Det assyriska språket har trots stora prövningar överlevt i tusentals år. I Europa har frågan om att latinisera skriftspråket lyfts fram som ett bra förslag för att bevara och stärka språket. Språkvetaren och författaren till livsverket ”Svensk assyrisk ordbok” Gabriel Afram tycker att latinisering är fel väg att gå. ”Vi som alfabetets uppfinnare är skyldiga att behålla och bevara vårt tvåtusenåriga alfabet”, säger Afram.

Den senaste tiden har jag lyssnat på ACSA:s webb-tv på ett par intervjuer med Jan Bethsawoce som titulerar sig ”mbahnono” på assyriska som betyder forskare, utan att konkretisera sitt forskningsområde. Eftersom ordet forskning har en vid innebörd skulle det vara bra för läsaren att veta i vilket område han forskar i för att undvika missförstånd.

Jag känner Jan Bethsawoce sedan många år tillbaka, från tiden han var medlem i Assyriska Demokratiska Organisationen, ADO till den tid han var med och bildade Progressiva Ungdomsrådet ända in till hans engagemang i dagens Mesopotamiska Institut. Hans insamlande av assyrisk litteratur förtjänar respekt och inte minst den muntliga informationen han samlar om Seyfo från gamla assyrier bör uppskattas. Att Jan Bethsawoce tillsammans med många andra bland annat ADO-medlemmar ha skördat framgångar i Seyfo frågan, betyder inte att han har rätt och legitimitet att kalla sig forskare och allra minst i språkfrågan.

Jan Bethsawoce går aggressivt fram mot all expertis i språkfrågan, driver fram och forcerar en latinisering av vårt alfabet utan att han själv besitter de minsta kunskaperna i detta område. Under 1980 var Bethsawoce en bricka i detta stora spel i händerna på Siv Nordell, rektor för invandrarundervisningen i Södertälje, där Nordell drev projektet av latinisering utan något som helst stöd inom gruppen förutom några vilseledda och förvirrade opportunister som ville hämnas på Assyriska riksförbundet, för att vi motsatte oss projektet. Försöket slutade i totalt fiasko. Medan Bethsawoce blundar för sina egna misstag i det förflutna går han till hårt angrepp mot ADO, svartmålar organisationen och utpekar den som källa till alla misslyckanden Så beter sig en hämndlysten människa med skygglappar.

För att undvika missförstånd vill jag upplysa läsaren om att jag varken är medlem i ADO idag eller är ute att försvara organisationen. Det är ADO-ledningens plikt och ansvar i Sverige att göra det. Mitt försvar är principiellt och inte minst ett inlägg i språkdebatten.

Bethsawoce glömmer sin egen produkt, Progressiva Ungdomsrådet i detta sammanhang. Han glömmer sin roll i överlämnandet av Progressiva Ungdomsrådet i händerna på utomstående. Liksom misslyckandena där för hans del, så även kan det ha förekommit misslyckanden hos ADO också, borde en förnuftig människa kunna resonera. Man kan inte klumpa ihop alla medlemmar i en organisation antingen som goda eller onda. Om så vore fallet, så borde även han själv hamna bland de onda, eftersom han nästan är den ende som är kvar av Progressiva Ungdomsrådet som engagerar sig i assyriska frågor idag.

Assyriska alfabetet är basen i den assyriska identiteten
Vissa forskare i semitiska språk, såsom Otto Jastrow i Tyskland och Sebastian Brock i Storbritannien, har av prestigeskäl lagt sig i våra interna angelägenheter och behandlat oss som omyndiga personer. Som om vi inte förstår vårt bästa eller inte är kapabla att välja vår egen väg i språkfrågan. De uppträder som nya kulturkolonisatörer. De skulle aldrig våga bete sig på samma sätt mot judar eller mot araber som har liknande språkproblem. Klassisk arabiska och hebreiska betraktas som standard språk trots likheterna med vårt eget språk, något vi inte tillåts göra själva när det gäller klassisk assyriska.

I ett längre perspektiv tror jag mera på överlevnadsförmågan hos klassisk assyriska än den hos turoyo. Orsakerna är inte svåra att se. Om ytterligare någon generation och inte några, kommer en ökande andel assyriska barn att ha svenska som modersmål i Sverige och andra språk i diasporan och inte turoyo. I denna situation är det endast rimligt att anta att sökandet efter nationell identitet och kulturell bakgrund kommer att sätta klassisk assyriska i centrum och inte turoyo. Vi får nämligen inte för ett ögonblick glömma bort att klassisk assyriska är ett språk med näst intill tvåtusenårig hävd, med fast grammatik och en obruten litterär tradition. För ett flertal främre orientaliska kulturer är det historiska synsättet avgörande, så också för assyrier. På samma sätt som klassisk assyriska varit språklig och kulturell identitetsbärare i det förgångna kommer den att vara det i framtiden också.

I det långa perspektivet är jag övertygad om att den specifika assyriska identiteten är förankrad mera i den assyriska skriften än i den latinska. Förr eller senare måste ett assyriskt barn, som vill se sin bakgrund i hela dess vidd, lära sig inte bara klassisk assyriska utan också dess traditionella skrift.

De som försvarar en övergång till latinskt alfabet är antingen omedvetna om sina egna handlingars konsekvenser eller också blundar de medvetet och bryr sig inte om de negativa konsekvenserna som förändringen kan medföra. Vi har nämligen flera liknande misslyckade försök att ta hänsyn till.

Bland dem finns redan östassyriernas dialekt, swadaya som slutade i totalt fiasko. Jan Bethsawoce som förfäktar övergången till latinskt alfabet hänvisar till just östassyrier som föregångare i detta försök. Han bygger sin teori på gissningar och lösa grunder. Hans kunskaper i detta område är obefintliga, vill jag säga. Han har aldrig gjort en vetenskaplig undersökning i detta område för att kunna stödja sin teori på. Jag som har varit sysselsatt i språkfrågan mer än trettioåtta år av mitt liv och som kan göra anspråk på att jag bättre än någon annan behärskar både klassiska och talspråket turoyo, samt någorlunda swadaya dialekten intygar om motsatsen till det han säger. Trots östassyriernas övergång till talspråket cirka åtta decennier sedan, är antalet människor med läs- och skriftfärdigheter där inte större än hos västassyrierna som har fortsatt med det klassiska språket. Jiddisch är ett typiskt exempel som bekräftar mitt påstående.

Kurderna som inte haft egen skrift fram till våra dagar, skriver idag med två olika alfabet. Oenigheten dem emellan om detta är en ständig källa till konflikt och splittring.

Ett annat problem som förbises och nonchaleras av de som gör anspråk på övergång till latinskt alfabet är att assyrierna idag är bosatta i flera världsdelar, där olika alfabet kommer till användning. Vilka stora konflikter och splittringar denna övergång skulle kunna föra med sig är inte svårt att se. Assyrier som bodde i forna Sovjetunionen skrev assyriska med ryskt alfabetet, men till ingen nytta visar erfarenheterna.

Vårt gemensamma klassiska språk är grunden för vår assyriska enighet. Ingen annan har beskrivit detta så bra som biskop Dolabani gjorde. Han sade: Utan ett gemensamt språk räknas vår nation till de döda. Skillnaderna i våra talspråk är en stor orsak till vår splittring. Låt oss lyfta bort denna förhatliga orsak bland vårt folk, och i vårt förenande resa upp vårt gemensamma språk.

Esperanto är ett internationellt språk som skapades för hela världen i detta syfte. Ett gemensamt språk ger alltså styrka och skapar förståelse människorna emellan. Behovet för denna styrka och förståelse kan inte vara större hos någon annan nationalitet än hos assyrierna själva. Därför måste vi ta fram det som förenar oss som folk eller nation och inte det som ännu mera kan splittra oss.

Armenierna saknade ett eget alfabet fram till 400-talet. De skrev sitt eget språk med assyriska tecken. ”Medan armenierna har upphöjt grundaren av sitt eget alfabet Mesrop till helgon, där namnet S:t Mesrop hålls så högt att det krävs särskilt tillstånd från prästerskapet för att få döpa ett barn till Mesrop och att i varje armenisk kyrka över hela världen finns det en särskild hedersplats reserverad för detta helgon”, såsom Stefan Andersson citerar Beth Nahrin Journal dec.-jan. 1978, förekommer det hos oss individer som helt frivilligt vill montera ner denna stolthet.

Medan FN och många andra länder K-märker gamla hus och stugor med kulturhistoriskt värde som inte har mer än ett par århundraden på nacken för att bevara dem till kommande generationer som mänsklighetens arv i världen, uppmanas vi att göra motsatsen.

Det vi behöver är inte att nedmontera, tvärtom. Vi som alfabetets uppfinnare är inte enbart skyldiga att behålla och bevara vårt tvåtusenåriga alfabet. Vi måste försvara den plats som vår kultur förtjänar. En kultur som en gång har varit med om och bidragit med att lägga grunden till världscivilisationen.

[FOTNOT: I bifogad fil här nedan hittar ni hela denna artikel på klassisk assyriska, signerad Gabriel Afram.]

Gabriel Afram
Författare och journalist