Den assyriske publicisten Farid Nazha, som dog för 40 år sedan, är ganska okänd utanför de kretsar som behärskar arabiska. Möjligen är det därför som vi brukar nämna honom endast i förbigående när vi firar Naum Faiqs minnesdag. Men Farid Nazha var en enastående patriot som förde Naum Faiqs fackla vidare och försvarade den assyriska nationen så ivrigt att patriark Afrem Barsom bannlyste honom redan 1939.
Journalisten Augin Kurt har nyligen gjort närmare efterforskningar om denne anonyme assyrianist och delar här med sig av sina nyvunna kunskaper till läsarna.

Jag har i tidigare artiklar betonat att namnkonflikten inte beror på själva namnet, utan används som en täckmantel för politiska spel. När gamla dokument successivt börjar komma i dagen vittnar de om riktigheten i denna insikt. Konfliktens kärna har hela tiden varit en kamp mot den assyriska nationalismen, assyrianismen. Den började under förra seklet och pågår än idag mot dagens assyriska rörelse som förvaltar arvet efter assyrianismens förgrundsfigurer som Naum Faiq (1868-1930).

En viktig del av denna historia utspelade sig i form av en konfrontation under åren 1934 -1957 mellan publicisten Farid Nazha (1894-1969) i Argentina och patriark Afrem Barsom (1887-1957) i Syrien. Denna hätska konfrontation eskalerade till den grad att patriarken bannlyste Nazha för hans skoningslösa kritik gentemot patriarken i tidskriften Hdonoyutho Suryoyto, som Nazha var redaktör för.  Patriarken vägrade att häva bannlysningen fram till sin död 1957. Nazha å sin sida böjde sig aldrig och vägrade be om ursäkt, när vännerna försökte övertala honom. Tvärtom förringade han bannlysningen och ironiserade över den genom att kalla den ”en Guds gåva”.

Nedan ska jag presentera denne assyriske journalist, om än inte fullständigt, som blev en nagel i ögat hos de assyriska makthavare som han menade ignorerade sin egen nation. Detta är en del av en omfattande studie som jag håller på att göra över den viktiga perioden strax efter folkmordet Seyfo. För det var då som våra kyrkliga ledares underkastelse för olika makthavare, bidrog till att assyrierna förblev utan sina minoritetsrättigheter när de moderna nationalstaterna i Mellanöstern bildades. Ju mer jag har letat desto mer har jag insett att denna epok är outforskad – i alla fall ur assyrisk synvinkel. Men i den här delen har jag försökt kasta lite mer ljus över vem Farid Nazha var och varför han hade bannlysts.

Kunskapen om Nazha är alltså mycket begränsad, framför allt hos assyrierna i Västvärlden. Orsaken är troligen att han skrev på arabiska (under åren 1934-1961, 1968-1969) och hade sin publik i första hand i Mellanöstern. Men för dem som har läst honom framstår Nazha som nationens samvete i klass med Naum Faiq och andra samtida pionjärer inom den assyriska rörelsen.

Jag inser också att jag aldrig kommer att göra Farid Nazha rättvisa med dessa rader. Jag har själv inte läst honom, utan refererar till två assyrier som har plöjt igenom Nazhas tidskrift. Jag har också lyssnat på två bandade intervjuer med Gabriel Khouri (från 1993 och 1995) som var tidskriftens ombud i Syrien i nästan två decennier. Min text kan därför ses som en ingång till vidare forskning om Farid Nazha, som är värd en hel doktorsavhandling, ifall någon som behärskar arabiska känner sig redo att anta utmaningen.

Farid Elias1) Nazha föddes i staden Hama i Syrien 1894 av assyriska föräldrar som hade sitt ursprung i Ashur Yusufs (1858-1915) hemstad Kharput i sydöstra Turkiet. Namnet Nazha2)  (Nozha eller Nuzha, som en del stavar det) kommer från en gammelfarmor med samma namn. Släkten flyttade 1760 från Kharput till Hama i Syrien, varifrån den unge Farid emigrerade till Argentina sommaren 1911 som 17-åring. Han var med och grundade den assyriska föreningen Centro Afremico Asirio 1934 i huvudstaden Buenos Aires. Föreningen var uppkallad efter den store diktaren Sankt Afrem från 300-talet. Samma år började föreningen ge ut sin månatliga tidskrift al-Jami’a al-Suryaniya vars assyriska titel blev ܚܕܢܝܘܬܐ ܣܘܪܝܝܬܐ Hdonoyutho Suryoyto. På spanska hette den Asociacion Asiria. Farid Nazha blev dess redaktör. De första numren var endast på arabiska (enligt Aprim Shapira), men utökades sedan med assyriska och spanska. Den gavs ut så länge som Nazha var i livet. Han dog 1969.

Hittills har det gjorts några försök att samla hela serien med denna tidskrift, men det är få människor som har plöjt igenom den och därför är kunskapen om honom begränsad till vissa kretsar. Den ende som har försökt att ge en bild av Farid Nazha verkar vara den assyriske författaren Aprim Shapira i London, som 2003 skrev en artikel i två delar i Hujådås engelska sidor3) . Nedan ska jag återge ett intressant stycke ur Aprim Shapiras engelska översättning (samtidigt har jag haft det arabiska originalet tillgängligt för att jämföra vissa uttryck, men också för att söka efter ett namn). Men jag har också gjort egna efterforskningar, som malfono Elias Shahin i Södertälje utförde på mitt uppdrag.

Jag visste sedan tidigare att Shahin hade läst många av Farid Nazhas artiklar redan under sin tid som sekreterare åt biskop Yuhanon Dolabani (1885-1969) 1952-54 i Mardin. Han berättar att Dolabani hade låtit binda varje årgång av alla assyriska tidskrifter som hade getts ut fram till dess och omsorgsfullt placerat varje serie i en egen bokhylla. När Elias Shahin år 2003 återvände till Mardin och frågade efter sin läromästare Dolabanis rika bibliotek, kunde han konstatera att mycket av materialet hade försvunnit4) eller förstörts. Den kompletta serien av Nazhas tidskrift Hdonoyutho Suryoyto, såg han inte skymten av. Sannolikt hade den, liksom andra inbundna assyriska tidskrifter, skuffats undan till någon vrå.

Men Elias Shahin har ändå ett 30-tal udda exemplar av tidskriften Hdonoyutho Suryoyto hemma i Södertälje, samt en inbunden årgång från dess tioårsjubileum. Därför bad jag honom att plöja igenom materialet. Min främsta fråga var vilket år som Nazha hade bannlysts av patriark Afrem Barsom och vad som var huvudorsaken till bannlysningen. I en ledarartikel som Nazha skrev 1955 i samband med att tidskriften hade passerat sin 20:de årgång, gör han en tillbakablick på patriarkens bannlysning. Han berättar att beslutet fattades den 24 december 1939 (på självaste julafton), på rekommendation av en grupp församlingsmedlemmar i det assyriska kollektivet i Buenos Aires, med den lokale prästen i spetsen. De tyckte att Farid Nazha hade gått för långt och bad patriark Barsom utfärda en bannlysning.

Farid Nazha själv ironiserar i många artiklar över bannlysningen som han kallar en ”Guds gåva från patriarken”. Men för att få hela bakgrunden hänvisar Nazha till årgång 6, d v s 1940, då ämnet behandlades utförligt i 3-4 upplagor av tidskriften.
Bannlysningen av Farid Nazha hävdes först 1958 i den argentinska huvudstaden Buenos Aires av patriark Yakub III (1912-1980), som hade efterträtt patriark Barsom ett år tidigare.

Elias Shahin refererar också till en artikel av Nazha som tar upp patriark Yakubs besök i Argentina. Farid Nazha var vän med patriarken redan när han var biskop och hade nu bjudit hem honom på middag, där de diskuterade benämningarna Syrian och Assyrian stort och brett. Enligt Nazhas referat i tidskriften Hdonoyutho Suryoyto, hade Nazha beskrivit biskop Yeshu Samuel i USA som en ”klantskalle” som inte förstod sig på vad det hela handlade om. Biskop Samuel hade några år tidigare krävt att namnet Assyrian på (det som idag heter syrisk-ortodoxa) kyrkor i USA skulle bytas mot Syrian. Men patriark Yakub III hade då, vid sitt besök i Nazhas hem i Buenos Aires, sagt att namnet Assyrian kunde vara kvar. Två år senare, 1960, krävde samma patriark ett byte av kyrkans namn vid sitt besök i USA och hänvisade till ett beslut i kyrkomötet, synoden, 1955. Det visar ett nyligen framtaget protokoll från patriarkens möte med USA-assyrierna.

Patriark Yakub III ogillade tydligen sin föregångare patriark Barsom, att döma av det som framkommer i Nazhas artiklar. En orsak kunde ha varit att patriark Barsom motarbetade dåvarande biskop Yakub när han ville ge ut sin bok om kyrkans historia Makethbonutho d ʿIto Suryoyto d Antiokia ܡܟܬܒܢܘܬܐ ܕܥܕܬܐ ܣܘܪܝܝܬܐ ܕܐܢܛܝܘܟܝܐ   Som sig bör hade biskop Yakub begärt ett formellt medgivande av sin patriark Afrem. Men denne svarade aldrig på biskopens begäran. När författaren såg att svaret dröjde lät han 1953 trycka boken ändå. Här verkar en spänning ha uppstått mellan biskopen och patriarken. Vi vet inte varför patriarken inte ville se boken tryckt, men en framtida forskning kommer kanske att ge oss svar. Men Farid Nazha ger ändå en vink om en annan orsak. Han framställde patriark Barsom som en avundsjuk person med storhetsvansinne, som inte ville se att även andra kunde vara stora författare som han själv. Det kan vara ett skäl för ogillande av nämnda bok.


Men där finns också ett stycke i boken som kanske var ett irritationsmoment för patriark Barsom. På sidan elva5)  beskriver biskop Yakub sin kyrkas ursprung med följande ord: ܐܘܡܬܢܐܝܬ ܡ̇ܢ ܒܝܢܬ ܐܡܘ̈ܬܐ ܡܕܝ̈ܢܝܬܐ ܕܒܕܪ̈ܐ ܩܕ̈ܡܐ ܣܝ̣ܡܐ. ܣܒ̈ܝܗ̇ ܓܝܪ ܐܬܘܪ̈ܝܐ ܐܡܪ ܐܢܐ ܘܐܪ̈ܡܝܐ ܩܕ̈ܡܝܐ ܕܠܐ̱ܢܫܘܬܐ ܝܘܠܦ̈ܢܐ ܘܐܘܡܢܘ̈ܬܐ ܐܠܦܘ̱. ܘܠܗܕܝܘܛܘܬܐ ܕܥܠܡܐ ܒܲܥܡܘܪܝܐ ܘܒܡܕܝܢܝܘܬܐ ܚܠܦܘ̱ 

Översättningen lyder: ”Rent nationellt tillhör vår kyrka en av de civiliserade nationerna under de tidiga seklerna. Dess förfäder var de forna assyrierna och araméerna, som berikade mänskligheten med kunskap och konst. Därmed förbytte de jordens okunskap mot urbanisering och civilisation.”

Patriark Afrem Barsom kanske ogillade att kyrkan skulle bli sammankopplad med de forna assyrierna. Vi vet också av Farid Nazhas artiklar att patriarken på fullt allvar ville bannlysa den nestorianska kyrkan under perioden 1953-55. Aprim Shapira skriver6) att den tidigare pro-assyriske patriarken Afrem Barsom, efter sin helomvändning som verkar ha inletts 1933 efter Simele-massakern7) , började bekämpa alla som kallade sig assyrier. Han började också kritisera självaste patriarken för Österns kyrka, d v s den nestorianska kyrkan, Mar Shamun Ishay, som var engagerad i den assyriska nationella kampen. Enligt Elias Shahin som refererar till Farid Nazhas artiklar i ämnet, så blev Nazha rasande och skickade ett upprop till de syrisk-ortodoxa biskoparna med innebörden: Hur kan det vara möjligt att patriarken vill bannlysa sina bröder av samma kött och blod? Detta är alltså inget ordagrant citat, utan en sammanfattning av budskapet.

Som bekant hade kyrkosplittringarna på 400-talet lett till att Jakobiter (syrisk-ortodoxa) och nestorianer hade bannlyst varandra. Vid varje mässa på söndagarna brukade hymnen ܡܚܪܡ ܢܣܛܘܪ ܡܪܚܐ ܘܠܐܘܢ ܕܪܘܗܡܝ ܪܫܝܥܐ ”Mahram Nestor maroho, u Leon d Rumi rashi’o” sjungas i våra jakobitiska kyrkor. Biskop Dolabani var den förste som tog bort denna bannlysning av Nestor i början av 1950-talet, berättar Elias Shahin, som personligen blev ombedd av Dolabani att byta ut denna gamla hymn mot en harmlös som heter ܛܘܒܝ̈ܟܝ̱ ܥܕܬܐ ܡܗܝܡܢܬܐ  ”Tubayk Ito mhaymanto”. Detta skedde när kyrkans musikaliska skatt Bethgazo skulle nytryckas i Mardin och Elias Shahin hjälpte arbetarna i tryckeriet att lägga texten rätt.

När Farid Nazha blev bannlyst av patriark Barsom var det bara biskoparna Yakub (senare patriark) och Dolabani som hade opponerat sig mot beslutet. Enligt Elias Shahin såg Farid Nazha upp till Dolabani och uppfattade honom som en förebild. Men även en så kär vän undgick inte Nazhas hårda kritik, när Dolabani hade skrivit en liten religiös bok som inte föll Nazha i smaken. Den lilla boken hette ”Shafa’a” på arabiska och handlade om hur människan kan söka hjälp hos helgonen att medla hos Jesus. Farid Nazha skrev en kommentar som vi kan sammanfatta i följande mening: ”Jag förväntade mig inte att få läsa sådana vidskepelser av min mentor Dolabani.” Detta är inte heller ett ordagrant citat, utan en tolkning av Nazhas budskap.

Elias Shahin hittade också en artikel där Farid Nazha skriver om när tidskriften Hdonoyutho Suryoyto grundades. Föreningen Centro Afremico Asirio hade i ett uttalande 1934 deklarerat sina planer på utgivning av en tidskrift. Farid Nazha hade skickat uttalandet till patriark Afrem Barsom. Där framgick att Nazha och hans vänner i Argentina funderade på att ge ut en tidskrift på tre språk; arabiska, assyriska och spanska. Men patriark Barsom, som bara hade suttit på sin stol i ett år, började motarbeta initiativet och skrev snart ett brev till den assyriska kyrkostyrelsen i Buenos Aires, där han förlöjligade idén att skriva på assyriska. Han undrade hur många assyrier i Argentina som kunde läsa assyriska.

Redan här verkar alltså klyftan mellan Nazha och patriarken ha uppstått. Om detta stämmer är det ett tecken på att patriark Barsom nu hade bestämt sig för att prioritera den arabiska kulturen och det arabiska språket. Detta styrker i viss mån Aprim Shapiras beskrivning av tiden för patriark Barsoms helomvändning. All den korrespondens jag har sett av honom är för övrigt skriven på arabiska. Den äldsta är från1901 när han var munk och brevväxlade med Naum Faiq fram till Faiqs död 1930.

Det som sedan följde under ett par decennier var en skoningslös kritik av Nazha av vår kyrkoledning som, enligt hans syn, inte ville reformera kyrkan och arbeta för den egna nationen. Han såg hur patriarken och vissa biskopar gick olika regimer till mötes, på bekostnad av sin etniska assyriska identitet. Patriark Afrem Barsom betecknades inom intellektuella kretsar som Österns lysande stjärna för sin bildningsnivå. Men Farid Nazha undrade varför denna stjärna vägrade lysa över sitt eget utsatta folk istället.

Det är viktigt att påpeka att Farid Nazha kommenterade alla frågor av vikt som rörde den assyriska nationen under alla år som han skrev i sin tidskrift Hdonoyutho Suryoyto. Den gavs alltså ut mellan åren 1934-1961 och 1968-1969. Därför är det ett ovärderligt dokument om man vill veta bakgrunden till olika händelser och konflikter under denna tid. Han skrev visserligen på arabiska men behärskade assyriska likaväl och har skrivit dikter på sitt eget språk. Men han var av omständigheterna tvungen att använda ett språk som hans målgrupp kunde förstå. Annars skulle budskapet i hans samhällskritiska artiklar inte gå fram. Så resonerade han själv i sina artiklar, på samma sätt som vi resonerar när många av oss skriver på främmande språk i samma syfte.

Det som är speciellt med Farid Nazha i jämförelse med till exempel Naum Faiq och Ashur Yusuf, är att Nazha verkar ha varit utpräglad sekulär och strävat efter att frånta kyrkan den världsliga makten. Däri ligger egentligen kärnan även i nuvarande konflikt mellan assyriska rörelsen och kyrkliga potentater, som ser sin makt hotad. Naum Faiq och Ashur Yusuf hade förmodligen inte kommit så långt som Farid Nazha i sin sekularisering och erkände av allt att döma kyrkans ledande roll i världsliga frågor. Men detta är ett outforskat område. Vi kommer att få mer kunskap när gamla dokument har tagits fram i original och översatts. Sedan ett par år pågår ett sådant projekt under namnet Modern Assyrian Research Archive, MARA.

Men resonemanget om sekulariseringsgraden ska inte tolkas som att Ashur Yusuf eller Naum Faiq var personer som strök kyrkoledarna medhårs. Båda har visat prov på hård kritik mot sin tids respektive patriark. Ashur Yusuf skrev till exempel en analytisk artikel 1914 (ett år innan han hängdes i ett turkiskt fängelse), där han skyller de splittringar och problem som då var aktuella inom kyrkan i Indien, på patriarkens ”omdömeslösa politik”. Artikelns tema var att analysera varför den assyriska nationen, som hade upplyst mänskligheten, hade till slut hamnat i ett läge då den levde i totalt mörker. På hösten 1992 höll jag en hel föreläsning i Norrköpings assyriska förening, med denna artikel som utgångspunkt.

När det gäller Naum Faiq var han son av kyrkan under hela sitt liv och hade nått en av de högsta nivåerna som en diakon kan göra, evangelisk diakon ܡܫܡܫܢܐ ܐܘܢܓܠܝܐ. Han var trogen sin kyrka livet igenom (läs gärna Abraham Staifos artikel från 20038) ), men när det kom till övergripande nationella frågor drog han sig inte för att rikta hård kritik mot kyrkoledningen. Så gjorde han till exempel mot patriark Elias Shaker, när denne under sitt besök i Konstantinopel 1919 togs emot av den osmanske sultanen Vahideddin och sultanen dekorerade honom med osmanska hedersmedaljer. När Naum Faiq fick höra det, skrev han till patriark Shaker och undrade hur han kunde nedlåta sig till att bära på sitt bröst en medalj, som var besudlad med sitt eget folks blod9). Han syftade förstås på folkmordet Seyfo som nyss hade avslutats i fallet assyrierna.

Farid Nazha var, liksom Naum Faiq, också fast övertygad om att namnet Suryani eller Suryoyo hade bara en relevant översättning på icke-semitiska språk, nämligen Assyrian (på spanska Asirio). Han försvarade detta i alla sammanhang. En gång fick han kritik av prästen khuroyo Brahim Hajjo från Midyat som inte ville hålla med att vi var ättlingar till de forna assyrierna. Hajjo hänvisade till Yakub Bar Salibi (+1171) som påstod att namnet Suryoye hade sitt ursprung i kung Surus, som härskade i Antiokia (enligt våra kyrkofäder). Nazha bemötte honom med bevis och avvisade påståendet, berättar Elias Shahin.

Aprim Shapira citerar en artikel av Farid Nazha från 193910), där han bemöter en synnerligen intressant fråga av en känd assyrisk intellektuell i Mosul i norra Irak. Vem det är får vi inte veta i artikeln, men jag har i efterhand fått veta att han hette Namatalla Danho11). Det som gör Namatallas 70 år gamla resonemang så intressant är att det var kusligt likt den okunnighet som vi möter idag i våra diskussioner med många syrianska assyrier, när de hävdar att benämningen assyrier är synonym till nestorianer. Så här står det i artikeln som Farid Nazha kommenterar:

En gång skrev en av våra ärade intellektuella, som ska vara en stor patriot för sitt fosterland, ett brev till redaktören för Hdonoyutho Suryoyto (Farid Nazha skriver här om sig själv i tredje person, red a) med uppmaningen;  
– Ta bort, justera eller ändra det spanska namnet Asiria på din tidskrift! Därför att det här namnet ogillas av vårt lands regering, eftersom det betyder assyrier (ashuri). Det här passar inte dig som kommer från en så ärad suryani familj, känd för sin hängivenhet för och försvar av den syriska doktrinen… etc.

I sitt föraktfulla och häcklande svar förringade redaktör Nazha förslaget och bad till Gud att få slippa en sådan katastrof. Därefter formulerade han följande retoriska svar till den lärde mannen i Mosul, Namatalla Danho:

”Jag vill gärna fråga den ärade författaren; Även om din ärade härskare ogillar det assyriska namnet, skulle din nationella och kyrkliga värdighet tillåta dig att byta det, bara för att tillfredsställa din prins? (Irak var då monarki, red a). Vad skulle du göra om din diktatoriske herre sade till dig att ta bort korset från dörren till din kyrka och förbjöd den kristna församlingen att ringa i kyrkklockorna? Vad skulle du svara om han i morgon säger till dig att undervisning i assyriska12) språket bryter mot landets officiella utbildningssystem? Du förväntar dig inte att en sådan katastrof inträffar. Men eftersom du har visat honom din underkastelse och feghet, kommer det att uppmuntra honom till ännu större överdrift när det gäller förtryck och absolutism.

I morgon kommer han att säga; Hör ni, assyrier! Om ni är trogna mot ert land och er regering, är det enda sättet ni kan visa det att byta ert assyriska språk mot arabiska. Vad skulle du då svara din regering? Om beteckningen suryani (som enligt författaren är synonym med assyrier, red a) inte är annat än religion eller ett namn, då säger jag att vi sannerligen inte behöver den. Men du som en ”stor läromästare, expert och försvarare av det syriska språket”, måste svara att assyrier är både nation och etnicitet, inte en religion eller ett namn. En religion eller tro kan delas av många nationer, så som vårt förhållande till kopterna och etioperna. Men vi delar inte etnicitet med dem. Om vi fråntar vårt folk dess etnicitet, vad blir det då kvar av deras säregenhet? Jag är säker på att du skulle svara: religionen. Då säger jag att de kan få sin religion någon annanstans, som i Egypten eller Etiopien, vilket håller på att bli resultatet av din lära.

Om vi lär vårt folk att Assyrier är ett verkligt vetenskapligt namn åt vår nation och förklarar dess historiska värdighet, då ska du få se hur de kommer att hålla fast vid detta namn och hur stolta de kommer att känna sig även i kritiska tider och under dödligt svåra villkor.

Hur rar var du inte när du, full av dumhet och arrogans, sade att namnet ashuri (assyrier) kännetecknar nestoriansk tro! Ett sådant synsätt är fjärran från verkligheten och avfärdas av såväl experter som allmänheten. Du kan aldrig förneka det faktum att al-suryan är detsamma som assyrierna, ättlingar till de forna babylonierna. Jag kommer aldrig att acceptera din utgång utan att du klart och tydligt visar mig övertygande bevis om motsatsen.

Vem som helst med minsta kännedom om språk och historia vet att ordet ”syrier” 13) kommer från den grekiska termen ”assyrier”, som är detsamma som ”Ashuri”. Dessutom vet alla att namnet assyrier inte är religiöst. Och om du tittar på dokument om kyrkans historia, kommer du att se att våra nestorianska bröder aldrig kallat sig vid detta namn, utan betecknat sig som nestorianer. Om de hade kallat sig assyrier, skulle vi ha beundrat dem med avund. Men tyvärr måste jag säga att deras namn är nestorianer och inte assyrier.

Men om namnet ”assyrier” syftar på dem som vägrat bli assimilerade med arabismen och avvisat förtryckarregimerna, och som till följd av detta led av mördande, förföljelse, plundring och all sköns orättvisor och fasor (syftar på Simele-massakern 1933 red a), då är det en exklusivt stor ära för dem. Framtida generationer kommer att minnas detta martyrskap och komma ihåg dessa katastrofer som begicks av Guds och mänsklighetens fiender, så länge som det finns en människa på Jorden.

Farid Nazha
Buenos Aires, februari 1939”

Aprim Shapira fortsätter: Detta skrevs alltså för sex decennier sedan (sagt 2003, red a) men orden klingar lika aktuellt idag och beskriver samma problem som möter assyrier idag; arabisering, underkastelse för diktatoriska regimer och fobi för vår nationalism. Därefter beskriver Shapira hur Nazhas idéer inspirerade hans ideologiske vän David Perley, som är en av grundarna av Assyrian American National Federation, AANF, som i sin tur spelade en avgörande roll i bildandet av Assyrian Universal Alliance, AUA, som deklarerade den 7 augusti som de assyriska martyrernas dag.

Aprim Shapira menar också att Farid Nazhas nationalistiska idéer hade inspirerat Hanna Abdelke14), Shukri Charmukli och andra eldsjälar som bidrog till grundandet av Assyriska demokratiska organisationen (ADO) den 15 juli 1957 i staden Qameshlo, Syrien. Likaså menar han att Assyriska demokratiska rörelsen (ADR), som bildades 1979 i Irak, uppfattar Farid Nazhas nationalism som ett grundfundament i den moderna assyriska frihetskampen. Detta sedan han noterat att ADR gav stort utrymme åt Farid Nazha i sin tidskrift när den firade att den assyriska journalistiken hade fyllt 150 år 1999. Men det kan vara en förhastad slutsats Aprim Shapira drar när han bara läser ett jubileumsnummer av ADR:s tidning.

Farid Nazhas tidskrift Hdonoyutho Suryoyto lästes alltså av många intellektuella i Syrien och andra arabisktalande länder. En av dem som var ansvariga för utdelningen av den i den assyriska staden Qameshlo15)  på 1940- och 50-talen var Gabriel Khouri (Chamiram Khouris pappa), enligt två intervjuer som Jan Beth-Sawoce gjorde med honom 1993 och 1995. Han brukade också arkivera två exemplar av varje upplaga.

Men när klimatet hade hårdnat mellan Nazha och patriark Barsom, blev tidskriften förbjuden att komma in i Syrien. För då bad patriark Afrem Barsom säkerhetstjänsten att hindra tidskriften från att nå Syrien, enligt Gabriel Khouri, som tillade att de intresserade kunde ändå läsa den i smyg. Den brukade smugglas in via Libanon. När Gabriel Khouri flyttade till Libanon i slutet av 1950-talet, övertog Shlemun Gawriye ansvaret för tidskriften så länge den kom ut.

Intressant att notera är att även senare efterföljare bland de assyriska medierna blev förbjudna att komma in i Syrien16). Assyriska riksförbundets organ Hujådå började ges ut 1978 men har aldrig fått tillstånd att släppas in i Syrien , trots ansökan härom. Vad skulle Farid Nazha säga om det om han hade varit i livet?

Aprim Shapira avslutar sin artikel med följande rader: 
– Som jag tidigare har påpekat är Farid Nazha en stor assyrisk personlighet, som förtjänar vår stora respekt. Vi borde böja huvudet när vi nämner hans namn. Vi behöver studera hans karriär vidare, för att undersöka hans nationalistiska tankar. Vi behöver återpublicera och översätta hans värdefulla tidskrift för att göra den tillgänglig för den som behöver nationalistisk vägledning. Detta i en kritisk tid med svårigheter för oss att förstå de kriser som vår nation genomlevt, så väl i det förgångna som nu. Jag har ofta sagt att en nation som inte respekterar eller minns sina stora män inte förtjänar att fortleva.  

FOTNOTER__________________________________________

1) Elias är troligen faderns namn. I Mellanöstern används det som mellannamn
2) Orsaken till olika sätt att stava är att man på semitiska språk som t ex assyriska eller arabiska inte skriver alla vokaler, utan då räcker det med motsvarande bokstavskombinationen NZHA
3) Hujådå februari och mars 2003, s 20-21 båda exemplar. Finns också på följande hemsida: http://www.christiansofiraq.com/faridnuzha.html
4) Elias Shahin berättar att han en gång i slutet av 1970-talet såg två böcker i malfono Asmar Khouris väska vid ett möte med biskop Afram Abboudi i Södertälje. Han kände genast igen de handskrivna originalen av Dolabani på omslaget, eftersom han på 50-talet hade läst dem flitigt i närvaro av författaren själv. Dessa böcker har än idag inte publicerats.
5) Makethbonutho d ʿIto Suryoyto d Antiokia, s 11, del I,1953 (Beirut?). Severios Yakub, biskop av Damaskus och Beirut.

6) Hujådå februari 2003, s 21 
7) Den 7 augusti 1933 massakrerade den nya irakiska armén omkring 10 000 oskyldiga assyrier i staden Simele i norra Irak (Assyrien) som en hämnd mot den assyriska befrielsekampen. Irak hade blivit en självständig stat året innan, 1932.
8) http://www.auf.nu/viewarticle.php?id=831
9) Elias Shahin, som har läst det i Bethnahrin och gjorde en föreläsning om Faiq. Men i vilket nr av Bethnahrin är inte klart ännu. Kan ha varit hösten 1919 eller våren 1920.
10) Hdonoyutho Suryoyto: nr 2, årgång 5, s 10, februari 1939, Buenos Aires
11) Gabriel Khouri i en intervju till Jan Beth-Sawoce i 1993
12) Författarens uttalade vilja längre fram i brevet är att beteckningen Suryoyo eller al-Suryani ska översättas som Asirio eller Assyrian. Därför används i Farid Nazhas svar termen assyriska om både språket och folkgruppen.
13)Senare tiders forskning, t ex Simo Parpolas studie från 2004, menar att assyrierna själva tog bort a:et från Asur eller Ashur. Å andra sidan är Syrien en grekisk förkortning av Assyrien, tror etablerade forskare. Så Farid Nazha hade ändå rätt.
14) Abdelke var initiativtagare till den assyriska skolan i Qameshlo, Charmukli var lärare i samma skola 
15) Enligt egen utsago blev Gabriel Khouri snart ombud för tidskriften i Syrien och andra omgivande länder.
16) Här kan jag inom parentes nämna att jag var den förste som tog in Hujådå i Syrien, när jag som 19-åring gjorde mitt första besök i landet sommaren 1979. Det var en man i Södertälje som bad mig ta med ett exemplar till en bokhandlare i Qameshlo.

Augin Kurt
Journalist