Världens ledande organisation för folkmordsforskare, IAGS, erkände år 2007 folkmordet på armenier, assyrier och greker. När organisationen nyligen höll konferens var det dock ganska tyst om Seyfo, skriver Svante Lundgren som deltog i konferensen.

IAGS (International Association of Genocide Scholars) samlar världens ledande folkmordsforskare. Organisationen ordnar en stor konferens vartannat år. I år hölls den i Buenos Aires den 19-22 juli. Det var första gången konferensen hölls på södra halvklotet. Temat var ”Genocide: Truth, Memory, Justice and Recovery” (Folkmord: sanning, minne, rättvisa och återhämtning). Som temat antyder var det en viss tyngdpunkt på vad som händer efter ett folkmord, hur man minns och bearbetar tragedin. Men de olika föredragen handlade också om annat.

Årets konferens hade rekordmånga anmälningar, cirka 250. Orsaken till det stora antalet deltagare var delvis det att många lokala forskare och studenter från Argentina deltog. Konferensen var tvåspråkig (engelska och spanska) med simultantolkning. Tyvärr var det många anmälda som uteblev. Man blev ibland besviken då man gick till en session i tron att få höra fyra föredrag, men fick höra endast två.

Det går att kolla in vilka trender som råder inom folkmordsforskningen genom att se vilka ämnen som dominerar. På grund av att vi var i Argentina var mänskorättsbrotten under landets militärdiktatur på 1970- och 1980-talet det ämne som var starkast framme. Många föredrag hölls också om det armeniska folkmordet, Förintelsen och Ruanda.

Endast två föredrag behandlade folkmordet på assyrier. Dr. Anahit Khosroeva från Armenien talade om ”The Assyrian Genocide in Ottoman Turkey (late 19th, early 20th century)” (Det assyriska folkmordet i det osmanska Turkiet, sent 1800-tal, tidigt 1900-tal). Det var en allmän genomgång av vad som hände assyrierna i Turkiet före och under folkmordet. Själv höll jag ett föredrag med titeln ”Three victim groups – three different post-genocide stories” (Tre offergrupper – tre olika berättelser om folkmord). I det jämförde jag vad som hände armenier, assyrier och greker samt redogjorde för de olika sätt på vilket dessa folkgrupper har bearbetat folkmordet. Jag pläderade också för ett intimare samarbete mellan dessa grupper. Exemplet på vad ett sådant samarbete kan leda till kom från Sverige. Svenska riksdagens erkännande av folkmordet kom efter att assyrier, armenier och pontiska greker i Sverige gemensamt arbetat för ett erkännande.

Det är klart att folkmordsforskarna idag vet att också andra än armenier drabbades av folkmord i det osmanska riket. Särskilt framträdande plats har dock inte Seyfo i detta sammanhang och därför finns det allt skäl att uppmuntra dem som forskar i ämnet att delta i konferenser och publicera sina rön i facktidskrifter. Förhoppningen är att vad som hände assyrierna en dag är en lika självklar sanning som det som drabbade armenierna.

Svante Lundgren 
Författare