”Varför kan inte Turkiet erkänna folkmordet pÃ¥ vÃ¥ra förfäder?” Den frÃ¥gan har armenier, assyrier och pontiska greker ställt mÃ¥nga gÃ¥nger. Det här är inget uttömmande svar pÃ¥ den frÃ¥gan, men jag skall försöka ge nÃ¥gra synpunkter som kan kasta ett visst ljus över ämnet.

Den ovan ställda frÃ¥gan kan egentligen uttryckas pÃ¥ ett annat sätt: ”Varför gör inte Turkiet som Tyskland: tar ansvar för sin historia och gottgör offren?” Tyskland efter andra världskriget är det mest närliggande exemplet pÃ¥ hur en Täternation hanterar en fruktansvärd närhistoria. Det är ocksÃ¥ ett mycket exceptionellt exempel.

Den dystra sanningen är att det är Turkiets väg ─ att förneka att ett folkmord har ägt rum ─ och inte Tysklands väg som är det allmänna mönstret. Jag skall åskådliggöra det med två exempel, ett afrikanskt och ett asiatiskt.

Mellan maj och juli 1972 dödades mellan 200.000 och 300.000 hutuer i Burundi av den tutsidominerade armén. Konstellationen här var alltsÃ¥ den omvända jämfört med det betydligt mer kända folkmordet i Rwanda 1994, dÃ¥ det var hutuer som dödade tutsier. I Rwanda var det offrens sida som gick segrande i inbördeskriget. Därför ställdes mÃ¥nga ansvariga inför rätta och därför vet vi rätt mycket om det folkmordet. I Burundi var det däremot bödlarna som höll och ännu hÃ¥ller kontrollen. Därför har det folkmordet, med den amerikanske Afrikaexperten René Lemarchands ord, blivit utplÃ¥nat ur Burundis officiella minne.

I den officiella burundiska historieskrivningen handlar 1972 års händelser helt om det hutuledda försök till statskupp som var desperat och oorganiserat och därför dömt att misslyckas. Däremot förtigs det som hände sen, hur arméns kväsande av upproret förvandlades till en blodsorgie riktad mot civila. Här finns klara paralleller till den turkiska historieskrivningen som överdriver de armeniska revolutionärernas betydelse och skapar vrångbilden av ett systematiskt uppror av något som i verkligheten var desperata lokala försök till självförsvar.

Bilden är liknande då det gäller folkmordet i Öst-Bengalen 1971. När det som då hette Öst-Pakistan ville befria sig från Väst-Pakistan ledde det till ett nio månader långt krig, under vilket den pakistanska armén dödade kanske så många som tre miljoner människor. Man beräknar också att ca 250.000 kvinnor och flickor blev offer för våldtäkt, medan tio miljoner människor flydde till Indien. Ett indiskt ingripande gjorde slut på kriget och garanterade att området fick självständighet under namnet Bangladesh.

I det självständiga Bangladesh värnar man minnet av folkmordet. Men man blev tvungen att ge upp kravet pÃ¥ att ställa de ansvariga inför rätta mot att man löste andra tvistefrÃ¥gor i relation till Pakistan. Enligt forskaren Rounaq Jahan skapade detta ”ett djupt sÃ¥r i det nationella psyket” och ”en bestÃ¥ende känsla av förräderi och misstro”.

Ännu medan folkmordet pågick startade den pakistanska regeringen en propaganda-kampanj för att förneka vad som hände. En regeringstillsatt utredningskommission hävdade att 26.000 civila hade dödats i samband med kriget, en underskattning av antalet offer som t.o.m. är större än de värsta turkiska versionerna av händelserna 1915.

Då vi dessutom tänker på att Japan inte har bett om ursäkt av de koreanska kvinnor vilka man höll som sexslavar under andra världskriget och att Stalin nyligen blev framröstad som den tredje största ryssen genom tiderna (trots att han inte ens var ryss), så ser vi att Turkiets försök att skönmåla, trivialisera och förneka inte alls är unikt. Tysklands Vergangenheitsbewältigung framstår som något särdeles unikt och storartat och det är ju inte utan orsak som detta tyskspråkiga begrepp har kommit att användas som en teknisk term i många språk.

Ibland hör man sägas att det borde vara lätt för dagens Turkiet att erkänna folkmordet eftersom den turkiska republiken grundades först 1923, dvs. efter övergreppen pÃ¥ de kristna. Turkiet kunde hävda att dessa hemska händelser ägde rum innan dagens turkiska stat fanns och därför kan de inte befläcka republikens rykte.

Men så enkelt är det inte. Som den turkiske dissidenten Taner Akçam har visat i sin förtjänstfulla bok From Empire to Republic. Turkish Nationalism & The Armenian Genocide (2004) spelar folkmordsförnekelsen en central roll i den turkiska självuppfattningen. Enligt den hade de europeiska stormakterna beslutat att förinta och stycka det osmanska riket, rikets kristna konspirerade med dessa fientliga makter både under kriget (därför de berättigade åtgärderna mot dem) och under fredsförhandlingarna. Till all tur kom Mustafa Kemal och räddade turkarna.

I denna historia spelar de kristna rollen som förrädare och kollaboratörer. Varje händelse som ger stöd åt denna historietolkning ─ armeniska revolutionärers agerande, kristna kontakter med Storbritannien och Frankrike, armeniska frivilliga i ryska armén ─ görs till något betydligt större och mer betydelsefullt än vad det egentligen var. Därmed bevisas att de kristna konspirerade med fienden och de åtgärder som vidtogs mot dem var berättigade.

Den som framhäver att sanningen är en annan ─ den överväldigande majoriteten av de kristna var lojala med imperiet, de s.k. upproren var desperata försök till självförsvar, de kristnas försök att i fredsförhandlingarna vinna gehör för sina krav på autonomi eller självständighet var ett berättigat uttryck för rätten till kompensation ─ framför inte bara en annorlunda tolkning av ett historiskt skeende, utan ifrågasätter en av de grundläggande föreställningar som den turkiska republiken är byggd på. Därför har det inte varit tillåtet att framföra sådana påståenden och de som ändå har gjort det har ofta fått betala ett högt pris. Orhan Pamuk, Ragip Zarakolu och Hrant Dink är tre kända personer som hör till denna grupp.

Om Turkiet därför pÃ¥ allvar erkände folkmordet skulle det innebära att man blir tvungen att tänka om när det gäller en av grundbultarna i den nationella självförstÃ¥elsen. Det säger sig självt att sÃ¥dant inte sker lätt. Därtill kommer det här med prestige. Om man i snart 90 Ã¥r har hävdat att inget folkmord ägde rum och har investerat stora summor i att propagera för den uppfattningen, är det inte sÃ¥ lätt att plötsligt svänga totalt och tvingas säga, ”Okej, vi hade fel.” Dessutom är Turkiet rädd för konsekvenserna. Om man erkänner folkmordet borde man följa Tysklands exempel: gottgöra offrena, bygga minnesmärken och museer, se till att befolkningen fÃ¥r lära sig om det som hänt. SÃ¥dant är inte lätt.

Därför kommer Turkiet med största sannolikhet länge än, tillsammans med Burundi, Pakistan och andra länder, att förvränga, förneka och trivialisera. Det är lättare så. Men det är också en försåtlig lätthet. Har Burundi och Pakistan blivit starkare länder för att de har vägrat ta ansvar för sin historia? Nej. Har Tyskland blivit mer demokratiskt, en starkare rättstat och en mer betydelsefull internationell aktör av att ha tagit ansvar för sin närhistoria? Definitivt ja.

USA har bett om ursäkt för slaveriet. Kanada och Australien har bett om ursäkt för behandlingen av sina ursprungsbefolkningar. Inför millennieskiftet bad påven om ursäkt för katolska kyrkans olika förbrytelser genom historien. Att ta ansvar för sin historia och be om ursäkt för sina missgärningar är inte ett uttryck för svaghet. Det är ett uttryck för styrka.

Men den styrkan är det dessvärre inte så många länder som har.

[FOTNOT: Svante Lundgren är aktuell med boken I svärdets tid (Sahlgrens 2009), som berör det osmanska folkmordet pÃ¥ kristna minoriteter. Boken finns att beställa pÃ¥ riksförbundet. Ring 08-550 166 83 för mer info.]