Mitt bland de förlegade byggnaderna i Bryssel reser sig jättelika skyskrapor tätt intill varandra. De sticker upp i skyarna med sin moderna och avvikande arkitektur som liknar inget annat. Vi har kommit till EU:s högkvarter i Bryssel. Överallt springer det omkring män i kostym och portföljer, kors och tvärs mellan byggnaderna i brådska, medan turisterna flockas mellan dem med sina smattrande kameror. Högst upp på gatan står det jättelika EU parlamentet där den historiska konferensen om det assyriska folkmordet hölls 26 mars 2007. En konferens som lockade människor från hela världen, och något jag kunde ha missat…

– Är du inte anmäld till konferensen?, tjuter en av arrangörerna inne i parlamentsbyggnaden chockat.
– Nej, asså min vän kunde inte flyga hit utan jag tog hans plats på flyget. Vi har glömt att byta namn på anmälan in hit, förklarade jag bekymrat.
– Vad heter din vän då?
– Aryo Makko
Han letade snabbt fram kortet.
– OK, här! Ta hans kort. Idag heter du Aryo Makko.

Under hela konferensen var jag Aryo Makko, ordförande för Assyriska ungdomsförbundet i Sverige. Det var ganska roligt att behöva förklara att jag inte alls var ordförande för förbundet, utan att jag egentligen heter Ninor Garis och är 17 år. Det bröt isen vid många handskakningar under konferensen vilket var skönt.

Bussar hade kommit från bland annat Holland och Tyskland fullproppade med deltagare som ville vara med på konferensen. Oturligt nog var salen inte alls anpassad för så många människor utan över hälften av alla som hade kommit fick inte någon plats. Ett trettiotal lyckades dock ändå tränga sig in för att stå upp på under hela konferensen.

Konferensen öppnades av moderatorn Nicme Seven från Tyskland som planerat. Hon välkomnade föreläsarna till konferensen vilka var; Eva-Britta Svensson från Vänsterpartiet i Sverige, EU parlamentariker, Sabri Atman, Holland, Forskare från Seyfo Center
David Gaunt, Sverige, Professor Willy Fautré, Bryssel, ordförande för Human Rights Without Frontiers Markus Ferber, Tyskland, Europaparlamentariker

Det var även tänkt att Europaparlamentets viceordförande, Mechtild Rothe, skulle närvara. Hon fick dock förhinder då konferensen krockade med ett möte hon skulle närvara på.

Först att tala var Eva-Britta Svensson. Svensson pratade, med lustig svengelska, om de Turkiska arkiven och menade att dessa måste öppnas för allmänheten för att gå till botten med frågan om folkmordet. Hon talade också om att ett turkiskt medlemskap skulle vara bra för EU och Turkiet, men underströk dock att detta inte kan ske förrän Turkiet uppfyller Köpenhamnskriterierna och tills lagen om yttrandefrihet ändras. Hon uttryckte även sitt partis stöd i frågan för ett erkännande och lovade att fortsätta sitt arbete för erkännandet av folkmordet.

Nästa talare var Sabri Atman som började med att poängtera att vi alla här var samlade för att demonstrera att vi inte glömt vad som hände för över 90 år sedan. Atman sedan tala om problemen med den organiserade turknationalismen och dess motarbetande av yttrandefrihet och forskningen om folkmordsfrågan. Han fortsatte sedan att berätta om fördelarna Turkiet skulle få genom att erkänna folkmordet och om nackdelarna med att inte erkänna. Fördelarna var att erkännandet skulle stärka Turkiets demokrati och respekt bland andra länder – en fortsatt förnekelse skulle skapa motsatsen. Han fortsatte sitt tal med att ställa sig frågan vad som hände med de kristna i Turkiet; hur det kommer sig att det idag bara återstår 0.1 % kristna i Turkiet av de 30 % som fanns området innan folkmordet. Turkiet hävdar än idag att det rådde krig och hungersnöd i landet vid den tiden, vilket ledde till den kraftiga befolkningsminskningen, men detta försvar är inte acceptabelt klargjorde Atman. Det finns idag starka bevis på att folkmordet skall klassas som folkmord, något som nästa talare – historieforskaren David Gaunt – redogjorde för.

David Gaunt har länge letat efter dokument med information om Seyfo, både från internationella och turkiska källor. Informationen bevisade något han länge varit övertygad om, att Seyfo verkligen inträffat. Han berättade om folkmordets inledning och sa bland annat att det är mycket svårt att få ett enat assyriskt försvar mot turkarna på grund av splittringen mellan folket i de olika kyrkorna. Han nämnde dock att assyrierna hade en armé utbildad av bland annat Ryssland som slogs mot Turkiet, vilket fick en del att höja på ögonbrynen då folkmordet framstod som ett krig mellan två arméer istället för att sätta tyngd på att vi attackerades utan någon provokation.

Vidare berättade Gaunt att krigsförbrytarna aldrig blev riktigt förhörda. De flesta blev istället friade på grund av att England och Kemal Atatürk slöt en överenskommelse mellan varandra. Han avslutade med att visa upp sin bok han skrivit om folkmordet. Han poängterade att det finns tydliga bevis på att ett folkmord verkligen skedde i Turkiet och att allt finns skrivet i boken. Historikerna har nu gjort sitt, folkmordet är ett faktum, och det som nu återstår i arbetet för ett erkännande ligger i politikernas händer, avslutade Gaunt starkt.

Markus Ferber talade om att det som hände i Turkiet 1915 är ett folkmord enligt FN:s tolkning av termen ”folkmord”. Länder som tidigare bara erkänt det som en massaker måste erkänna det som hänt som ett folkmord och inget annat. Han pratade även om Turkiets inträde i EU och sa att de turkiska lagar som hindrar mänskliga rättigheter är ett brott mot FN och EU, vilket inte borde accepteras av någon. Han påpekade att Turkiet gjort vissa framsteg för att kunna gå med EU, men att de absolut inte alls är i närheten av ett medlemskap så länge de har kvar vissa av sina lagar och paragrafer. Att assyrier, judar och armenier inte ses som fullvärdiga turkiska medborgare i Turkiet var ett exempel han förde på tal då han pratade om hur odemokratiskt Turkiet fortfarande är idag.
 
Willy Fautré pekade ut de punkter som gör att Seyfo borde erkännas som ett folkmord. Alla deportationer och mord var mycket noggrant organiserade av den turkiska regeringen. Han talade om vad för verksamhet dagens turkiska organisationer använder för att motverka folkmordet idag. De lobbar till exempel väldigt mycket för att det inte skall bli straffbart att förneka folkmordet, så som det är att förneka det som skedde mot judarna i Tyskland. Han nämnde också att turkiska organisationer världen över är med i en paraplyorganisation som koordinerar dessa nationalister som finns i dessa underorganisationer. Till exempel hölls en konferens där det ”så kallade armeniska folkmordet” diskuterades av turkar där en av gästtalarna var från den Turkiska historiska kommittén. Han står idag inför rätta vid en domstol i Schweiz för förnekelse av folkmordet. Andra exempel är demonstrationer vid armeniska folkmordsmonument och tryckta propagandaböcker som delas ut till politiker.
Fautré talade även om att man inte skall skilja på det armeniska och det assyriska folkmordet, utan underströk att de är två sidor av samma mynt och inte skall separeras. Om det armeniska folkmordet erkänns måste även det assyriska folkmordet erkännas.

Då alla inbjudna gäster talat och fått stående ovationer lästes ett protestbrev upp som alla talare hade fått före konferensen. Brevet kom från officiella företrädare för Turkiet, Permanent Delegation of Turkey to the European Union, där det bland annat stod att den assyriska organisationen i Belgien, som bland annat var arrangörer till konferensen, inte alls ville vara med i ett sådant oavsiktligt möte och inte heller bli associerad med det. I brevet påstod de också att konferensen var en bluff och att Eva-Britt Svensson och de andra borde avblåsa den. Talarna hade breven med sig och turkarnas försök att stoppa konferensen var lite komiskt.

Till sist fick talarna skriva under ett uttalande där de erkänner folkmordet på assyrierna och att ett EU inträde för Turkiet inte är i fråga så länge inte uppfyller Köpenhamnskriterierna och tills lagen om yttrandefrihet ändras.

Efter konferensen begav sig de flesta hemåt i sina bussar, medan vi stannade kvar i Bryssel för att spendera vår sista natt i stan. Nu när jag ser tillbaka på resan känns det nästan overkligt, som om det aldrig ägt rum. Att bli polare med David Gaunt och få nya syskon, genom en bricka under en konferens, var inte något jag hade förväntat mig över huvud taget. Jag måste nypa mig i armen varje gång jag tänker på det.

[Källa: www.auf.nu där det även finns korta intervjuer med deltagare och föreläsare.]