Trots ett klart övertag för Assyriska i första halvleken blev det Åtvidaberg som vann sin fjärde seger på försäsongen. Assyriska, som fortsätter ha svårt att få in bollen i nätmaskorna, föll på en straff i 70:e minuten. Kanske bör inte kritiken vara alltför hård då Åtvidaberg ställde upp med i princip sin tilltänkta startelva, medan Assyriska testade ännu fler juniorer.

Assyriskas första halvlek var faktiskt lagets bästa halvlek spelmässigt i år, om man enbart räknar de minuter som Göran Marklund inte varit med. För första gången såg jag någon form av strukturerat spel utan lagkaptenen på plan. Tyvärr var inte Marklund den enda som saknades. Om jag inte räknar nyförvärvet Martin Åslund så var det Pierre Bengtsson och Thomas Lekander på grund av skador. Fler som inte var ombytta var bland andra Fredrik Samuelsson, Elias Merkes, Eddie Moussa och Tony Mahr. De mest ”rutinerade” på Assyriskas bänk var Aday Kaplan och Narsai Shaba. Backlinjen bestod av Martin Lorentzon, Filip Bergman, Lamin Conateh och junioren Gabriel Awrohum som vänsterback. Den nykomponerade backlinjen höll spelet väl uppe och nollan var intakt fram till att vänsteryttern Gabriel Rhawi fick leka vänsterback igen. Vi har sett sådana lösningar förr med liknande resultat, minns Lekander förra året mot Valsta Syrianska.

Backlinjen var ändå bästa lagdelen där pojklandslags-spelaren Awrohom visade framfötterna. Awrohom tog för sig och visade att han inte är där för att se och lära. Han gjorde få misstag och följde bra med upp i det offensiva spelet. I min mening bör Awrohom sakta men säkert spelas in till att bli nästa års första val som vänsterback.

Conateh som alltså gjorde sin första match efter sin skada var tillbaka som vanligt. Han är hårdare än granit och oberäknelig som få, sin landsman undantagen. Det är Conateh i ett nötskal.

Det är nog fler än jag som undrar om det är samme Filip Bergman vi såg påplan igår än den Bergman Assyriska hade med i truppen förra säsongen. Bergman är som förbytt och man kan numera inte räkna bort honom längre från att konkurrera om en startplats i år. Det är en omvandling som lätt kvalificerar till en episod i teve-såpan Extreme Makeover.

På tal om Conatehs landsman Aziz Corr-Nyang så var han ännu en gång en av de främsta på plan. Bakom mig hörde jag röster som mumlade någonting om ”vilken tur Aziz har som får med sig bollen hela tiden”. Får man med sig bollen nio gånger av tio så är det inte tur. Det ”Azizou” får jobba på däremot är sina avslut, som även Xhevdet Llumnica bör göra.

Inget nytt där heller är jag rädd. Som jag nämnde förra veckan efter att Llumnica gjorde sitt mål, trodde jag inte på någon islossning tyvärr. Samma förbannelse fortsätter att göra livet surt för ”Xheva”. Jag funderar på att rekommendera lagledningen, när man ändå har upprättat kontakter med Brasilien, att hyra in någon voodoo-häxmästare som kanske kan häva förbannelsen. Inget annat tycks hjälpa.

Sammanfattningsvis kan man säga att backlinjen och ”Azizou” var bäst på plan. Innermittfältet var helt okej idag, och Jon Rytterbro gjorde flera bra räddningar. Dock var anfallarna lika farliga som en anakonda utan gift. Medan jag lidit med ”Xheva” har man samtidigt hoppats att Edmond Lutaj hittat något giftigare i straffområdet från Brasilien. Det jag vet är att det finns två anfallare som sportkommittén utvärderar tillsammans med tränarparet. En av dem har en ”något europeisk spelstil”. Det positiva med en oprövad anfallslösning just nu är att det knappast blir sämre eftersom Assyriskas anfallare inte gör mål. Frågan är om det är ekonomiskt försvarbart?

Kanske bör man avvakta tills man provat Martin Åslund som anfallare tillsammans med Göran Marklund?