växa och gro harmoniskt. Själv tror jag på att hitta min egen väg för min familj.
Många experter och föräldrar tycker mycket. I slutänden är det jag och min man, som föräldrar, som sätter regler och en gemensam värdegrund för den egna familjen.

Sylvia Rezania är politisk sekreterare och frilansjournalist. Hon bor i Täby och är gift och har två barn, Mina 3 år och Emil 1,5 år.

Sylvia är intresserad av politik, mänskliga fri- och rättigheter, föräldrarskap, socialt arbete och orientalisk matlagning.

Hennes motto är: Inget är omöjligt om man tror på sig själv.